Den 23 december 2008 klockan 08.55 siktar vi land. Det är den mycket karakteristiska klippan som skjuter rakt upp i skyn och som på lite närmare håll är mycket likt ett ansikte. Vi döper snabbt detta landmärke till Fernando-gubben. Vilken härlig känsla att få se land efter nästan 8 dygn på Atlanten – och dessutom komma till en ny världsdel.

 

Detta är den längsta oceansegling vi gjort så här långt, 8 dygn från Ilha Brava på Cap Verde. Överseglingen kan delas upp i tre etapper, först en härlig slör i NO-passaden då vi tidvis loggade upp mot 10 knop i den friska vinden med bara en bit av genuan uppe, sedan en kämpig passage genom stiltjebältena norr om ekvatorn, de s.k. Doldrums, med lite vind, besvärlig korssjö och skyfallsliknande regn i mer än ett dygn, och så avslutningsvis en skön bidevind i SO-passaden i strålande sol på dagarna och stjärnklara nätter med behagliga vågor och lagom vind.

 

Den jobbigaste biten var således passagen av Doldrums. På radarn kunde vi inte se någonting, det var bara regnekon över hela skärmen. Luftfuktigheten var så hög att vår mätare som brukar visa luftfuktigheten i procent gav upp. Det stod nu bara ”high” på displayen. Båten kändes helt plötsligt liten när vi inte kunde använda sittbrunnen utan alla sökte skydd i ruffen undan skyfallet där utanför. Så fort man stack upp näsan på däck blev man genomblöt. Vi kunde naturligtvis inte heller ha några ventiler eller luckor öppna, så det blev tryckande hett och fuktigt inombords. Lyckligtvis varade det bara ett dygn, sedan kunde vi åter öppna upp båten och torka allt som var vått.

 

Passagen av ekvatorn var naturligtvis en höjdpunkt. Den passerades den 21 december klockan 22.47 UTC vid position 00.00.00 N/S, 29.56.67 W och firades med champagne, Moet & Chadon, som vi fått av våra vänner i Najadklubben. Tidigt nästa morgon dök plötsligt en underlig, skräckinjagande figur upp bakom båten och klättrade ombord. Det var naturligtvis havsguden Neptun som skulle döpa oss för att vi hade krossat ekvatorn. Frivakten väcktes och vi döptes i en gegga som luktade minst sagt motbjudande. Men vill man inte skickas tillbaka till Doldrums så är det bara att stå ut med dopet och sedan skynda sig in i duschen.

 

Under överseglingen körde vi med 3-timmarsvakter som Thomas, Ole och Hjalle delade på. Vi upplevde att 3 timmar är lagom lång vakt och ger sedan möjlighet till 6 timmars vila. Detta vaktschema gör dessutom att vakterna förskjuts från dygn till dygn så att man inte alltid har samma vakttider.

 

Brittis var vaktfri men hade ansvaret i pentryt och skötte matlagningen. Hennes insats var utan överdrift fantastisk. Inte nog med att hon planerat och ansvarat för proviantering och stuvning av maten ombord. Hon serverade även de mest delikata anrättningar till frukost, lunch och middag som – utom vid passagen av Doldrums – intogs vid dukat bord i sittbrunnen. Denna service från byssan var naturligtvis helt avgörande för den trevliga stämningen ombord. Och att se Brittis krigsdanser i pentryt för att parera båtens alla rörelser var dessutom mycket underhållande.

 

Klockan 12.30 UTC den 23 december – efter en rekordsnabb översegling från Cap Verde – ankrade vi i den enda viken på Fernando de Noronha där ankring är tillåten. Hela ön samt vattnen runt omkring är nationalpark. Vi hade förväntat oss att möta många långseglare här, men till vår förvåning var det bara tre andra båtar här.

 

En av dem var katamaranen ”Daisan” med kapten Ivan ombord, en brasilianare som vi hade träffat i Mindelo och som hade gett oss en massa goda råd och tips om Brasilien. Det blev ett kärt återseende och ett snabbt beslut om gemensam tur in till land. Ivan skulle nämligen avgå senare samma dag för att hinna till Rio till fyrverkerierna på nyårsafton.

 

Vi fick möjlighet att överta Ivans hyrbil, en s.k. beach buggy, i stort sett den enda biltypen som finns här på ön. Varför skulle vi snart förstå. Vägarna här är av väldigt varierande kvalité, hemma skulle vi knappast kalla dom vägar, men med en beach buggy kommer man fram överallt.  Då det är ”super” högsäsong här där allt är bokat sedan månader tillbaka var möjligheten att ta över Ivans ”bil” en riktig julklapp till besättningen på Flying Penguin.

