Så är det då dags för den första etappen av vår spännande upptäcktsfärd längs Kubas kust. För att få segla här krävs att man först lämnar in en färdplan, en s.k. ”Zarpe”, i vilken man anger de hamnar man avser besöka. Denna granskas sedan av myndigheterna som säger ja eller nej till våra föreslagna stopp. Vårt första förslag till ankringsplats är Bahia Honda som ligger ca 35 sjömil från Marina Hemingway, men se det går inte alls det. Här ligger en marinbas och trots att viken rekommenderas i vår guidebok är det inte tillåtet att gå in här. I stället föreslår man Cayo Lovisa eller Cayo Parasio. Eftersom vi läst att Cayo Paraiso var Hemingways favoritö med en vacker, skyddad vik och där han spanade efter tyska ubåtar under kriget väljer vi den som första stopp.

Vi stiger upp i ottan för att klarera ut från Marina Hemingway. Det är den 14 februari 2012 och vädret är underbart vackert med en lagom stark sydostlig bris som kommer att ge oss sjölä från land när vi nu skall styra en sydvästlig kurs. Nymornade tjänstemän kommer ombord och kollar att vi inte har några gömda kubaner ombord och lämnar tillbaks våra nödraketer som dom har tagit hand om medan vi legat i marinan. Efter en dryg timmes inspektioner kan vi kasta loss klockan 06.30, leta oss ut genom det trånga inloppet och sätta alla segel. Vi har närmare 60 sjömil framför oss och vi vill gärna komma fram i dagsljus. Vi får en fin slör hela dagen och redan vid 3-tiden går vi in över det grunda område som omger ön. I mer än 3 sjömil navigerar vi genom kristallklart vatten som aldrig är mer än 3 meter djupt. Vi får hålla skarp utkik efter korallhuvuden som dyker upp här och var, men allt går bra ända tills vi kommer fram till ön. Förgäves spanar vi efter den idylliska vik där Hemingway förtöjde sin kära motorbåt Pilar och som sett så mysig ut på bilderna i vår gamla pilotbok, men viken finns inte kvar. Troligen har någon orkan ändrat kartan här, pilotboken är från 1999.

Men eftersom det är lugnt väder lägger vi vårt ankare vid ön i skydd bakom revet med c:a en meter vatten under kölen. Strax efteråt kommer Bosse och Helene på SeaQwest in och ankrar strax bakom oss. Sedan vi beskådat deras eleganta ankringsmanöver kastar vi oss i det härliga vattnet med snorkel och cyklop. Vi simmar omkring och beundrar alla vackra fiskar som simmar kring båtarna och naturligtvis kontrollerar vi att ankarna fått bra fäste. Det här är inget bra ställe att börja dragga på. På kvällen är det mysig grillmiddag på SeaQwest, men det blir ingen sen kväll då vi alla varit uppe mycket tidigt.

Efter en lugn skön natt får vi nästa morgon besök av lokala fiskare som vill sälja hummer. För 5 CUC, c:a 35 kronor, köper vi två stora humrar. Vi kokar humrarna innan vi lättar ankar och styr mot vårt nästa mål, Cayo de la Lenia. Vi går en bra bit ut på havet för att hålla ett säkert avstånd till reven som följer kusten nästan ända ner mot Kubas västligaste udde, Cabo San Antonio, men inte så långt ut att vi får Golfströmmen mot oss. Vi har drygt 110 sjömil att segla så det blir ännu en nattsegling under en sprakande stjärnhimmel. Här finns inga ljus som stör så alla stjärnbilder är lätta att identifiera. Med hjälp Orion hittar vi enkelt Oxen med sin röda stjärna Aldebaran, den 13:e starkaste stjärnan på stjärnhimlen. På andra sidan av Orion har vi Stora och Lilla Hunden med stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna Sirius och vid Orions fötter den obetydliga stjärnbilden Haren som kan vara svår att se om det inte är tillräckligt mörkt. I norr ser vi Polstjärnan och i söder Södra Korset. På de här latituderna kan man se både norra och södra stjärnhimlen. För blotta ögat sägs att man en mörk natt som denna kan se mer än 3 000 stjärnor, andra säger upp mot det dubbla. Det må vara hur det vill med den saken men oerhört vackert är det.

