Flying Penguin och SeaQuest i Marina Hemmingway 

Vi ligger tryggt förtöjda i Hemingway Marina utanför Havanna, en anläggning som ursprungligen byggdes och finansierades av Frank Sinatra tillsammans med några maffiabossar i Florida. Det var en idealisk utskeppningshamn för allehanda varor. Trots många år av brisfälligt underhåll är det fortfarande en fin anläggning, även om delar av kajerna har börjat rasa ut i kanalerna. Säkerheten är hög med vakter vid infarten till marinan och andra vakter som patrullerar kajerna dygnet runt. Vi tror i vår enfald att det är för att hindra eventuella tjuvar att ta sig in och knycka saker från vår båt. Vi kommer dock att få lära oss att det finns andra motiv för denna ”security”.

Vi hyr en bil och beger oss ut på landsbygden för att se oss om i detta kommunistiska land som styrs av en diktator och hans bror. Färden går till den ganska stora staden Pinar del Rio på västra Kuba. Här träffar vi Alex, en trevlig kille i 30-årsåldern som talar utmärkt engelska. Han erbjuder sig att visa oss runt och ta oss till en av Kubas bästa tobaksplantager och cigarrfabriker. Vi frågar förstås var han lärt sig tala så bra engelska. ”I skolan och på universitetet förstås, min högsta önskan är att kunna jobba i turistindustrin så småningom”. ”Har du aldrig varit utomlands” frågar vi. Han tittar lite uppgivet på oss och skakar på huvudet.

Helen, Alex, Bosse och Brittis framför ett av de hus som man torkar tobaken i.

Under Alex ledning får vi en trevlig dag med god lunch på en bra restaurang, en härlig biltur ut bland tobaksplantorna i den grönskande dalen och en mycket intressant guidning om hur tobaken odlas, bereds och sedan förvandlas till de berömda Havannacigarrerna. Vi får varsin cigarr av det märke som var Che Guevaras favoritmärke och som även rökts av såväl president Castro som Winston Churchill. Vi icke rökare hostar lite diskret av den starka cigarröken och känner oss lite yra, men smaka måste man ju.

“Storrökarna” Hjalle och Brittis

Alex verkar mycket intresserad av våra seglingsäventyr och ställer många frågor om vår resa och våra båtar, så vi frågar om han kanske skulle vilja komma ombord och se hur vi har det. Han tittar förfärat på oss och berättar att det är helt uteslutet. Inga kubaner får besöka utländska båtar. Då blir man direkt gripen av polisen och kan få stränga straff. I varje hamn finns därför säkerhetsvakter som ska se till att inga medborgare kommer i närheten av båtarna. Skälet är naturligtvis att man vill förhindra att folk skall fly från detta mönstersamhälle. Vi känner en djup sorg över att alla dessa trevliga och vänliga kubaner är inlåsta i sitt eget land.

När vi kommer tillbaka till båtarna ser vi säkerhetsvakterna vid grinden och på kajen med nya ögon och när vi klarerar ut från marinan för att fortsätta vår segling längs Kubas kust kommer ett par killar från Guarda Frontera ombord och söker igenom båten. Nu vet vi vad de söker efter – sina egna landsmän.