Cape Hatteras

Det är den 4 november och vi ligger i Blue Water Marina i Hampton, Virginia. Blue Water Marina låter ju idylliskt, men det är allt annat än idylliskt denna morgon. I marinan ligger närmare 100 båtar som är på väg att ge sig av på en lång segling söderut, mot BVI (British Virgin Islands) närmare bestämt. För många av seglarna ombord är detta den första riktiga längre seglingen över öppet hav. Föga anar de att de är på väg in i ett inferno av mörker, vind och vågor. Om ett dygn har en båt sjunkit, fyra har brutit masten, 5 har tappat rodren och en man har brutit armen. De övriga lider av sjösjuka, sömnbrist, rädsla, hunger och diverse småblessyrer.

Hur är detta möjligt? Med dagens väderprognoser borde man ju ha bra kontroll på det kommande vädret och inte ge sig ut på havet när prognosen säger kulingvindar och dessutom nordliga sådana som gör att Golfstömmen förvandlas till en häxkittel. Men detta är en eskadersegling och eskaderns meteorolog har sagt att en kallfront just passerat och att en ny är på väg, men mellan dessa ska det finnas ett väderfönster som gör det möjligt att gå över Golfströmmen med ett acceptabelt väder. Men vår väderprognos säger något helt annat. Det kommer inte att finnas något väderfönster utan de två kallfronterna kommer att slå sig samman till ett riktigt oväder. Och det är precis det som händer.

Vi har berättat för andra seglare hur vi ser på väderutsikterna, men nu råder ett grupptryck som är märkligt att beskåda. Alla har förberett sig i månader för denna segling och nu börjar de första båtarna kasta loss och styra ut mot havet. Då vågar ingen vänta och bli ensam kvar utan alla ger sig i väg i hopp om att just det faktum att man är en bland många andra båtar ska ge någon form av trygghet. Kanske har även meteorologen drabbats av detta grupptryck och börjat ägna sig åt önsketänkande. Det väderfönster som utlovats var kanske ett resultat av att rallyledningen ville få iväg båtarna nu när det organiserade programmet iland var slut.

Även vi bestämmer oss för att lämna marinan. Det är ganska dyrt att ligga här och inte speciellt roligt heller, nu när alla andra båtar försvinner. Men vi har inga planer på att gå ut på havet idag. Istället sätter vi kurs mot den fina hamn som heter Little Creek och som ligger cirka 10 sjömil längre österut. Här finns ett varv som heter Cobbs Marina där vi bytte vårt S-drev för 2 år sedan.

På vägen dit passerar vi världens största flottbas, US Navy’s enorma anläggning i Norfolk. Här ligger de gigantiska hangarfartygen sida vid sida, en mycket imponerande syn. Vinden är hård och byig från nord och vi tänker på de besättningar som nu är på väg ut mot Atlanten och Golfströmmen. Vi avundas dem inte.

Vi kommer in till Cobbs Marina vid lunchtid och konstaterar att vi har vatten i motorrummet. Inte mycket, men när Hjalle smakar på det konstaterar han att det är saltvatten, och att ha saltvatten som kommer in i motorrummet är aldrig roligt. Men varifrån kommer vattnet? Den första misstänkta grejen är kylvattenpumpens axeltätning. Det problemet hade vi nere på Falklandsöarna, och då bytte vi till en helt nu kylvattenpump. Men när Hjalle startar motorn och kryper in i motorrummet kan han inte se att det läcker någonstans. Varifrån kommer vattnet?

Hjalle går upp till marinans kontor och blir hjärtligt mottagen av damerna där. ”Jodå, vi kommer ihåg när du var här för två år sedan. Jaså, du är nöjd med vårt jobb den gången. Det var roligt att höra. Och nu har du saltvatten i motorrummet, aj, aj, det låter inte bra. Du kan ju ligga kvar här i natt och se om du kan hitta felet. Nejdå, det kostar inget, bara roligt att ni är tillbaka igen. Internet, ja det har vi förstås. Här får du koden.” Nöjd och belåten återkommer jag till båten och meddelar besättningen resultatet av mina överläggningar. Det blir en god middag som belöning och sedan tittar vi på svensk TV. Det blir Solsidan förstås och sedan ett program om Mårten Palme. Men orsaken till läckan kvarstår att finna.

