Efter tre dagar på den spännande ön Isla de la Juventud är det dags att segla vidare. Vi har lärt känna en grönskande ö med vänliga människor som ler välkomnande när de ser fyra blonda svenskar. Det är inte så vanligt med utländska besökare här. Men vi har lärt oss att ön också har en mörk historia. Under många år var det ett ökänt piratfäste och sedan i modern tid en fängelseö dit man bland annat sände politiska fångar. Hemska grymheter begicks här och i ögonen hos de äldre kan vi ana upplevelser av ett helt annat slag än de vi själva fått uppleva här.

Ön upptäcktes av Columbus under hans andra resa till den tredje världen den 13 juni 1494 och fick då namnet La Evangelista. Under de följande åren fram till idag har ön haft flera andra namn såsom Isla de las Cotorras (Papegojön), Colonia Reina Amalia (drottning Amalias koloni), Isla de los Piratas (översättning onödig) och den därav ganska självklara fortsättningen Isla del Tesoro (Skattkammarön). På 1800-talet koloniserade spanjorerna ön och grundade i december 1830 den stad vi just besökt, Nueva Gerona. Ön fick då ännu ett namn, Isla de Deportados, eftersom spanjorerna använde ön som deportationsort för oönskade personer. Man tyckte dock att detta var ett namn som alltför tydligt visade vad man höll på med och man döpte om den till det betydligt mer oskyldiga namnet Isla de Pinos, (Pinjeträdens Ö).

Men ön fortsatte att vara en fängelseö under större delen av 1900-talet. Den kubanske diktatorn Gerado Machado byggde fängelset Presidio Modelo (Modellfängelset) som bestod av sex byggnader som vardera rymde 1000 fångar. Den siste diktatorn innan revolutionen, Fulgencio Batista, som för andra gången hade tagit makten genom en militärkupp 1952 och som utvecklade ett brutalt och korrumperat styre av landet, använde bl.a. detta fängelse för att bli av med sina fiender. Över 20 000 politiska motståndare anses ha blivit mördade. Även Fidel Castro var fånge där under åren 1953-1955 men frigavs och utvisades till Mexico varifrån han inledde sin framgångsrika invasion och strid mot Batista vilket resulterade i hans seger och intåg i Havanna i januari 1959. Det var Castro själv som 1978 beslutade döpa om ön till Isla de la Juventud. Han hade då skapat flera skolor på ön, bland annat Presidio Modelo, till vilka ungdomar fån Kuba och andra länder kom för att studera och arbeta på plantagerna.

Vi får åter hämta våra kubanska kompisar från Guarda Frontera med jollarna så de kan inspektera och klarera ut oss innan vi kan lätta ankar utanför ”Ungdomens Ö”. I lä av ön skall vi segla de dryga 20 sjömilen upp till Ensenada de los Barcos, en stor vik på öns norra kust. Det är den 22 februari och klockan har hunnit bli halv elva innan vi kommer iväg. Så mycket segling blir det förstås inte eftersom vinden är svag och växlande, så motorn får hjälpa till. Hjalle tar fram fiskespöet och det dröjer inte länge förrän det blir napp, en stor barracuda har fastnat på kroken. Barracuda ska man dock akta sig för att äta så här långt norr ut så den får återvända till sina jaktmarker. Vi nosar oss försiktigt in i viken och ankrar på 2,7 meters djup. Överallt är det grunt här på Kubas sydsida men vi börjar vänja oss. På kvällen kommer Bosse och Helen ombord och det bjuds på grillad kyckling med efterföljande kortspel. Det är ännu en omgång i vår oerhört prestigefyllda tävling i ”Plump”.

Vi vaknar till en vacker soluppgång. Det är dagg på däcket och viken ligger spegelblank. Efter ett härligt morgondopp i det ljumma vattnet och en god frukost, som förgylls av att Brittis hittar en bortglömd blåbärsyoghurt i kylen, fortsätter vi vår färd österut. Vi letar oss försiktigt igenom Pasa de Quitasol, en ganska smal och grund passage mellan två öar. Ett par sjömärken hjälper oss att hitta djuprännan som håller c:a 3 meter. Utanför den är djupet mindre än en meter.

Vi får ännu en dag med sol, svaga vindar och turkost vatten. Vi äter en god lunch i sittbrunnen bestående av entrecote med ostomelett och rödlök därtill. I kvällningen ankrar vi utanför den lilla ön Los Tablones, återigen med bara en dryg halvmeter under kölen. Det är tur att det är så lite tidvatten här. I kväll är det SeaQwest som är värd och ännu en oförglömlig ”Plump”-omgång avverkas.