I gryningen går vi in genom ett av inloppen genom revbarriären och kommer in på lite grundare vatten, men navigationen är enkel. Snart dyker den lilla ögruppen Cayo de la Lenia upp och vi styr in i den skyddade kanalen som kallas Canal de Barcos. Efter andra ankringsförsöket sitter ankaret fint. Vi ligger nu omgivna av mangrovebevuxna öar med ett virrvarr av kanaler. Här är lugnt och stilla och sannolikt en idealisk plats att söka skydd för en orkan. Hjalle passar på att byta olja i generatorn och med Bosses hjälp också byta ut den trasiga topplanternan som används både som gångljus vid segling och som ankarlanterna. Denna enligt försäljaren på Cordland Marine ”outslitliga lanterna som håller i minst 10 000 timmar” har visat sig klara av drygt 10 % av utlovad livslängd.

Nästa morgon kommer en liten roddbåt med två karlar förbi. De vill sälja hummer, men när vi tar fram våra kubanska pengar viftar dom avvärjande med händerna. Nej här handlar det om byteshandel. När vi plockar fram rom, T-shirts, kepsar, spelkort mm lyser de upp. En liten flaska rom som vi köpt i Havanna för 33 kronor och en nästan utsliten kortlek som vi spelat med många gånger och en tvål är vad de vill ha. För detta får vi 5 humrar och fiskarna ser härligt lyckliga ut. Vi ser framför oss hur de kommer att ha en heldag med kortspel och rom och så en tvål att ge till frun som plåster på såren när dom kommer hem lite lulliga och utan fisk. Och nu är också Brittis födelsedagsmiddag fixad.

Sedan barnsben har Hjalle fått lära sig att man ska sitta i båten när man är ute på sjön. Det är ju egentligen självklart, för står man upp är det ju lätt hänt att man ramlar över bord om det kommer en våg och båten gör en oväntad rörelse. Denna enkla och kloka regel verkar dock inte ha nått de som bor i Göteborg. Göteborgare brukar mot all vett och sans stå upp i sina jollar när de kör omkring på sjön. Därför har alla göteborgare en förlängare på handtaget till utombordsmotorn så att de kan styra och gasa, trots att de står upp. Helknäppt helt enkelt men det ser ganska kul ut. Så medan vi ligger i Canal de Barcos så monterar Hjalle på en förlängare till Pingelinas utombordare. Bosse kommer över och hjälper till och ser till att förlängaren blir lagom lång, han vet hur det ska vara för han är ju göteborgare. Sedan börjar Hjalle fara runt i kanalerna, stående i jollen med ett lyckligt leende ropandes ”Haj, jag heter Osborn och är från Götet vet la du”. Vi andra har hjärtligt roligt när han fräser omkring bland båtarna i full fart, utstötandes läten som ska föreställa göteborgska.

På eftermiddagen tar Hjalle och Brittis en lång utflykt med jollen till marinan i Los Torres, ca 5 sjömil bort. Vi har nu återgått till mer sjömansmässigt uppträdande. Det är en minst sagt knepig uppgift att hitta i myllret av alla små kanaler och öar i denna skärgård. Vi har ju varken sjökort eller GPS med oss så det är lätt att köra vilse.

 

När vi kommer ut ur kanalerna stöter vi på en fiskestation, ett litet skjul som står på stolpar mitt ute i vattnet. Två män sitter på en liten träsoffa utanför dörren och de frågar naturligtvis om vi vill köpa hummer, men nu har vi så vi klarar oss. Men den här primitiva byggnaden blir ett bra landmärke på tillbakavägen.

