New York – Washington

Vi lämnar vår boj i Port Washington i arla morgonstund för att komma in i East River i lagom tid för att få den kraftiga strömmen med oss. När vi närmar oss den stora bron Throgs Neck Bridge strax före Manhattan kommer en motorbåt körande mot oss i full fart. Ombord ser vi en person som vinkar vilt. Vi undrar förstås vad som står på men när vi ser texten ”Harbour Patrol” på sidan förstår vi att det är något på gång. Men varför anropar han oss inte på radion? Himmel och pannkaka, vi har glömt sätta på radion och kanal 16. Snabbt rättar vi till detta och får kontakt. Han berättar att bron håller på att renoveras och att man kan få järnskrot i huvudet om man går under bron, utom vid dess södra landfäste. Så vi ändrar kurs och gör som vi blir tillsagda och allt går bra.

Snart kommer vi in i den kraftiga medströmmen och passerar det ställe där strömmen är som starkast. Det kallas Hell Gate, och varför den här platsen fått detta namn förstår man när man ser de kraftiga strömvirvlarna runt båten, virvlar som hela tiden försöker vrida oss ur kurs, så Hjalle kopplar ur autopiloten och styr för hand genom denna passage, ungefär som piloter gör när dom flyger in i turbulent väder. Snart är vi igenom och nu forsar vi fram i hög fart längs Manhattans östra strand. Vi passerar under alla de från otaliga filmer kända broarna Queensboro, Williamsburg, Manhattan och Brooklyn Bridge och kommer ut på New York Upper Bay. Här sätter vi segel och börjar styra ut mot havet.

Men först ska vi fotografera. Vi har sällskap med Håkan och Anna-Karin i deras båt Unicorn och vi har kommit överens om att fotografera varandra med Manhattan och Frihetsgudinnan i bakgrunden. Det blir en liten seglingspiruett när vi skall försöka byta plats så att den andra båten också kan bli fotograferad, men snart är vi klara även med denna uppgift och sätter kurs ner mot Sandy Hook Channel, det södra inloppet till New York. Farleden är väl utmärkt och leder rakt ut i Atlanten, men för att spara tid och distans tar vi en genväg nära land som kallas False Sandy Hook Channel. I den västliga vinden får vi här fint sjölä och vi forsar fram i goda 7 knop med Unicorn strax akter om i lovart.

 

New Jerseys kust är ganska tråkig och det finns i princip bara två ställen man kan gå in för att ankra eller ta en boj. De heter Barnagate Inlet och Atlantic City Inlet och ingen av dem är speciellt tilltalande. Vi har därför bestämt oss för att segla direkt till Cape May som ligger på den sydligaste udden av New Jersey.

När mörkret sänker sig serverar Brittis spagetti med köttfärssås i sittbrunnen. Hjalle, som ska ta över vakten klockan 21, har tagit sig en tupplur och kommer upp pigg och munter. Natten blir lugn med avtagande vind vilket gör att vi så småningom startar motorn. Vid midnatt, när Brittis kommer upp för att ta över vakten, passerar vi Atlantic City, denna spel- och konferensstad med sina kasinon, hotell och märkliga byggnader som är upplysta av de mest fantasifulla ljussättningar. I gryningen kommer vi fram till inloppet till Cape May. Vi styr in i farleden mellan vågbrytarna och ankrar utanför US Coast Guards station. Eftersom klockan är 8 på morgonen blåses revelj och den amerikanska flaggan hissas till tonerna av USA:s nationalsång, ”The Star-Sprangled Banner”. Mycket pampigt.

Vi ringer upp US Customs and Boarder Protection och får tala med Officer Calhun. Vi meddelar att vi nu kommit till New Jersey och ger honom numret på vår Cruising Permit som vi fick när vi kom till Newport för ett par månader sedan. Det är viktigt att vi på detta sätt meddelar var vi befinner oss. Om man missar detta kan man få böta, 5000 dollar kostar det i så fall. Man måste rapportera varje gång man kommer till en ny stat, och ju längre söderut man kommer, desto viktigare vekar det vara. Uppe i Maine och New England var man inte speciellt angelägen om att få våra rapporter, kanske för att det är ganska ovanligt med utländska båtar här och personalen inte är så van.