Hittills har vi seglat innanför revet som sträcker sig längs nästan hela Kubas sydkust. Det har gett oss lugna vatten, och vindarna söder om Kuba är betydligt mer beskedliga än på norra sidan. Men nu ska vi ut på öppna havet igen och då gäller det att hitta en någorlunda säker passage genom revet. Vi väljer Canal del Rosario och efter några spännande minuter där ekolodet visar 2,3 meter som lägst är vi ute på Karibiska havet igen. På bara några 100 meter ökar djupet från 3 till 2000 meter. Det ger en krabb och jobbig sjö som naturligtvis är rakt emot oss. Vi sätter en revad stor och kutterfock och får några timmars fin kryss men det blir en ganska ”bumpy ride” innan vi åter kan gå in i skärgården och leden in till vackra semesterön Cayo Largo. Vi blir lite konfunderade för sjökorten stämmer inte alls, men vi lyckas med hjälp av några farledsbojar hitta in i den skyddade hamnen och förtöja i Marina Cayo Largo. Vattnet är vackert turkosgrönt och runt omkring ligger vackra palmklädda vita stränder som ser väldigt lockande ut.

Cayo Largo är en kalkstensö som formats på samma sätt som de omkringliggande korallreven. Cayo Largo betyder den ”Långa Ön” och är 25 km lång men bara 3 km bred. Både Columbus och senare Sir Francis Drake lär ha besökt den vackra ön som senare kom att bli ett ökänt piratnäste där piraterna lurade på de spanska galeaserna på sin äventyrliga resa från Centralamerika till Spanien med last av guld, silver och diamanter. Idag är ön känd för sitt fantastiskt klara vatten, sina vita sandstränder och för att nudism är tillåten på några stränder. Ön har 5 hotell och egen flygplats. 2001 drabbades ön av den häftiga orkanen Michelle som ändrade öns utseende en hel del vilket förklarar varför våra sjökort inte stämmer med verkligheten. Michelle var en kategori 4 orkan med vindstyrkor på 65 skundmeter eller 225 km/tim, den fjärde starkaste novemberorkanen någonsin.

Vi hinner inte ens knyta fast innan myndigheterna knackar på. Inklareringen går dock snabbt och smärtfritt utan några önskemål om presenter. I marinan ligger det 5-6 turistfiskebåtar och ett antal utflyktskatamaraner. Cayo Largo är ett stort turistmål och skiljer sig markant från det riktiga Kuba. Här är det bara CUC som gäller och priserna är naturligtvis högre. Den lilla byn ger ett prydligt intryck med små stugor och vackra planteringar bakom marinans restaurang. Marinan har två flytbryggor med 7,7 meter långa y-bommar, lite i kortaste laget för Pingisen.

Vi går i land och ser oss omkring och hittar snart en affär där man kan beställa frukt och grönt som sedan levereras nästa dag. Här säljer man också vin och vi köper några flaskor Frontera, ett chilenskt vin som dock är ganska dyrt. Sedan blir det middag på restaurangen som har 5 bord och snart är det fullsatt. Vi beställer fisk och räkor med ris och grönsaker, väldigt gott och vällagat, och till detta dricker vi en flaska chilensk Frontera. Nu upptäcker vi en rolig sak som är typisk för Kuba. Detta vin som kostade 9,75 CUC i affären kostar bara 6 CUC i restaurangen. Så nu är frågan, kan vi köpa vinet direkt från restaurangen? På det lilla torget, 100 meter från Pingisen spelas högljudd musik. Servitrisen berättar att eftersom det är fredag idag kommer musiken att hålla på långt in på natten, men i vår välisolerade båt låter det bara som skön godnattmusik.

Under Brittis tidiga morgonpromenad hittar hon en liten sköldpaddsfarm en bit utanför byn. I några små pooler simmar små söta, 1-åriga sköldpaddsungar omkring. En skylt på stranden berättar om hur man vaktar äggen som sköldpaddorna gräver ner i sanden i maj och juni. En kille som håller på att förbereda inför öppningen klockan 8 berättar att dessa sköldpaddor kan bli 100 år gamla och väga upp till 50 kg. Sköldpaddorna livnär sig bland annat på maneter och han visar på ett sköldpaddskal från en 25-årig sköldpadda som dött därför att den av misstag tuggat i sig en plastpåse som den trodde var en manet. Det känns så tragiskt att den nedskräpning som vi människor håller på med skadar och dödar dessa underbara djur.