 

 

 

 

 

 

Marinan i Los Torres, som ska vara en plats där man kan klarera in, består av en stenpir med en betongkaj som kan ta emot 5 – 6 båtar. Så fort vi lagt till med jollen kommer två killar ut på bryggan och meddelar att vi inte får gå in på marinaområdet innan vi har fått tillstånd av Capitanian. Vi avvaktar några minuter och så vinkar de in oss och berättar att idag har vi tur, vakthavande befäl är på bra humör och har beslutat att vi får komma iland, trots att vi kommer med en gummijolle. Att någon kommit hit i gummijolle har de aldrig varit med om förut, det är ju egentligen omöjligt. Det är många mil till närmaste by eller stad, så vi får förklara att vi ligger för ankar med vår segelbåt i Cayo de Lenia. Men som sagt, det är ok att vi kommer hit med jollen idag, men vill vi komma till marinan någon mer gång så måste vi komma med vår segelbåt. Detta berättar de ett antal gånger medan vi är där så att de är säkra på att vi förstår. Det gäller att följa reglerna.

De är i övrigt väldigt trevliga, vi äter en lätt lunch på den lilla cafeterian där vi naturligtvis är de enda gästerna. Det är snyggt och prydligt och allt verkar vara byggt i slutet på 90-talet innan embargot återigen stramades åt. Bredvid cafeterian ligger en liten souvenirbutik där vi köper några små flaskor rom som kan vara bra att ha om vi vill köpa mera hummer.

När vi går runt bland byggnaderna upptäcker vi en dörr med en skylt där det står ”Communicationes”. Aha, tänker vi, de har Internet här. Men när vi kikar in i rummet kommer vi tillbaka till verkligheten, här står bara några gamla rostiga kortvågsapparater som vi undrar om de över huvud taget fortfarande fungerar. Vi tackar för oss och lyckas så småningom hitta tillbaka till båtarna där Bosse och Helene bjuder på grillade revbensspjäll. Vi har ännu en mysig kväll ombord på SeaQwest medan vi berättar om dagens äventyr.

Och så, den 18:e februari, är det Brittis födelsedag. Bosse kommer över i gryningen med en nybakad tårtbotten som Helene har bakat på morgonen och som Hjalle sedan försöker skapa en tårta av. Sedan väcks Brittis med sång och musik och Hjalle serverar en fin frukost i sittbrunnen. Det blir presentutdelning och återigen har Hjalle lyckas köpa och gömma presenter ombord som Brittis inte har haft en aning om, bl.a. halsband och örhängen. På bordet står också tårtan dekorerad med ljus, ananas och karameller format till ett B. Tårtan ser lite platt ut, det är inte så lätt att baka när man inte har bakpulver, men tack Helen, den var jättegod.

På kvällen är det födelsedagsfest ombord på Pingisen. Bosse och Helen kommer med en flaska champagne och ett par smörknivar i trä som Bosse har målat jättegulliga pingviner på. Middagen består av genomgående hummer, Usch vad det är synd om oss.

 

 

 

Helen har gjort en underbar hummersoppa som följs av Hjalles nykokta hummer med aioli till. Det är mer hummer än vi orkar äta så det får bli hummeromelett på bägge båtarna i morgon. Musikinstrumenten kommer fram, Hjalles gitarr och Bosses ukulele och trummor. Snart hörs smäktande toner i viken. Vi sjunger Evert Taube och andra visor av hjärtans lust och har hur mysigt som helst. Vi får sällskap av myggorna som dansar omkring oss och får sig ett riktigt skrovmål på de goda svenskarna.