Vi lastar våra cyklar i jollen och kör in för att se oss omkring. Det är ganska långt att köra med jollen ända in till stan, så när vi passerar Yachtklubben svänger vi in för att höra om vi kan få lämna jollen här och sedan cykla resten av biten. Vi blir hjärtligt mottagna och självklart får vi förtöja här. Vi får många frågor och vi berättar kortfattat om vår segling och våra äventyr. Vi tycker ju inte att det är så märkvärdigt men ska man döma av folks intresse och reaktioner så kanske det är det i alla fall.

När vi berättar att vi tänkt äta lunch rekommenderar de en restaurang som heter Lobsterhouse. Cape May är ingen stor stad och det är ganska lätt att hitta. Men ändå kommer en kille från klubben körande med sin bil och visar oss vägen till Lobsterhouse. Här är det fullt med folk men eftersom det är den enda restaurangen som vi sett på vägen så är det kanske inte så konstigt. Det visar sig också vara ett mycket prisvärt ställe, vi beställer seafood och får mer mat än vi orkar äta upp och det kostar inte mer än 15 dollar. Nöjda och belåtna cyklar vi tillbaks till våra nya vänner på Yachtklubben och tar Pingelina tillbaka till båten.

Nu har Unicorn kommit in och ankrat bakom oss. Dom kommer över för ett litet rådslag om morgondagens segling. Vi skall ju gå upp i Delaware Bay och sedan genom C&D kanalen som går mellan Delaware Bay och Chesapeake Bay. Även i Delaware Bay är strömmen ganska stark så det gäller att försöka få den med sig. En titt i strömtabellerna visar att vi bör lämna vår ankringsplats redan klockan 5 på morgonen för att få en så gynnsam resa som möjligt. Det blir en tidig godnatt för att ta igen lite sömn från förra nattens segling och vara pigga i morgon bitti.

Väckarklockan ringer klockan 4 och i mörkret lättar vi ankar som avtalat. Det är verkligen kolsvart fortfarande, så vi har god hjälp av lysbojarna som här i USA som regel fungerar och ligger på den plats de ska. I utloppet mellan vågbrytarna styr vi i enslinjen som utgörs av två tydliga ensfyrar medan fiskebåtar passerar oss i full fart på bägge sidor. Vattnen utanför sydudden är fulla av grund och sandbankar, så egentligen bör man gå en bra bit söderut och runda lysbojen innan man sätter kurs mot nordväst upp i Delaware Bay. Men det ska finnas en djupränna nära land, och för att spara tid väljer vi denna lite mer riskfyllda väg. Eftersom sandbankarna flyttar sig vid varje storm är sjökortet inte heller så tillförlitligt.

När vi kommer ut ser vi på vår radar och vår AIS att en annan båt också har valt denna väg. Det är en 49-fotare, 5 fot större än oss, så om den tar sig igenom borde vi också göra det om vi går i hans kölvatten. Vi plottar den andra båtens väg noggrant men på ett par ställen får vi ändå hjärtat i halsgropen när djupet plötsligt går ner mot 3 meter. Allt går dock bra, men när vi senare träffar båten som gått före oss så visar det sig att det är en katamaran som bara går 4 fot djupt mot våra 7 fot.

Seglingen över Delaware Bay blir lugn och behaglig i det fina men lite disiga vädret. Trafiken i den muddrade farleden upp mot C&D-kanalen och Philadelphia är ganska intensiv och vi möter eller passeras av många jättefartyg, containerfartyg, tankfartyg, bogserbåtar med stora pråmar, ja till och med mudderverk. Hela tiden får vi några extra knop av medströmmen så vi kommer fram till kanalen i lagom tid för att få medström även här. Vi hinner igenom kanalen innan mörkret sänker sig och i det lugna vädret ankrar vi i den grunda viken vid inloppet till Bohemian River. Det är inte lätt att få ankaret att fästa i det lösa bottensedimentet, vi får göra ett par försök innan vi lyckas. Hjalle passar på att ta sig ett dopp innan det blir en ”sundowner” med Håkan och Anna-Karin ombord hos oss. Sedan blir det en välförtjänt middag med fläskkotletter och en god sallad.