Under dagen lyckas vi med att få landström. Som på så många andra platser här på Kuba är underhållet även här på marinan eftersatt, men Hjalle och Bosse lyckas till slut hitta en elstolpe som fungerar efter att ha mätt upp alla elstolpar på bryggan, jättehärligt. Senare lyckas de även hitta vattenkranen till bryggorna, så båten blir tvättad och renspolad från allt salt och sittbrunnen blir ordentligt rengjord. Vi passar på att göra en del annat underhåll också innan vi tar oss ett välförtjänt dopp i poolen.

Våra försök att få tillgång till Internet misslyckas dock. Enligt uppgift ska det finnas Internet på hotellet, men det är abonnerat för en konferens hela helgen. När träffade vi ett konferensgäng senast? Men så får vi höra att på ett annat hotell en bit härifrån ska det också gå att koppla upp sig och dit går det en buss. Vi missar naturligtvis bussen men en privatbil erbjuder oss skjuts till Hotell Cayo Largo, öns bästa hotell. Vi tror först att han kör oss för att vara bussig, men när vi lämnar fram 3 CUC som tack säger han att det duger inte, 5 CUC är taxan.

1 timmes Internet kostar 10 CUC här, det är dyrt och det är bara en dator ledig, så Hjalle börjar. Vi andra tittar runt lite och hamnar så småningom i baren där vi beställer lite drinkar och har trevligt. På scenen bakom baren håller ett stort antal dansare på att träna inför något uppträdande. Baren är mycket välbesökt, här sitter många chilenare och mexikaner och vi pratar också med några argentinare och ryssar. Helt plötsligt inser bartendern att vi kanske inte är gäster på hotellet som naturligtvis är ”all inclusive”. Bosse får gå till receptionen för att boka in oss. Fri bar hela dagen kostar 20 CUC per person vilket han lyckas förhandla han ner till 10 CUC. Nu gällde det att få valuta för pengarna. När Hjalle kommer tillbaka får han hänga på våra 30 CUC och så provar vi de flesta drinkar de har på sin meny så vi kan nog säga att det blir en hygglig affär till slut.

Att komma tillbaka till båtarna visar sig vara lättare sagt än gjort. Det finns tydligen väldigt få taxi på ön så det slutar med att vi får åka med bussen som skall ta gäster till flygplatsen och som sedan kör oss till marinan och för det betalar vi 2 CUC per person. När vi kommer tillbaks till marinaområdet står där två taxibilar, så det är här de håller till. Kvällen avslutas med vinprovning och film ombord på Pingisen.

Vi behöver fylla på diesel och det visar sig gå alldeles utmärkt här i Cayo Largo. Vi beställer och betalar dieseln på marinakontoret och kan åka och tanka i morgon. Vi betalar samtidigt marinaavgiften som är 60 CUC för tre nätter. Pengar tar vi ut i den lilla banken vid torget intill marinan som har öppet till 12 på söndagar. Nu när vi har vatten passar Brittis på att tvätta. Det blåser en del, så rätt vad det är blåser Hjalles nytvättade skjorta över bord. 6 meter ner i det klara vattnet ligger den där och lyser så vitt och fint. Inga problem, med SeaQwests fiskespö är den snart ombord igen.

Dieselmacken väntar oss nästa morgon klockan 8 så vi går upp tidigt för att gå till dieselbryggan som ligger en bit bort i nästa vik. När det är avklarat går vi tillbaks till marinan, äter frukost i lugn och ro och väntar på att Guarda Frontera skall komma och klarera ut oss från Cayo Largo. När allt det byråkratiska är avklarat kastar vi loss och styr mot det inlopp som enligt sjökortet skall vara det rätta. Men snart grundar det upp och så tar det stopp i en sandbank, strax innan vi ska vara ute på djupt vatten igen. Vi backar oss loss och vänder om och gå den långa vägen ut, samma väg som vi kom in.

Vi lunchankrar utanför Praya Sirena, men här ute blåser det kulingvindar så det blir väldigt rulligt. Vi beslutar att stanna kvar en dag till och njuta av den vackra lilla skärgården, dock utanför Guarda Fronteras synfält. Vi letar oss därför försiktigt in i den lugna viken bakom udden Punta Sirena och ankrar på 2,3 m vatten.

Här får vi en härlig eftermiddag med bad och upptäcktsfärder och en lugn natt innan vi ger oss av nästa förmiddag. Vi går återigen ut på havet och sätter segel i ganska hög sjö. Vi seglar parallellt med ön i 10 sjömil innan vi söker oss in bakom revet igen där sjön är betydligt snällare. I kvällningen tar vi natthamn bakom de små öarna Cayo De Sal.

