Vi styr söderut genom North Channel, det vida sund som leder från Nordatlanten ner till Irländska Sjön. Ett par sjömil på vår styrbordssida ligger den nordirländska kusten och på andra sidan – men mycket längre bort – den skotska kusten och skärgården. Vi har dock inte mycket glädje av det för dimman ligger tät omkring oss, sikten är bara c:a 50 m. Radarn är naturligtvis på. Den visar oss var land och andra båtar finns. Dessutom talar vår AIS (Automatic Identification System, ett system som uppfunnits av svensken Håkan Lantz), om för oss vilka andra fartyg som finns i närheten, deras kurs och fart och hur nära oss dom kommer att gå. All denna information överlagrar vi på våra elektroniska sjökort, så dimman besvärar oss inte särskilt mycket.
Det är praktiskt taget vindstilla, men sjön omkring oss är väldigt orolig med strömvirvlar och små ettriga vågor. Vi går för motor och vår logg visar att vi gör 6,5 knop genom vattnet. Men GPS:en säger att vi förflyttar oss med en hasighet på 11 knop. Vi har således en medström på inte mindre än 4,5 knop, därav det oroliga vattnet. Vi tackar tidvattnet för hjälpen och den diesel vi sparar.
Ombord på Flying Penguin har vi fått kvalificerad förstärkning av besättningen. Det är civilingenjören, vasaloppsåkaren, gotlandruntseglaren, plumpmästaren mm Cissi, Hjalles yngsta dotter, som mönstrat på för ett segla med oss en vecka. Hon anlände sent en kväll till Glasgow med RyanAir där vi hämtade henne med taxi.
Vi hade skyndat oss genom den vackra Caledonian Canal för att om möjligt hinna ner till Prestwick där RyanAir landar, men genvägen Crinan Canal är stängd p.g.a. att en slussport gått sönder så det går inte.
I stället förtöjer vi i den pittoreska Craoch Marina där taxichaffisen Alister hämtar oss och kör de 20 milen ner till Prestwick. Vi kommer tillbaka till båten vid 3-tiden på natten. Tjejerna slumrar i baksätet medan Alister oavbrutet berättar för Hjalle om Skottland och historien bakom alla slott och byar vi passerar.
Trots den sena timmen innan vi kojar blir det en relativt tidig avgång. Vi styr nu mot den lilla staden Ballycastle på Nordirland. Vädret är vackert och lugnt och vi försöker fånga den vackra skärgården på bild. 
Plötsligt dyker det upp en delfinmamma med sin lilla unge vid båten. Dom hoppar och leker runt båten och vi kan riktigt se hur mamman lär sin lilla unge hur man ska simma och hoppa och leka runt en båt. Dom stannar hos oss i nästan en halvtimme, så vi har god tid att fotografera och filma.
Delfiner är verkligen underbara och sällskapliga djur. Väl framme i Ballycastle blir det middag på den lilla hamnkrogen – verkligt god seafood – innan vi avslutar kvällen med att spela ”Vem vill bli miljonär” på vår DVD.
Det är nu, dagen därpå, som vi ger oss ut i dimman för att gå de 40 sjömilen ner till Belfast och den mycket trevliga marinan i Bangor. Vi har fått problem med vårt backslag som har krånglat sedan Inverness, så Hjalle har förhandlat med Volvo Penta i Sverige. Servicechefen där var verkligen mycket hjälpsam och förmedlade kontakten med deras engelska servicechef, en svensk som bor och jobbar i England. Han ringer mig, när vi forsar fram där i dimman och medströmmen, och meddelar att dom skickar ett helt nytt S-drev som deras servicekillar i Belfast ska montera. Snacka om service!
Middag i Ballycastle
Hjalle ringer till marinan i Bangor och beställer lyft av båten. Det blir kanske inte så mycket mer segling för Cissis del den här gången. Så här är det att långsegla. Man vet aldrig vad som väntar den närmsta framtiden. Men det är också det som är tjusningen. I stället för fortsatt segling söderut får vi nu tillfälle att tillbringa några dagar på Irland och lära känna dess natur, människor och historia. I nästa resebrev ska vi berätta om det