Här i Cascais utanför Lissabon skall vi nu förbereda oss för ”skuttet” över till Madeira, en sträcka på 500 distansminuter (920 km) som kommer att ta c:a 3 dygn. Hösten har kommit och snart är det oktober. Så här års kan vädret vara betydligt mer opålitligt än bara för ett par veckor sedan, så det gäller att kolla upp väderprognoserna lite extra.
Vi har också fått en tung förstärkning av besättningen på ”Flying Penguin” i form av marinofficeren, örlogskaptenen och seglaren Göran Berggren. Han har varit med oss tidigare på gamla ”Pingisen”, bl.a. en härlig senhöstsegling från Stockholm till Orust. Det är få av Kungliga Flottans fartyg som inte Göran har varit ombord på, även om inte så många av dom finns kvar idag. Att han dessutom är en duktig fiskare och kock gör inte saken sämre.
På planet ner till Lissabon hade Göran sällskap med två stycken andra personer som också skulle till Cascais för att mönstra på en segelbåt, nämligen Dan och Annes ”SunChaser” hemmahörande i Sandviken. Dom skall liksom vi gå till Madeira och sedan till Kanarieöarna, så vi diskuterar med dem om att kanske segla tillsammans de närmaste dagarna. Det är alltid trevligt att ha en annan båt inom VHF-avstånd och ha lite kontakt under överseglingarna. Naturligtvis hade ingen av oss en aning om vad som väntade oss de närmaste dagarna…….
Efter att ha provianterat, tankat vatten och diesel är vi klara för avgång. På våra ”grib-filer” (väderinformation från USA:s vädertjänst som vi laddar ner i vår dator) ser det ut som om vädret kommer att bli bra för seglingen till Madeira om några dagar, så vi beslutar att stanna kvar i Portugal till detta väderfönster öppnar sig.
Kursen sätts därför mot den portugisiska staden Sines, Vasco da Gamas födelsestad. Där uppe på höjden, bredvid den gamla borgen, står han staty och blickar ut över det hav som skulle göra honom enormt berömd och förmögen. Det var härifrån han avseglade en julidag 1497 för att försöka finna sjövägen till Indien. Resan gick söderut förbi Kanarieöarna, Cap Verde, runt Sydafrika och sedan längs Afrikas östkust upp till Indien. Drygt två år efter avfärden återkom han och kunde rapportera till sin uppdragsgivare, kung Manuel I, att det var möjligt att segla till Indien och med fartyg hämta och föra hem de skatter som fanns där.
Vi känner alltid en stor beundran för dessa pionjärer som utforskade världen, men också lycka och tacksamhet att få segla på samma vatten som de en gång gjorde.
Vi stannar i Sines ett par dagar och passar på att köpa en ordentlig fiskeutrustning. För att fånga Atlantens fiskar krävs andra grejor är spinnspöet hemma. Det bläckfiskliknande draget med en knytnävsstor krok fästs med en rejäl vajertafs som inte ens en svärdfisk skall kunna bita av. Därifrån går en 300 m lång nylonlina till en stor rulle som fästs på ett grovt spö. Alltihop fästs sedan med hjälp av ett rör på vår akterpulpit. Nu är vi klara för djuphavsfiske.
Den 28 september avgår vi i gryningen för den drygt 80 sjömil långa etappen till Lagos på portugisiska sydkusten. Där tänker vi avvakta de gynnsamma vindar som skall föra oss till Madeira. ”SunChaser” däremot beslutar att gå mot Madeira redan nu. Man har kompisar som flugit dit och väntar på dem, så Dan och Anne vill gärna komma dit så fort som möjligt. Vi ropar upp dem på VHF-radion och önskar dem lycklig resa men varnar dem också för det djupa lågtryck som ligger över norra Marocko och ger kraftiga sydostliga vindar i vår närhet.
Vi går söderut i sjölä från den portugisiska kusten, och med en ostlig vind på 12 m/s loggar vi drygt 8 knop. Vid lunchtid börjar det regna och vinden ökar, så vi minskar segel till 50 % stor och 50 % genua. Brittis serverar ”Chicken Tikka” till lunch, passande nog ett indiskt recept, kanske något som även Vasco fick till lunch på hemresan från Indien. Klockan 15.30 rundar vi Cabo Sao Vicente, Portugals SV-udde och sätter ostlig kurs mot Lagos. Regnet har nu övergått till skyfall och vinden har ökat till enormt byig 15 m/s. Ibland mojnar det till bara 5 m/s för att ögonblicket senare öka till 25 m/s, hopplösa vindar att segla i. Havet ligger nu öppet ända ner till Marocko och sjön är grov och stökig. Vi funderar ett tag på att vända och gå tillbaka till Sines, men med 20 sjömil kvar till Lagos medan det är drygt 60 sjömil till Sines beslutar vi oss ändå för att fortsätta till Lagos. Typiskt korkat beslut! Vi rullar in alla segel, startar motorn och fäller upp sittbrunnskapellet och börjar stånga oss fram mot vind, regn, ström och vågor. Vi undrar hur ”SunChaser” har det.
