Efter några nätter i obekväma hotellsängar medan båten legat på land vaknar vi i våra sköna sängar ombord på vår kära ”Flying Penguin”. Vi känner att hon är nöjd med vår omvårdnad och hon lyser som en juvel bland båtarna i hamnen här i Piriapolis. Gårdagens möte med de fyra svenskarna tycks oss avlägsen. Vad var det egentligen som hände? Fyra jättetrevliga svenskar, varav en från Uruguay, hade erbjudit sig att hjälpa oss att få ut kabeln ur tullen, var det möjligt?
Efter en god frukost i sittbrunnen tar vi datorn, går till damtoaletten (där vi har bäst WiFi) och kollar mailen. Jodå, vi har fått mail från Henry och Inger Engler och dom säger att det kanske skulle kunna gå att få ut kabeln trots allt. ”Kom hem till oss i Montevideo så får vi se” skriver dom. Vi börjar åter hoppas men efter alla besvikelser – är det verkligen möjligt? Vi tar bussen till Montevideo, en resa på knappt 2 timmar genom det vackra landskapet. På vänster sida, långa härliga sandstränder, till höger, böljande ängsmarker.
Montevideo är en miljonstad. Närmare hälften av Uruguays 4 miljoner invånare bor här. Det visar sig att Inger och Henry har en fin lägenhet på 10:e våningen i ett trevligt hus med utsikt över Rio de la Plata och Montevideos marina. Inger tar emot oss och visar oss runt. På balkongen har de en stor, vedeldad grill med massor av ved under. Här tillagas underbar asado av Uruguays fina kött. Henry är på sjukhuset och jobbar med sitt PET-projekt (”Positron Emission Tomografi”) men skall komma tillbaka efter lunch. Då skall han intervjuas av TV, men sedan skall vi försöka ordna med kabeln.
Och så börjar Inger berätta. Henry studerade medicin i Montevideo och hade ett halvt år kvar till sin examen. Han gick liksom många andra studenter med i den organisation som så småningom kom att bli Tupamaros, den berömda gerillan i Uruguay som kämpade för rättvisa och mot korruptionen. Från början var det en fredlig studentdemonstration, men den slogs brutalt ner av polisen. När de första dödsoffren bland studenterna inträffade övergick de fredliga demonstrationerna till en gerillarörelse. Tupamaros kidnappade korrumperade ledare och politiker och släppte dem sedan fria efter ett tag, allt för att väcka opposition mot den allt mer korrumperade statsledningen. Rörelsen fick ett stort folkligt stöd.
Till slut grep militären in och de nio främsta ledarna i Tupamaros fängslades. En av dem var Henry Engler, en annan var Uruguay’s i dagarna nyvalde president José Mujica, populärt kallad Pepe. Under militärdiktaturen satt de fängslade i 13 år, varav 11 i isoleringscell, och under tidvis omänskliga förhållanden.
Efter frisläppandet kom Henry till Sverige som politisk flykting. Här fick han inte tillgodogöra sig något av sin medicinska utbildning i Uruguay utan fick börja om från början i den svenska läkarutbildningen. Men först måste han lära sig svenska, så det blev SFI, Svenska För Invandrare. Där mötte han Inger som var lärare, och nu har de varit gifta i över 20 år. De har ett trevligt hus utanför Uppsala där de bor när de är i Sverige. Henry var således nästan 50 år när han fick sin läkarlegitimation och nu är han professor på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Vilken envishet och målmedvetenhet när man efter alla dessa upplevelser börjar om på en så lång utbildning och på ett annat språk. Idag är Henry en känd forskare inom bl.a. Alzheimer området. Det ryktas att han blivit föreslagen till Nobelpriset, men sådana rykten vill han inte höra talas om. Inger ger oss en DVD med en film som heter ”El Circulo”, en film om Henrys liv. Filmen är gjord av ett ururguyanskt filmteam och har fått flera priser på olika filmfestivaler runt om i världen som bästa dokumentärfilm. Googla gärna på ”Henry Engler” om ni vill läsa mer om honom.