Efter tre sköna dagar i kanalen ser vädret bra ut för att gå runt Kubas illa beryktade västudde Cabo San Antonio. Hjalle har studerat vädret noga och hittat en strategi för att runda udden på ett förhoppningsvis säkert och bekvämt sätt, en strategi som är tvärtemot guideböckernas rekommendationer. Problemet är att det lätt uppstår besvärliga vågor och strömmar utanför udden. Sundet mellan Kuba och Yucatanhalvön i Mexico är drygt 100 sjömil brett. Här är Golfströmmen som allra starkast och kan nå hastigheter på över 5 knop. Eftersom sundet är djupast på Kubas sida är det också här som strömmen är starkast. Nära land bildas bakströmmar och strömvirvlar, s.k. eddies, som kan vara mycket besvärliga, speciellt om det blåser friska vindar. Hjalles strategi är att passa på när vinden är ostlig och sedan gå nära land och det visar sig fungera jättebra. Vi äter vår hummeromelett i sittbrunnen vid dukat bord.

Efter udden finns egentligen inga bra ställen att ankra på förrän man kommer till ön med det vackra namnet Isla Juventud, Ungdomens Ö. Dit är det drygt 130 sjömil så vi får ännu en härlig natt på havet under vår kära stjärnhimmel som vi nu börjat bli riktigt bekant med. Men så mycket segling blir det inte, vinden är svag och växlande så det blir motorn som får hjälpa till. Vi rullar in alla segel som annars bara står och slår i den svaga vinden, något som sliter värre på seglen än friska vindar.

På förmiddagen kommer vi fram till Isla Juventud där vi ankrar utanför Hotel Colony. Bosse och Helen åker in med jollen för att reka och kolla om vi kan äta lunch på hotellet. Efter en halvtimme är de tillbaks och meddelar att här får vi inte ankra. Vi måste gå en sjömil söderut och ankra utanför marinan som är alldeles för grund för att vi ska kunna komma in. Det är en grävd och mycket skyddad hamn men det var länge sedan ett mudderverk syntes i de här trakterna. Här kan vi i alla fall få vårt Zarpe stämplat, så upp med ankaret och så ny ankring utanför marinan.

Bosse tar sin jolle och åker in och hämtar två killar från Guarda Frontera. De har ingen egen båt så transporten får vi stå för och de måste komma ombord på våra båtar och skriva pappren där och visitera båten. Snart är de klara på SeaQwest och blir körda över till oss. Här hör vi inga önskemål om presenter och undersökning av båten är snabbt avklarad, en titt runt i ruffen och förpiken. De bägge killarna är mycket trevliga och artiga och de talar förstås bara spanska. Efter uträttat ärende och med vår Zarpe i portföljen kör Hjalle in dem till land igen. Zarpen kan vi hämta när vi lämnar Ensenada de Seguanea som fjärden där vi ankrat heter.

Vi passar på att ta en promenad till hotellet, det är ca 30 minuters promenad. Vi får sällskap med några trevliga dykare på en katamaran som tagit sig in i hamnen. David, som är kapten ombord, seglar med dykare som gäster under säsongen. Med sig har han sin flickvän Jenny och för närvarande två dykare. De ska vidare till Cayman Islands och sedan till Panama för att lägga upp båten under orkansäsongen.

Hotellet är stort och kan rymma minst 200 gäster men där bor bara 15-20 stycken hängivna dykare. Det finns ett fantastiskt rev utanför som har 56 mer eller mindre orörda dykplatser så det är verkligen ett paradis för dykare. Hotellet var ursprungligen byggt för amerikanare men idag är det huvudsakligen européer som kommer hit. Här finns en fin pool som vi seglare gärna får utnyttja. Vi äter en lunch bestående av hamburgare, öl och mojito. Bosse och Helen passar på att köra Internet, men det är otroligt långsamt. På kvällen blir det plump på SeaQwest och Hjalle blir den stolte segraren den här kvällen.

 

 

Så är det dags för den stora utflykten på Isla de Juventud. Vi tar bussen kl 8.30 till öns huvudstad Nueva Gerona. Det är 42 km till staden och vi får en mysig bussfärd genom det gröna landskapet. Bussen används av de personer som bor i den södra delen av ön och som jobbar inne i stan. Än en gång slås vi av vad prydliga de är och att deras kläder är av senaste snitt. Det är personer i alla åldrar som åker med bussen och det är speciellt en äldre man som alla hälsar och pussar på. Vi undrar naturligtvis vad det är för en gubbe.