 

Vårt nästa mål är Baltimore och vi vaknar till en fantastiskt fin sommardag. Solen skiner och det är närmare 30 grader varmt trots att det är den 5 oktober. Efter morgondopp och

frukost sätter vi segel och styr ut ur vår grunda vik. På land ser vi en jättefin herrgård med välansade gräsmattor, en stor paddock med hästar och välskötta uthus. Den labra brisen ger lite svalka och Brittis plockar upp sin iPad i sittbrunnen. Hon har spelat in flera Sommarprogram från Sveriges Radio och idag lyssnar vi till Ann-Louise Hansson som verkligen har gjort ett fint program. Vi är så fängslade av hennes berättelse att vi glömmer att gira styrbord in i farleden till Baltimore, men plötsligt ropar Unicorn upp oss och undrar vad vi håller på med. Dom har sett att vi är på fel väg på sin AIS. Lite skamsna gör vi en tvär gir in i rätt farled.Även idag har vi medström och gör tidvis över 8 knop trots den svaga vinden.

På eftermiddagen närmar vi oss staden vars inlopp kantas av enorma industrianläggningar från andra världskriget. I Boston producerades stål, fartyg, cement och andra viktiga saker för de allierades krigsinsatser. Det är ingen vacker syn precis men den ger ändå en känsla av kraften i den amerikanska ekonomin. Längre in ser staden mer välvårdad ut. År 1904 utbröt en stor brand i Baltimore som ödelade stora delar av staden så det finns inte så många äldre byggnader kvar. Baltimore var en viktig utskeppningshamn under mitten av 1900-talet och man vet ju hur stora hamnar brukar se ut, kajer med lyftkranar och stora magasinbyggnader, effektivt men inte särskilt prydligt. 1980 påbörjades därför en omfattande upprustning av hamnområdet och det är idag väldigt vackert och spännande med affärer, restauranger, museer och ett mycket fint akvarium.

På vägen in passerar vi också Fort Mc Henry som är väldigt känt i USA. Dess berömmelse beror på en händelse som inträffade här under kriget mellan England och USA 1812 – 1814. Engelska fartyg anföll och besköt fortet och ombord på ett av de engelska fartygen befann sig en herre vid namn Francis Scott Key. Han hade blivit tillfångatagen av engelsmännen och kunde nu som krigsfånge bevittna hur fartygen anföll hans landsmän i fortet i vars flaggstång den amerikanska flaggan vajade. Detta inspirerade honom att skriva “The Star-Sprangled Banner” som idag är USA:s nationalsång. Och med tanke på hur ofta man hör den melodin och de mängder av USA-flaggor men ser överallt förstår man att han och fortet är berömda. Platsen där han skall ha skrivit dessa ord är idag utmärkt med en särskild boj. Är inte det amerikanskt så säg.

Vi går in och förtöjer vid City of Baltimore Docks, mitt i centrum. Här har vi gångavstånd till alla attraktioner och den mycket trevliga och informativa turistbyrån ligger bara 100 meter från oss. Hjalle har fått inflammation i en visdomstand och frågar den trevliga personalen där om de kan rekommendera en tandläkare. Jodå, det finns en tandvårdsklinik bara några 100 meter härifrån. Hjalle ringer och beställer tid till nästa dag och vid det besöket ger den kvinnliga tandläkaren honom två alternativ, rotfyllning eller utdragning av tanden. Med tanke på att visdomstanden har varit mer till besvär än till nytta väljer jag utdragning. Det fixar hon elegant och utan att det gör ett dugg ont. Men vad kommer det att kosta, här i USA där allt vad sjukvård heter är så jättedyrt. Jo, 200 dollar med röntgen, bedövning, utdragning och en liten påse med smärtstillande, kompresser mm. Jag tror inte min tandläkare i Sverige hade nöjt sig med det priset, så jag var mycket belåten.