 

Ivan presenterade oss också för poliserna som skulle ta hand om vår inklarering. De hade inte tid för detta samma dag utan det bestämdes att vi skulle komma till kontoret klockan 10 på julafton, medförandes pass och båtens papper. Riktigt trivsamt att på detta avspända sätt få stifta bekantskap med de så fruktade brasilianska myndigheterna.

 

På den lilla krogen vid hamnen bjöd Ivan på ett tiotal olika färskpressade juicer, de flesta gjorda på frukter som vi aldrig hört talas om men som smakade otroligt gott. Fruktjuice är numera en av våra favoritdrycker ombord och vi jobbar hårt på att lära oss namnen på de olika frukterna. Sedan körde Ivan runt med oss och visade oss var bankomaten låg, var man köper brasilianska telefonkort, var Internetcaféerna ligger, var man handlar den bästa maten o.s.v. Man får vara max fem personer i en beach buggy, två fram och tre på ”relingen” där bak, så vi fick precis plats.

 

Efter alla dagar på Atlanten längtade vi efter att gå ut och äta på restaurang. Vi frågade Ivan om han hade några förslag. Det hade han förstås så när vi skildes åt tog Hjalle ratten och körde vant till en av de rekommenderade restaurangerna, Pousada Maravilha. Vilket ställe! Fantastisk utsikt över Bahia Suerte, sköldpaddsviken, där vattnet skiftar i olika turkosa nyanser. Servicen är perfekt och maten är riktig underbar. Vi bestämmer snabbt att på den här restaurangen skall vi äta vår julmiddag.

 

Vi njöt i fulla drag av den goda maten, filet mignon, ett glas brasilianskt rödvin och den vackra utsikten. Så blev det dags att betala. Ole hade med sig kreditkortet och lämnade världsvant fram det. Efter ett tag kom kyparen tillbaka med kortet och meddelade att det inte fungerade och att det inte längre gällde. Det var helt enkelt för gammalt. Vad gör vi nu? Vi hade med oss dollar, men de ville inte ta emot cash. Stämningen blir lite pressad och till slut tar Hjalle och Brittis beach buggyn och åker tillbaka till Pingisen och hämtar våra kreditkort. När vi kommer tillbaka med giltiga kreditkort visar det sig att Ole hade tagit med sig ett gammalt kreditkort som han hade tänkt lura eventuella tjuvar med. Vem var det som blev lurad? Åter på Pingisen har vi en lugn kväll, och vi tutar, vinkar och blinkar när Ivan ger sig i väg mot Rio de Janeiro.

 

Julafton börjar med besök hos polisen för inklarering. Vi möts av våra två poliser från igår, immigration, och av en söt och trevlig tjej som arbetar med nationalparken. Ingen av de tre kan engelska så den portugisiska ordboken kommer väl till pass. Vi bjuds på kaffe och då det är julafton sjunger vi ”Hej tomtegubbar” för dem som tack. När sjöng ni för polisen senast? Trevlig och gemytlig stämning således, vi känner oss mycket välkomna till denna fantastiska ö.

 

Thomas skall mönstra av här och behöver besöka ett Internetkafé för att beställa biljetter hem till kylan. Under tiden kör vi andra runt och rekognoserar på ön.

Klockan 15 är det dags för jullunch ombord på ”Pingisen”. Först glögg med pepparkakor och därefter sillunch och skinka med öl och snaps i sittbrunnen. Tack vare IKEA i Las Palmas har vi den viktigaste julmaten ombord. Vi njöt alla av den ljumma vinden, solen, det blå havet och sillen och snapsvisorna ljöd vackert över ankarviken.

 

Uppklädda tar vi oss på kvällen till vår stjärnkrog där vi avnjuter en fantasiskt välkomponerad julmiddag. Hjalle tycker att vi skall avsluta den med en ”Mai Tai”, en klassisk paraplydrink från Västindien. Det visar sig dock att man inte vet hur man blandar en ”Mai Tai” här, så kvällen avlutas i stället med en drink i sittbrunnen. Under den stjärnklara himmeln lyssnar vi till ljuvlig musik av Grieg med flera. En otroligt fin avslutning på en mycket trevlig och annorlunda julafton.

 

På juldagsmorgonen har ett kryssningsfartyg ankrat utanför oss. Delfinerna som finns här i mängder verkar gilla att ha många åskådare, så plötsligt har vi hundratals delfiner runt båten. Det är s.k. ”Spinner Dolphins”, och några gör fantastiska skruvar i luften, 3-4 varv. Det är som om de verkligen vill visa upp sig och sina konster. In emellan delfinerna simmar sköldpaddor, lugnt och sansat, och tittar sig då och då nyfiket omkring. Vilket härligt skådespel vi får uppleva!

 

Efter en jättelunch på hamnkrogen drar vi ut på nya äventyr på ön. Beach buggyn tar oss fram genom den oländiga terrängen på ett fantastiskt sätt. Det finns inga farliga djur på land här, vilket är skönt. Fågellivet är otroligt rikt .