Vi åker genom flera små byar för att hämta passagerare, vi ser mjölkkusken som kör ut mjölk i stora bleckkannor, sådana som vi kommer i håg från barndomen. Det är naturligtvis en hästdragen vagn som fraktar dessa mjölkkannor. Vi ser flera oxar som plöjer åkrarna, mycket är som vi minns det från 40-50-talet hemma. Vi ser nästan inga bilar de första 3 milen, först när vi närmar oss stan så dyker de upp.

Vi har bett chauffören att säga till när vi kommer till en Cadeka, en bank där man kan växla CUC till National Pesos, den icke konvertibla valutan. Chauffören stannar och pekar och efter en kort stund i kö så har vi växlat till oss 240 pesos mot 10 CUC. Vill man handla grönsaker och liknande ska man ha lokala pesos.

Vi har fått en karta av sydafrikanerna på katamaranen och Helen har ritat av en karta från guideboken så vi känner oss rätt trygga med att vi skall hitta runt i stan.

 

 

Det första som slår oss är att det är liv och rörelse i stan. På gatorna trängs, de hästdragna bussarna med de cykeldragna taxina bland traktorer, bilar, lastbilsbussar, vattenbilar och cyklister.

Vi ser många vackra hus från kolonialtiden, alla med vackra kolonner. Inne i centrum är man i full gång med att reparera och bygga en gågata och flera av de vackra husen håller man på att rusta upp. Här finns också många hus byggda av amerikaner under 1900-talets första hälft med förhoppningen om att ön skulle bli en del av USA så småningom. Överallt där vi har varit på Kuba så fascineras vi av hur välskötta alla grönområden är. Det spelar ingen roll att man inte har råd eller möjlighet att underhålla sina hus, men att sköta grönområden kräver inte några speciella maskiner, mycket sköts med hjälp av machetes.

Det finns verksamhet överallt, vi ser flera frisörer som har en stol på trottoaren med ett litet bord bredvid med sina få verktyg, skomakare finns det många av och de sitter med sina symaskiner på trottoaren. Alla vinkar glatt och det är helt okay att ta kort och de blir förtjusta när man sen visar dom bilden.

En annan sak som man också slås av är att det finns slagord och propaganda om Che, Fidel och Revolutionen över allt, i gathörn och på husväggar.

På inköpslistan står först och främst frukt och grönt. Vid vartenda gathörn står det någon och säljer grönsaker och alla har samma saker och till samma pris. 1 kilo tomater kostar 3 kronor, 1 kilo lök 3 kronor, 1 stor bunt gräslök 30 öre, 10 små vitlökar 60 öre och 12 ägg kostar 9 kronor. Allt betalar vi med den lokala peson.

Vi travar runt i stan i full fart och tittar och fotograferar. Hjalle går över gatan för att se hur vi egentligen ser ut när vi turistar. Det ser faktiskt lite komiskt ut med Bosse i täten och tjejerna efter. Vi påminner om något som man sett många gånger, men vad? Jo, det är ju Jönsson-ligan ute på promenad.

 

 

Vi har ju varit uppe tidigt och när klockan närmar sig 12 börjar magen att kurra. De få restauranger som finns öppnar klockan 12 och på den fina gågatan hittar vi restaurangen El Cochinito, Grisen. Vi slår oss ner i baren och beställer var sin öl medan vi väntar och servitrisen ler vänligt mot oss.