Unicorn väljer att ankra längre ut i hamnen så Håkan och Anna-Karin kommer in till oss med deras jolle. Tjejerna beslutar sig för ett besök på Walters Art Museum medan killarna går ombord på “USS Constellation” som ligger här i hamnen. Det är ett segelfartyg som byggdes 1854, mitt under det amerikanska inbördeskriget, och det var det sista fartyg som US Navy byggde som ett all-sail ship innan ångmaskiner började ta över. Efter våra respektive utflykter träffas vi till lunch på Phillips Seafood och jämför våra upplevelser och vi är mycket nöjda alla fyra, både med besöken och med maten.

Efter lunchen är det dags att försöka hitta en affär där vi kan handla lite mat. Tyvärr har förberedelserna för detta varit något ofullständiga men vi har i alla fall läst i någon broschyr att det skall finnas en mataffär på North Street så vi tar bussen norrut så långt den går och sedan börjar vi traska vidare. Vi går och går och den upprustade och trevliga staden förvandlas succesivt till en mer sjabbig miljö med slitna och dåligt underhållna byggnader. Samtidigt ser de människor vi möter mindre tillförlitliga ut, några är helt klart drogpåverkade. Vi frågar en färgad kille om han vet var mataffären ligger och han pekar norrut. Bara några kvarter längre upp säger han. När vi kommer fram visar det sig vara en liten kvartersbutik med huvudsakligen judiska matvaror och inte dom saker vi är ute efter. Nu börjar det också mörkna och vi känner oss lite olustiga och börjar spana efter en taxi. Till slut kommer det en och vi kliver tacksamt in i bilen och ber honom köra till en mataffär så nära hamnen som möjligt. Det visar sig ligga en jättebra Whole Food supermarket bara några kvarter från båten och här svänger taxin in i en parkeringslucka. Chauffören missbedömer dock avståndet till de parkerade bilarnal så han skrapar i framskärmen på en splitterny BMW. Vi skyndar oss att betala och smiter in i affären. Vi köper det vi ska och skyndar hem till båten men först kollar vi BMV:n. Jodå, den står kvar och den tillbucklade framskärmen är alldeles gul av taxin.

När vi vaknar nästa morgon regnar det och blåser, en fin dag för ett besök på akvariet således. Vi kommer in i den futuristiska byggnaden som ligger alldeles nere vid vattnet och går runt och beskådar  bassängerna med sina vackra invånare. Vi köper biljetter till en film, ”The Salmon Run”, som handlar om laxarnas färd från Stilla Havet uppför de kanadensiska floderna till sina lekplatser. Men det är många som väntar på dem. Ut ur sina iden på fjällsluttningarna kommer Grisslybjörnarna och högt över forsarna svävar örnar. Det är en fantastisk film som visar hur björnar och fåglar äter sig mätta efter en mager vinter, hur björnmammorna lär sina nyfödda ungar att fånga laxarna men också hur laxarna lyckas ta sig upp för de mest otroliga vattenfall. Fulla av intryck avslutar vi besöket med att se på delfinariet där det är dags för dagens träning. De unga tjejerna, ja det är faktiskt bara flickor som är tränare, har en fantastisk hand med delfinerna och berättar fängslande både om de vackra djuren och om hur de lyckas lära dem alla konster.

Tidigt nästa morgon kastar vi loss för att fortsätta vår segling söderut. Vi ska nu till Marylands huvudstad Annapolis där båtmässan börjar om några dagar. Nu blåser det kalla nordliga vindar och Hjalle tar på sig 2 fleecetröjor, mössa och handskar där han står till rors. Brittis har nu satt på ett nytt sommarprogram för att hjälpa till att hålla värmen uppe. Den här gången lyssnar vi till Henrik Lundqvist, legendarisk hockeymålvakt i Västra Frölunda, Tre Kronor och New York Rangers. Det är fantastiskt vad duktiga våra kändisar är att framföra fängslande berättelser från sina liv och det är också fantastiskt att kunna sitta i båten på Chesapeake Bay och lyssna till dem.