Vi parkerar buggyn och gör en mysig vandring till delfinbukten. Här hade det för ett par dagar sedan samlats 700 delfiner, men i dag är det kanske bara ett 40-tal.

Sedan fortsätter vi att vandra längs bergskanten till en fantastik strand, Baia do Sancho, som man kommer ned till genom att första klättra på en järnstege genom ett par grottor och sedan vidare nerför en lång stentrappa, ca 70 meter.

Här har vi underbar snorkling i det turkosa vattnet bland sköldpaddor, rockor och färggranna revfiskar.

 

Vi äter en god lunch på en annan paradisstrand. Det finns gott om fina stränder här och ingen trängsel. Vi känner oss mycket långt från strandlivet på Kanarieöarna. Detta är paradiset.

 

Den 27:e december är det dags för Thomas att åka hem. I stället är det Anna, Oles fru, som skall mönstra på. Thomas reser till Nathal med samma flygplan som Anna kommer med. Tack Thomas för en kanoninsats ombord! Det har känts tryggt att sova under dina vakter. Din insats för att fixa krånglande autopilot var avgörande för en bekväm crossing över Atlanten. Dessutom är nu alla våra elledningar dokumenterade och uppritade i ett specialprogram.

 

Vi tar Anna till vår stjärnkrog för lunch. Medan vi sitter och läser menyn kommer ”vår” kypare fram till vårt bord med en ”Mai Tai” till Hjalle. Han berättar att han har googlat för att komma underfund med hur man gör en ”Mai Tai”.

Nu har han fixat en och han tittar oroligt på Hjalle om den ska bli godkänd. Det blir den och han ser lättad ut. Vi blir riktigt rörda av den servicen.

 

När vi kommer tillbaka till båten har det börjat blåsa och en rejäl dyning har börjat rulla in från havet. Det blir en rullig och orolig natt. Vi beslutar att söka oss till en lugnare ankarplats så den 28:e ankrar vi om längre in i viken där sjön är lugnare. Detta är Annas födelsedag som firas först med en middag ombord och dagen därpå på en fantastisk restaurang som Ole har nosat upp. Det är en restaurang som ligger ute i ”bushen” som bara serverar fisk och skaldjur, restaurang Ekologica heter den. När vi kommer dit hälsas vi mycket hjärtligt välkomna av servitrisen som vi känner igen. Det är nämligen flickan från inklareringskontoret. Efter en knapp vecka på ön, så börjar vi nu bli bekanta med en hel del folk. Vi är de första gästerna för kvällen, men efter en halvtimma är hela restaurangen full. Vi kan varmt rekommendera denna restaurang om ni kommer hit. Fantastisk hummer och urtrevlig service.

 

Vi har hyrt ”Ivans” beach buggy till den 29:e kl 9, sedan är det stört omöjligt att förlänga hyran, alla ”bilar” är bokade sedan länge. Hjalle bönar och ber men det hjälper inte. Vi går slokörade ut från bilfirman, hur skall vi nu ta oss runt på ön, buss och taxi?

 

När vi står där och diskuterar stannar en röd beach buggy framför oss. En man kliver ur och erbjuder oss att hyra hans bil över nyårshelgen. En ung grabb har lyssnat till Hjalles böner på bilfirman och ringt till sin pappa. Här står nu pappan framför oss och erbjuder oss att hyra hans bil. Vi tror knappt våra öron.

 

Nu är livet lätt att leva igen. Iväg på nya äventyr, Anna måste ju se delfinbukten och Praia du Sancho och den fina grisbukten. Idag är surfen rejäl i Praia du Sancho, så inga utflyktsbåtar är på plats.  Brittis blir av med både snorkel, cyklop och hårsnodd när en jättevåg kommer dånande in mot land. Så kan det gå om man inte är på sin vakt för den enorma kraft som finns i de här vågorna.

 

Varje dag hittar vi nya stränder och nya mysiga ställen och vi har ett stamställe där vi brukar ta dagens första fruktjuice. Här finns en Clas Ohlson motsvarighet, d.v.s. en affär som har nästan allt. Människorna är otroligt vänliga och hjälpsamma. Vi trivs bättre och bättre här för varje dag som går. Hur ska vi någonsin kunna lämna vårt Fernando de Noronha.

 

Nu ska vi fira nyår här. Det är det flera som tänker göra, bland andra Brasiliens president Lula som med sin gäst, Frankrikes president Nicolas Sarkosy kom hit igår. Ute på redden har ett brasilianskt örlogsfartyg ankrat och på flygplatsen står flera plan från det brasilianska flygvapnet. Vi är således väl skyddade här.

 

Vi ber att få tillönska alla våra dagboksläsare ett GOTT NYTT ÅR!!!