Tillsammans med Inger går vi och äter lunch på en av deras favoritkrogar. Vi äter det man skall äta i Uruguay, ”Parilla”, d.v.s. grillat kött. Vi väljer lammracks alla tre, det smakar gudomligt. Under lunchen ringer Henry och berättar att efter TV-intervjun klockan 15 kan han köra oss till tullen. Vi träffar TV-teamet och Henry nere i parken med utsikt över marinan och får se Henry ”in action” inför media. Inte konstigt att han var en av ledarna i Tupamaros.
Vi börjar med att åka till kurirföretaget TNT som håller till i en flott villaliknande byggnad med swimming-pool i de fina kvarteren i Montevideo Efter att ha väntat en kort stund får vi träffa en ung kvinna, och med hjälp av Henry och 950 pesos (ca 300 SEK), vilket är kostnaden för frakten, får vi ut fraktdokumenten och åker vidare till flygplatsen där den efterlängtade kabeln skall finnas.
Väl framme hos tullen frågar Henry efter en man som jobbar där och som han känner. Det visar sig vara ytterligare en av de nio Tupamaros ledarna som nu är en av cheferna på tullen. Han är dock inte på plats men på något vis räcker det med att han nämner mannens namn. Efter ett antal stämplar och underskrifter och en tullavgift på 208 pesos(70 SEK) kan vi gå och hämta vårt paket. Vi tror inte det är sant, allt klart på mindre än en timme och till en kostnad av knappt 400 kronor. Så här i efterhand undrar man vad TNT egentligen sysslar med, den enda nytta de gjort är att köra paketet från fabriken i Holland till flygplatsen, sedan överlåter de till kunden att klara ut alla problem. Ursvagt! Men de kanske inte har tid – för de grillar på sin BBQ och badar i sin swimmingpool.
Hur som helst var vi lyckliga över att ha fått ut vårt paket. Nu kan vi fortsätta att planera vår resa söderut. För att tacka Henry och Inger avslutar vi denna minnesvärda dag med att bjuda på ett glas gott vitt uruguayanskt vin på en mysig strandrestaurang. Det är fantastiskt att få lära känna så ödmjuka och varma människor som Inger och Henry. Vi blir körda till busstationen och är hemma hos ”Pingisen” drygt två timmar senare.
Man kan inte låta bli att fundera över tillfälligheterna i livet, att vi just den kvällen gick på just den restaurangen och träffar just Henry och Inger och Ingers bror och svägerska. Och inte nog med det, dom är också bekanta med våra närmaste grannar på Vättersö, Ulf och Gunilla Wünsche. En fullständigt otrolig historia.
På söndagen efter vi har varit i Montevideo väljs så Henrys gode vän ”Pepe” till president. Han var således en av de nio Tupamaros-ledarna och är otroligt populär. Han är idag en 74-årig bonde, som egentligen hellre vill köra traktor på gården, men hans popularitet kräver att han axlar presidentrollen.
Genom mötet med Henry och Inger har vi fått en liten inblick i vad som händer i Uruguay just nu. Valet visar vilken enorm popularitet Pepe har. Uppbackningen för Frente Amplio, (Den breda fronten), där vänstern är samlad, är stor. Överallt ses partiets röd- blå- vita flagga, på bilar och balkonger, i parker och affärer.
Vi stannar i Piriapolis ytterligare en dag innan vi gör den 150 sjömil långa seglatsen till Colonia de Sacramento. I början har vi fin segling men på natten mojnar vinden och vi startar motorn. Vi väljer att gå i de muddrade och utmärkta farlederna. Här är det mycket tung trafik, lastfartyg som är på väg till eller från Buenos Aires eller Montevideo.
Plötsligt hör vi ett anrop på kanal 16 på VHF:en: ”Svenska segelbåten Najad”. Det är en Wallenius-båt med svensk kapten som fått syn på oss. Vi byter till kanal 13 och får en trevlig pratstund med det svenska befälet ombord. Alla har segelbåtar hemma och drömmer om att en dag kasta loss och ge sig av. ”Vad kul att se en svensk båt som seglat ända hit. Va, skall ni gå runt Cap Horn? Då får vi önska er lycka till!” Vi får berätta om vårt äventyr för en mycket intresserad lyssnarskara på kommandobryggan av det stora fartyget.