Tidigt nästa morgon kastar vi loss. Nu ska vi bege oss ut på havet igen och i natt ska vi runda det fruktade Cape Hatteras. Det är ett stort område med sandbankar som flyttar på sig vid varje storm eller orkan, och själva udden med sitt rev sticker många sjömil ut mot havet. Golfströmmen passerar här nära land och skapar oberäkneliga strömmar och besvärliga vågor. Det här området är därför en av världens största skeppskyrkogårdar med vrak från alla århundraden fram till våra dagar. Bland alla dessa vrak finns till och med tre tyska U-båtar från andra världskriget.

Vi styr ut mot inloppet till Little Creek. Vi passerar den jätteanläggning som är US Marines huvudbas. Här ligger landstigningsfarkoster och trupptransportfartyg av allehanda slag sida vid sida. Det är också här som US SEALs håller till. Det var några soldater ur detta elitförband som flög till Pakistan och fick tag på och dödade Usama Bin Ladin. Vi ser också några underliga farkoster, svävare, som flyger fram över land och vatten med farter över 50 knop. Ja det här är ingen lekstuga precis.

Vi befinner oss nu precis i bakkanten av kallfronten, men vinden är fortfarande hård från nordost och vågorna är riktigt höga. Men vi har undanvind och Pingisen forsar fram i farter mellan 7 och 9 knop. Till lunch lagar Brittis en burk ravioli men till middagen är havet så stökigt att det inte går att laga mat. Vi värmer några köttfärsbiffar i Micron och kompletterar dem med en tomat och en knäckebrödsmacka var. Vi har seglat med stor och kutterfock men när det skymmer rullar vi in bägge seglen och sätter genuan i stället. Det är en segelsättning som vi ofta använder under mörka nätter i frisk vind.

Vid midnatt kommer vi fram till den lysboj som markerar yttersta delen av Cape Hatteras sandbankar. Bara ett par sjömil förut ligger Golfströmmen och den vill vi absolut inte komma in i. Med den hårda nordostliga vinden som möter strömmen blir vågorna livsfarliga, så Hjalle, som har vakten, påbörjar en gipp för att gå in mot land och följa kusten. För att gippa med genuan måste man först rulla in den, sedan ändra kursen och så kan man rulla ut den på andra sidan. Det beror på att vi har ett kutterstag som sitter strax bakom genuan och det gör det omöjligt att gippa med seglet utrullat.

Trots den hårda vinden går det bra att rulla in seglet till en början, men plötsligt händer något. Seglet rullar ut igen, linan som man använder för att rulla in seglet med har gått av! Nu är goda råd dyra. Vi kan inte gippa med seglet uppe så här, men vi kan inte hellre fortsätta rakt in i Golfströmmen. Enda chansen är att ta ner seglet, men det är omöjligt så länge vi seglar undanvind. Så vi startar motorn och vänder upp i vind. Nu får vi verkligen känna på hur mycket det blåser och hur höga och branta vågorna är. Fören dyker ner i vågdalarna och sen kommer nästa våg forsande in över däck. Hjalle kryper fram till masten och lossar genuafallet medan Brittis, som nu vaknat av allt oväsen, går fram i förpiken och öppnar luckan på fördäck för att dra ner seglet inombords. Men seglet kommer inte ner av sig själv utan Hjalle måste krypa fram ända till förstaget och slita och dra för att få ner seglet. Och hela tiden vräker vågorna in över fördäck och rakt ner genom den öppna förluckan där Brittis kämpar med det våta, tunga seglet.

Det tar oss nästan en timme att få ner seglet och när det hela är avklarat är vi totalt slut och dessutom genomblöta och frusna. Hjalle har dessutom fått sig några rejäla smällar när fören fallit som en sten rakt ner i nästa vågdal. Och i nästa ögonblick gällde det att klamra sig fast för allt man var värd när fören försvinner in i nästa våg. Men nu när seglet är nere kan vi äntligen falla av och få vågor och vind akterifrån medan vi sätter kurs mot närmsta hamn som är Beafourt i North Carolina.

Vi tar av oss våra genomblöta kläder och Hjalle tar en varm dusch och en whisky innan han kryper till kojs för några timmars sömn. Det är fullt trassel på fördäck med fall och skot så vi vågar inte sätta kutterfocken, och att gå fram på fördäck igen och försöka reda ut alla tampar i kolmörkret är inget alternativ, så vi sätter en revad stor och stöttar med motorn. När det börjar ljusna igen vid 6-tiden är sjön fortfarande hög så vi beslutar att låta det vara som det är tills vi kommer i hamn. Sjön är dock inte värre än att vi kan koka kaffe och laga frukost. Det smakar gudomligt efter denna dramatiska natt.