Nu gäller det att försöka hitta en bra ankarplats där vi kan ligga under båtmässan. Det är en av USA:s största båtmässor så hit kommer massor av folk, både bil och båtburna. Vi har hört att i en vik strax söder om Annapolis, Crab Creek, bor en av OCC:s, (Ocean Cruisin Club) medlemmar, Wolfgang Reuter med hustru Gemma, som dessutom är Port Officers här. Där är vi välkomna att ankra nedanför deras hus i den skyddade, lagunformade viken. Snart ligger vi tre båtar för ankar här. Förutom vi och Unicorn är det den engelska Oyster 40:an ”Oystermist” med Wendy och Graham ombord. Vi tar jollarna in till land, träffar våra OCC-värdar och får löfte att låna deras bil för att ta oss in till mässan.

 

Men först är det ett antal ”social events” som vi skall vara med om. Vår vän Tatja på

Borealis har berättat om en eskadersegling från Hampton i Virginia ner till Bahamas och Karibien som kallas ”The Salty Dawg Rally”. Vädergurun Chris Parker ska se till att deltagarna får tillförlitliga väderrapporter och Brittis blr förtjust över att träffa honom live. I vanliga fall hör vi honom bara på vår kortvågsradio. Vi har anmält oss att vara med på det här rallyt och nu är det ett seminarium här i Annapolis som dom arrangerar och på kvällen har OCC bjudit in till en middag. Vädret är riktigt risigt, kallt, regnigt och blåsigt. Salty Dawg seminariet är utomhus och alla fryser och det är svårt att höra vad föredragshållarna säger. OCC-middagen, som lyckligtvis är inomhus, blir desto trevligare med god mat och många trevliga seglare.

Vi stannar en vecka i Annapolis och besöker båtmässan och fixar med båten. Vi har många saker att fundera över, bland annat våra batterier som vi köpte för ett år sedan nere på Trinidad och som inte alls håller spänningen som de ska. Sannolikt har vi blivit pålurade begagnade batterier så ännu ett batteribyte verkar nödvändigt, men vi tvekar eftersom det är väldigt dyrt med batterier. Vi pratar med de olika batteritillverkarna på mässan och får många bra råd som vi får fundera vidare på. Vår VHF-radio i sittbrunnen har ju gått sönder pga. av fabrikationsfel, men tillverkaren Sailor är helt ointresserade av att hjälpa oss, så det blir mycket radiosnack med olika utställare på mässan också.

Sen har vi det där med WiFi. Vi har blivit mer och mer beroende av att kunna koppla upp oss till nätet, både för kontakt med familj och vänner och för att ladda ner väder mm. Vi har en antenn som hjälper oss att få kontakt med master iland, men det är en ständig källa till irritation eftersom vi kan bara vara uppkopplade med en dator i taget. Irritationsmoment skall elimineras så Hjalle har bestämt sig för att Pingisen skall få en ”Wireless-uppkoppling”. Vi har köpt en utrustning som har det lite suspekta namnet ”Bad Boy” och med den ska vi kunna få betydligt bättre signalstyrka ombord och dessutom kan vi koppla upp hur många datorer vi vill samtidigt. Vår vän Tatja har fått den levererad hem till sig och nu kommer hon hit med vårt paket.