Väl inne i den smala, bojade farleden blir vi uppropade ännu en gång, men då med anropet ”Flying Penguin”. Bra att vi syns på AIS:en. Det här tyska fartyget tycker att vi skall hålla oss utanför den utmärkta leden, så vi ändrar kurs och går några 10-tal meter utanför leden i stället. Det är väldigt grunt i Rio de la Plata, utanför leden har vi som regel inte mer än 5 -6 meter under kölen.
På morgonen syns mörka moln i väster. Det börjar mullra och vi får ett rejält åskväder över oss med vindar på 20 m/s som vrider kompassen runt. Vi sätter upp sittbrunnskapellet och kryper in i skydd. Här sitter vi torrt och varmt, men sikten är i det närmaste noll. Radarn är till ingen hjälp, hela skärmen är täckt av regnklutter. Vi styr väl utanför farleden där ekolodet visar på 4 – 5 m djup och spanar genom de regndränkta rutorna och hoppas att vi inte skall möta någon av de grundgående snabbfärjorna mellan Uruguay och Argentina.
Så småningom drar ovädret förbi och framför oss ser vi Colonia de Sacramento. Det är en stad i sydvästra Uruguay vid norra stranden av Rio de la Plata . På södra stranden ligger Buenos Aires i Argentina. Colonia är den äldsta staden i landet och den grundades av portugiserna redan 1580. De historiska delarna i Colonia är sedan 1990 uppsatta på UNESCOs Världsarvslista.
Det är gott om turister i den lilla charmiga staden. Den snabba båtförbindelsen mellan Buenos Aires och Colonia gör att många åker hit på en endagsutflykt. Här finns många små mysiga restauranger och affärer. Det ligger också många långfärdseglare i den lilla yacht hamnen som vänligt hälsar oss välkomna.
Nu när vi löst kabelproblemet så skall vi försöka få tag på sjökort för den vidare seglingen söderut. Bredvid oss i hamnen ligger en argentinsk båt. Vi börjar prata med dem och det slutar med att vi bjuder in Roger och Miryam på ett glas rödvin. Roger är irländare och pilot och flyger Boeing 747 för KLM. Roger tar med sig sina sjökort över Rio de la Plata som vi får låna. Medan vi sitter och pratar frågar han: ”Har ni ätit middag?”. Vi svarar nekande. ”Vi har massor av kött som vi skall grilla, vi kommer över senare med mat och vin”. En halvtimme senare blir vi serverade middag på ”Pingisen”. Roger och Miryam har med sig jättefint kött, sallad, vin och en fruktsallad till dessert. Vi får ännu en oväntad, jättemysig kväll ombord med nya vänner.
Vi vaknar vid fyratiden av att det blåser 16-18 meter rätt in i sidan. Upp på däck och säkra förtöjningarna ordentligt. Typiskt s.k. ”pyjamaskör” alltså. Framåt lunchtid mojnar det och vi kan korta förtöjningarna och gå iland. Efter drygt två dagar i Colonia är det dags att klarera ut ur Uruguay och vi går iväg för att få våra stämplar hos Prefectura Naval. Dom har praktiskt nog sitt kontor på en båt i marinan. Pappersarbetet utförs på en tunna på kajen.
Vi får en skön segling till Buenes Aires. Vädret är jättefint och det tar inte lång tid innan vi anar Buenes Aires skyline vid horisonten. Det känns stort att liksom Fritiof Andersson komma inseglande till denna storstad. Vi förtöjer i den fina marinan Puerto Madero och får ett trevligt mottagande av hamnkaptenen som pratar jättebra engelska. Marinan ligger mitt i stan i ett mycket fint upprustat område med gamla vackra hamnmagasin. Runt omkring hamnen reser sig nya moderna skyskrapor. Det är bara 100 m till Paseo Colon och 10 minuters promenad till Plaza Mayo. Här skall vi börja vår resa i Evert Taubes fotspår.