För att komma till Beafourt måste man först runda ännu en grund sandbank som sträcker sig 11 sjömil söderut från Cape Lookout. Det gör att vi inte kommer in till den skyddade marinan i Beaufort förrän kvart i ett. Å vad skönt att förtöja vid kaj och börja röja upp på fördäck. Genuan får ligga kvar i förpiken någon dag medan Hjalle skruvar isär rullbeslaget och fäster furlexlinan igen. Och så ringer vi förstås till US Homeland Security och anmäler att vi nu kommit till en ny stat, North Carolina.

Efter någon dag dyker våra vänner på Unicorn upp igen. Dom har gått den inomskärsled som kallas Inter Costal Waterway (ICW) och haft en lugn och skön tredagarsresa ner från Hampton och Norfolk. Tyvärr har vi själva ingen möjlighet att utnyttja ICW eftersom det finns fasta broar över denna led. Dessa broar har en högsta segelfri höjd på 65 fot, d.v.s. 19,8 meter, och vår masttopp med antenner och allt är 68 fot, alltså nästan en meter för hög. Vi går iland och sätter oss tillsammans med Håkan och Anna-Karin på marinans bar, tar en öl och berättar om våra respektive äventyr.

Det är fortfarande kalla nätter här, men när vi sätter på vår dieselvärmare så startar den inte. Det kommer bara vit dieselrök ut ur avgasröret Tydligen har glödstift och fläkt fått sig en rejäl saltvattendusch i vågorna utanför Cape Hatteras. Hjalle försöker förgäves få tag i någon verkstad som kan leverera reservdelar och kanske hjälpa till att serva en Ebersprächer dieselvärmare, men inte ens Ebersprächers amerikanska huvudkontor svarar i telefon. Märkligt minst sagt. Men vi avstår från att gräva vidare i detta problem. Snart är vi ju nere på varma latituder, och då behöver vi ingen värmare.

Men sedan dyker ett mer allvarligt problem upp. I förpiken har vi vårt kassaskåp där vi förvarar pass, pengar, elektroniska sjökort och andra värdesaker. Det är ett kassaskåp med ett elektroniskt kodlås, och nu när vi ska öppna det kan vi konstatera att elektroniken är död. Havsvattnet som vräkte in genom förluckan när vi tog ner genuan utanför Cape Hatteras har förstört kodlåset, så nu kan vi inte komma åt det som ligger i kassaskåpet. Det här problemet får vi ta oss en allvarlig funderare på hur vi ska lösa.

Sista dagen här kommer genuan upp ur förpiken. Vinden har nu mojnat så det går bra att hissa upp seglet igen och låta det torka litet innan vi rullar in det. Hjalle har också fortsatt sina undersökningar om orsaken till att det är vatten i motorrummet och upptäckt att det är ljuddämparen från motorn som läcker. Det är en tydligen mindre noggrant gjord svets som har rostat igenom, och när vi kör motorn så droppar kylvattnet ut ur detta hål. Det här problemet får vi lösa när vi kommer till vår nästa hamn som är Charleston i South Carolina. Här finns en Volvo verkstad som vi utnyttjade för två år sedan, och dom borde kunna hjälpa oss att fixa detta. Väderprognosen för de närmaste dagarna ser bra ut så nu ska vi förbereda oss för en förhoppningsvis lugnare segling än vid rundningen av Cape Hatteras, dett USA:s Cape Horn.

5 thoughts on “Cape Hatteras

  1. Håller tummar för er! Känner igen situationen från en segling med Nils Björk med en Hallberg Rassy 44 öster om Jylland. Stig i Täby

  2. Vilket äventyr! – och tufft.
    Det var bra information om ICW om segelfr höjd :-) .. Spännande följa ert äventyr. Ser fram emot nästa resebrev. Njut!

  3. Visst är det egendomligt att allt som kan krångla på en segelbåt förr eller senare gör det på något sätt. Men ni tycks ju lyckligtvis kunna hantera detta!
    Lycka till med “the thorny path” tillbaka till Carribien.
    Claes & Jaja

  4. Kul att följa er längs amerikanska ostkusten, vi hoppas kunna göra den färden nästa år och kommer att lusläsa era resebrev igen innan dess

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>