Det är rena julaftonen ombord när vi packar upp antenn, rauter, powerbox och kablar, kopplar ihop alltihopa och ska prova. Ingenting händer, vi tittar snopna på varandra och Hjalle uttalar några onämnbara ord. Nu blir det felsökning och efter en hel del prov där även WiFi-experten Håkan från Unicorn deltar kommer vi underfund med att det är kabeln mellan antennen och powerboxen som är problemet. Vi ringer Mike hos tillverkaren i Canada som på ett ganska snorkigt sätt meddelar att det inte är något fel på grejorna. Dom är minsann provade före leverans. Han berättar också för oss att det är ganska vanligt att otekniska personer inte klarar av att hantera deras fina utrustning. Nu blir Hjalle riktigt förbannad och efter ett par öppenhjärtliga samtal går Mike med på att skicka en ny kabel. Men vi måste skicka tillbaka den trasiga på egen bekostnad, annars får vi betala ersättningskabeln, samt dessutom betala frakten av den nya. En grundutbildning i ”customer relations” kanske inte skulle skada.

Efter alla dessa turer får vi så småningom igång vår ”Bad Boy” vars namn nu blivit mer begripligt, sannolikt döpt efter Mike. Vi lyckas nämligen hitta en kabel som passar och som vi haft ombord bland våra ”bra att ha saker”. Den kan vi använda stället för den trasiga kabeln i avvaktan på att vi får den nya som skall skickas till Hampton i Virginia dit vi beräknar komma om ett par veckor.

På mässans sista dag upphör det usla vädret och solen tittar fram igen. Vi tycker lite synd om arrangörerna och utställarna som fått kämpa i regn och kyla, men antalet besökare verkar inte ha påverkats. Det har varit fullt av folk hela veckan och en mycket intressant mässa.

Den 15 oktober drar vi upp ankaret i vår fina vik och sätter kurs söderut på Chesapeake Bay. Nästa mål är Solomon Islands där vi varit förut. Då träffade vi svenska Karin King som bott här sedan många år och under seglingen ringer Hjalle till henne och berättar att nu kommer vi på besök igen. Hon lovar fixa en plats i Spring Cove Marina åt oss där Marty är Dock Master. När vinden kommer sätter vi segel. Vi har haft lite problem med genuan sedan vi bytte furlinglina uppe i Maine. Den nya linan är lite grövre än den som gick av och den nya vill gärna kärva när genuan rullas ut. Vi bestämmer ändå att sätta genuan och då blir det förstås generaltrassel på fördäck. Hjalle blir tvungen att demontera hela rullbesklaget under gång för att få ordning på trasslet. Så småningom kommer vi i alla fall fram till den skyddade lilla arkipelagen och tas emot av Marty som ser till att vi får fylla diesel och vatten, trots att de egentligen har stängt för kvällen.

Vi tillbringar några dagar i marinan och får bland annat ett trevligt besök av Karin som berättar att hon flyttat från bondgården där hon bodde tidigare med sina hundar. Hon har köpt både hus och ny bil så det har verkligen hänt grejor. Vi får en trevlig pratstund ombord på Pingisen och hon berättar att hon nu kappseglar på en större båt och vi bjuder naturligtvis in henne att hälsa på oss på St. Martin om hon skulle tröttna på vintervädret i Maryland.

Vi tar farväl av henne och Marty och går ut och ankrar vid inloppet för att vara klara för avgång i morgon bitti. På natten blåser det upp och plötsligt hör vi ett ljud som inte alls låter bra, det är något som skrapar mot båtsidan. Brittis rusar upp och finner att vi draggat och ligger och skaver mot en annan båt inne vid bryggorna. Vi får snabbt igång motorn, drar upp ankaret och beger oss i kolmörkret längre in i kanalerna till Mills Creek där det är bättre vind-och sjölä. När vi väl fått ankaret att fästa blir det lite nattamat, varmkorv och en öl. Här ligger vi sedan tryggt resten av natten, men Brittis tar för säkerhets skull en ankarvakt några timmar för att se att vi inte draggar igen.

Nu sätts kursen mot USA:s huvudstad Washington DC. För att komma dit ska vi segla 150 sjömil uppför Potomac River som vindlar sig fram genom en förvånansvärt obebyggd del av USA. Det är för långt för att segla på en dag så vi tar natthamn i en grund och skyddad vik som heter Smith Cove. Här ligger två små marinor som ser ganska primitiva ut men till vår förvåning får vi bra Internet. Det verkar vara så att i de stora marinorna och hamnarna är alla nät spärrade med lösenord medan här ute på landet så bryr man sig inte om det till vår stora belåtenhet.