Klockan 12 börjar det strömma in människor och vi får ett trevligt bord. Vi får menyn och tycker: ”Oj vad dyrt det är här”, 30 CUC för en sammansatt meny, det har vi inte råd med utan vi tittar på de billigare rätterna och väljer varsin rätt för 10 CUC och två portioner extra ris. När maten väl kom in så är det ganska lite mat, så för en gångs skull är faten tomma när de bärs ut. Vi frågar om vi kan få vin till maten men vinet är slut så vi dricker öl och tar en mojito i stället.

Så är det dags att beställa in notan och när den kommer står det 63 på den. Vi utgår från att det är 63 CUC så vi tar upp våra pengar och räknar i hop. Då reser sig vår bordsgranne, kommer fram till oss och säger det är alldeles för mycket, t o m 10 CUC är för mycket. Han förklarar att notan är i lokala pesos, så vår huvudrätt kostar inte 80 kronor som vi trodde utan bara 3 kronor, det är stor skillnad det. Okay, då har vi fattat att det är pesos som avses så vi lägger fram 70 pesos. Då säger servitrisen något obegripligt, tar notan och kommer tillbaks med en ny räkning på 150 pesos. Då får vi lära oss att ölen är prissatta i CUC och att varje öl kostar 20 pesos, 6 kronor. Mojito och mat är däremot prissätts i pesos och mojiton kostar 2 pesos, 60 öre. Märkligt system med mat i pesos och öl i CUC, inte undra på att vi blir förvirrade. Så lunch för fyra blir 45 kronor, det kan man ju leva med.

Vi tackar vår bordsgranne flera gånger för undervisningen. Han berättar att han är född på Kuba men bott i den franska delen av Canada i 45 år. Servitriserna däremot ser inte så glada ut, här missar de ju mer än en årslön för att han avslöjat hur det hänger ihop med notan. Om de avsiktligt försökt lura oss låter vi vara osagt, men vi har våra funderingar när vi ser ur mycket kubanerna äter. Varje dag lär man sig något nytt och det är en av seglingens stora charm att vi får lära oss så mycket om de länder vi besöker.

Toaletter är en annan lustig sak vi upplever i den här stan. De går inte att spola utan då och då kommer någon dam och häller i en hink vatten. Är man kissnödig så är man, så det gäller att hålla för näsan och ha med sig sitt toalettpapper och sina våtservetter.

Brittis och Helen söker runt i hela stan för att hitta citrusfrukter. Enligt guideboken från1998 så ska det finnas massor av citrusodlingar här. Vi längtar efter grapefrukt, apelsin och lime. Men ingenstans hittar vi någon annan frukt än banan. Killarna tar det lugnt och dricker en lokal öl medan tjejerna är på fruktjakt. När tjejerna kommer tillbaks i oförrättat ärende kan de berätta att för några år sedan har en skadeinsekt angripit alla citrusträd så man tvingades hugga ner alla träd, så det är förklaringen till att det inte finns några citrusfrukter till försäljning.

Busschauffören hämtar upp oss där han satte av oss på avtalat tid klockan 14.50. Vi kör till färjeterminalen där båten från fastlandet skall komma in klockan 15. Men båten är försenad, först 1 timme och sedan ytterligare 1 timme. Vi hinner med att äta glass, växla in lite mer lokala pesos och besöka restaurangen där vi ätit lunch. Vi beställer var sin Mojito, nu vet vi ju vad de kostar, och vi blir serverade av damer som inte alls ler lika vackert mot oss nu som första gången vi kom hit. Vi tycker det tyder på att de försökt lura oss med flit.

Bussen kommer i alla fall väg hemåt strax efter 5 men alla som står och väntar kommer inte med. Tydligen gäller att alla skall ha sittplats på dessa landsvägsbussar och det är förståeligt med de hål som finns i vägarna. Chauffören är duktig på att parera hålen och som tur är det knappast någon trafik i mötande riktning. Glada och nöjda efter en otroligt spännande dag tar vi oss i solnedgången med våra jollar ut till båtarna. I morgon bär det av in i de skärgårdar som ligger längs Kubas södra kust. Det ska bli spännande att se om våra sjökort stämmer.