En bit bort ligger en större fiskebåt för ankar och efter ett tag ser vi en liten båt kasta loss från den och komma roendes emot oss. Den unge fiskaren ombord berättar att hans kapten har födelsedag i morgon så han undrar om vi inte vill byta lite hummer och fisk mot rom och öl. Byteshandeln sätter naturligtvis i gång med full fart och snart har vi bytt till oss en stor red snapper och sex hummerstjärtar för en halv flaska rom och 3 öl. Här finns hur mycket hummer som helst så fiskargrabben tycker att han gjort en kanonaffär och det tycker vi också. Bra att fylla på matförråden lite med färsk fisk och hummer. Vi har inte fått tag på annat än frukt och grönsaker den senaste tiden.

Vår ankarplats ligger bara knappt 30 sjömil rakt söder om Bahia de Cochinos, för oss kanske mer känd under namnet Grisbukten. Det var här som 1400 CIA-tränade exilkubaner landsteg i april 1961 för att försöka störta Fidel Castros nya regim. Vi vet ju alla att det blev ett totalt fiasko, men än i dag upprätthåller kubanerna ett stort skyddsområde runt Grisbukten som sträcker sig långt ut i havet. Det är förbjudet för alla båtar utom kubanska marinfartyg att uppehålla sig inom detta område. Men vårt nästa mål är den stora staden Cienfuegos som ligger en dryg dagssegling härifrån, och för att komma dit måste vi antingen segla runt detta skyddsområde, vilket blir en lång omväg, eller också segla närmsta vägen, rakt igenom det förbjudna området och låtsas som ingenting.

Vi väljer närmsta vägen för att slippa en tuff nattsegling på ett upprört hav. Den här sträckan är helt öppen för vind och vågor eftersom revet som gett oss så fint sjölä hittills tar en paus på den här sträckan. Dessutom är det djupt, över 1000 meter, så det var ett lättnavigerat ställe för invasionsstyrkan att ta sig iland. Vi ser oss lite oroligt omkring med kikare för att se om det kommer något fartyg från kustbevakningen, men havet ligger öde förutom våra två små segelbåtar som stångar sig fram i motsjön under revade segel.

Staden Cienfugos ligger i en stor skyddad vik, och på eftermiddagen når vi fram till det ganska smala inloppet. Här ligger det en kustbevakningsstation och vi tar kikaren till hjälp för att se om någon iakttar oss när vi passerar, men allt verkar lugnt. Brittis ropar upp marinans dockmaster och vi får beskedet att det inte finns någon plats för oss i marinan utan att vi får ankra. Vi blir naturligtvis besvikna, vi behöver verkligen spola av allt saltet från Pingisen. Hjalle ger sig dock inte utan fortsätter att cirkulera utanför kajerna i väntan på SeaQwest som ligger en halvtimme efter oss och för att se om det finns någon plats. Två charterkatamaraner kommer in samtidigt med oss och de får naturligtvis gå in i marinan. Vår envishet lönar sig då dockmaster plötsligt hör av sig och meddelar att han ordnat plats till både SeaQwest och oss. Dockmaster kommer ombord och berättar att han verkligen har lagt ner mycket jobb för att ordna dessa platser, så vi tackar honom så mycket och ger honom 3 tvålar och en liten flaska schampo som tack för hjälpen. Han ser väldigt belåten ut när han lämnar oss med sina presenter.

Det obligatoriska besöket av Guarda Frontera låter dock vänta på sig. Vad är nu detta? Håller man på att sammanställa bevisen för att vi seglat genom förbjudet område? Hjalle hinner duscha och lägga sig att vila ett tag innan en uniformsklädd man dyker upp halv nio. Vi bjuder honom på en mutöl som han tacksamt tar emot. Han berättar att han aldrig smakat en Budweiser förut. Han frågar om vi har något schampo ombord och vi ger honom en av våra sista små flaskor samt en tvål och ytterligare en Budweiser när han väl är klar med sin noggranna inspektion. Inga frågor om vårt vägval på vägen hit. Dagen efter kommer han tillbaka med tullofficeren i släptåg. Vi har vår skrivare framme och då han ser alla papper som ligger i magasinet frågar han om han kan få tre pappersark. Hans barn skulle väldigt gärna vilja ha dem att rita på och en sådan begäran kan man ju knappast neka till. Vi ger honom 5 ark som han omsorgsfullt stoppar ner i sin portfölj.

Vi ska nu tillbringa några dagar här i Cienfuegos och lära känna denna spännande stad och besöka landstigningsstränderna vid Grisbukten innan vi lämnar Kuba för att segla till Jamaica. Om detta berättar vi i nästa resebrev.