Vår fina uppkoppling gör att vi nästa förmiddag tar det lugnt och surfar innan vi drar upp ankaret och fortsätter uppför floden. Vår nästa natthamn blir Pirates Marina på Cobb Island, ännu en primitiv marina som ligger helt öde när vi kommer dit på kvällen. Vi har dock talat med ägaren Bob på telefon och fått oss en plats anvisad. Även här får vi bra Internet så vi stannar nästa dag för att bl.a. fylla på vårt betalkort till telefonen, något som kan förefalla enkelt men är minst sagt komplicerat när man inte är bosatt i USA och har amerikansk zip-code och försäkringsnummer. Hjalle lyckas dock till slut och för att fira detta går vi till den lilla restaurangen på andra sidan bron och beställer ostron och krabba. Det är ett riktigt genuint lantligt ställe med juke-box och folk i kläder som för tankarna till gårdarna ute i Midwest. Vi får mer krabba än vi orkar äta upp så vi får med oss resterna i en doggy-bag.

På kvällen ringer Hjalle till Bob och berättar att vi tänker avsegla imorgon klockan 7 och frågar hur vi ska betala vår marinaavgift. ”Jag är på marinakontoret då” säger Bob men när Hjalle kommer dit strax före sju nästa morgon är det ingen där och ingen svarar på telefon. Inte mycket att göra så vi kastar loss och påbörjar den sista etappen upp mot Washington. Floden är grund och därför finns det en väl utprickad muddrad ränna som vi seglar i. Plötsligt blir vi uppropade av US Navy som ber oss lämna farleden pga av övningsskjutning med skarp ammunition. Det här är mycket vanligt i USA, överallt dyker det upp marinfartyg, stridsflygplan, helikoptrar och militärer. Det märks att USA inte leker krig utan tränar för skarpa lägen.

Hjalle får en lång pratstund med en officer på en bevakningsbåt som ger oss anvisningar om hur vi skall styra. Det blir till slut ett dussintal waypoints som vi ska passera och när vi vid ett tillfälle kommer lite utanför den tänkta kurslinjen blir vi genast uppropade och beordrade att återta den rätta positionen. Det blir en ordentlig omväg och då och då smäller det till så Brittis hoppar högt när man skjuter iväg en granat med någon kanon. Hjalle tar det lugnare, han är ju gammal Kustartillerist. Nu kommer vår doggy-bag med resterna av gårdagens krabbmiddag väl till pass. Vi sitter i solskenet i sittbrunnen och smaskar i oss av krabborna med glass och choklad till efterrätt till ackompanjemang av US Navys kanoner.

Den här gången har vi inte lyckats taima strömmen utan har en tidvis kraftig motström hela vägen upp till Washington, men med storseglets och motorns hjälp styr vi vid 6-tiden på kvällen in mot vår marina som naturligtvis heter Capital Yacht Club. Vi har ringt på vägen upp och bokat plats, men innan vi är framme ser vi till vår fasa en bro som vi inte visste om. Den måste vara relativt nybyggd och vi har ingen aning om dess segelfria höjd. Som allting annat här i stan bär den namn efter nån president, den heter Woodrow Wilson New Bascule Bridge. Vi ringer till US Coast Guard och frågar och dom försäkrar oss om att vi ska kunna gå under bron. Det blir dock med knapp marginal. Klockan 18.30 förtöjer vi i marinan på anvisad plats. Äntligen är vi i Washington DC. Här har ingen av oss varit förut och nu ser vi verkligen fram mot att upptäcka denna spännande stad med alla sina museer och sin historia. Från båten kan vi beskåda kupolen på Capitolium och medan vi kopplar av i sittbrunnen med ett glas vin kommer presidentens helikopter flygande alldeles över våra huvuden på väg till Vita Huset som också skymtar mellan husen föröver. Så här nära maktens centrum har Pingisen aldrig varit tidigare, och inte vi heller.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>