I det här vädret går det långsamt framåt. GPS:en berättar att vi tidvis endast gör 3 knop över grund. Båten kastas omkring av vågorna och det är allmänt obekvämt ombord. Brittis går och lägger sig och svenska flottans hjälte Göran blir rejält sjösjuk för första gången på 25 år. Vid 19-tiden, efter 4 jobbiga timmar, börjar vi närma oss fyren på udden Ponta da Piedade utanför Lagos. Den långsamma farten har gjort att vi nu kommer att angöra Lagos vid lågvatten och i mörker, något som inte alls känns behagligt. Att angöra en lovartskust där vind och vågor går rakt in mot land är inte att rekommendera. Är det över huvud taget möjligt att gå in till Lagos i detta väder?
Hjalle ropar upp marinan i Lagos på kanal 9. Inget svar, dom har gått hem för dagen. Vi går över till den allmänna anrops och nödfrekvensen på kanal 16 och gör ett s.k. ”Pan-Pan” anrop. Det betyder att vi befinner oss i en situation där vi behöver hjälp, i vårt fall med att någon iland kan berätta för oss hur det ser ut i hamninloppet. Nu får vi svar av flera båtar som ligger inne i hamnen, men ingen som kan ge oss besked om hur det ser ut. Det är en bra bit från marinan ut till de båda pirarmar som bildar det smala inloppet till hamnen. Ingen verkar ha lust att ge sig ut i detta skyfall för att undersöka saken närmare.
Till slut ropar en svensk HR 39:a upp oss och meddelar att dom hade gått in för några timmer sedan. De hade också varit fundersamma om det var möjligt, men det hade inte varit så farligt som man hade trott. På denna upplysning fattar Hjalle beslutet att vi ska försöka ta oss in. Alternativen var att stanna ute på havet hela natten och avvakta dagsljus och högvatten eller att fortsätta till någon annan hamn där det om möjligt var lättare att ta sig in. Inget av de alternativen hade varit kul för en trött Brittis och en sjösjuk Göran, och dessutom kunde man ana ett ännu värre skyfall strax österut.
Vi meddelar på kanal 16 att vi ska försöka gå in, fäller ner sittbrunnskapellet, vilket gör oss genomblöta på några sekunder, och sätter kurs in mot det ännu osynliga hamninloppet. De bägge fyrarna på hamnpirarna syns ibland, men de spolas ofta över av vågor och skum så att fyrljuset inte syns. När vi kommer närmare ser vi hur sjön bryter mot stränderna och kastar höga skumkaskader upp i luften. Strax öster om oss närmar sig en vägg av vatten som vi uppfattar som ett veritabelt skyfall. Måtte vi inte hamna i det när vi når hamninloppet.
När vi har ett par 100 m kvar till det ynkligt smala inloppet får vi den första vågen som bryter bakom oss. Dom här vågorna bildas när det grundar upp och nederdelen av vågen bromsas upp mot botten samtidigt som vågtoppen fortsätter med full fart framåt. Resultatet blir en nästan lodrät vattenvägg som flerdubblar våghöjden samtidigt som vågtoppen kollapsar och kastar sig ner i vågdalen framför. Det är samma effekt som när tsunamivågor bildas.
Den första brytande vågen tar tag i vår akter och jag lyckas inte hålla båten på kurs utan vi får en s.k. broach, d.v.s. båten kastas tvärs i sjön. Jag får dock snabbt båten på kurs igen men tänker – det här går inte, vi måste vända. En snabb titt bakåt på nästa våg som reser sig flera meter upp i luften med sitt skummande krön ger dock ett entydigt besked, det är för sent att vända, enda möjligheten nu är full fart framåt. Jag trycker gasreglaget i botten och känner hur vågen börjar lyfta aktern. Framför båten ser jag vågdalen några meter längre ner. Vi känner hur nerförsbacken och propellern med gemensamma krafter får vår 16 ton tunga båt att börja plana. Loggen visar 12, 15, 18, 20 knop. Vi dånar med vansinnig fart rakt in mot inloppet som med sina gråsvarta stenpirar liknar gapet på en drake. Bogvågen sprutar en meter över skarndäck på bägge sidor och jag håller ett krampaktigt grepp om ratten. Kan jag inte hålla kursen nu så…….
Jag tittar på ekolodet som visar vattendjupet. 8, 6, 5, 4 meter. I vågdalen framför är det säkert bara 2 meter och hamnar vi där går vi på grund. Jag känner hur adrenalinet tar bort all trötthet och hela kroppen är bara inställd på en enda sak, att hålla båten på kurs mellan stenpirarna.
Och så… med ett öronbedövande brak krossas vågen mot vågbrytarna på bägge sidor om oss och vågen bakom oss kollapsar. Plötsligt är det platt vatten omkring oss och….vi är inne! Göran, som suttit och hållit ett krampaktigt tag om ett av handtagen under sprayhooden, vänder sig mot mig och säger. ”Du ska nog dra av på gasen nu, det är max 3 knop här inne”. Med en närmast euforisk lyckokänsla drar jag ner gasen till tomgång, tar upp luren till VHF-radion och jublar ”We are in” rakt ut i etern.
Vi förtöjer vid bensinbryggan före bron in till marinan. Alla platser på waitingpontonen är upptagna. Vi sätter upp sittbrunnskapellet igen, tar av oss våra dyblöta kläder och tar en het dusch och sen en rejäl whisky. Vilken njutning! En varm och torr kajuta där lamporna sprider ett hemtrevligt sken. Utanför tjuter stormen i riggen, men vi ligger tryggt och säkert i hamn.
Då kommer en kvinnlig röst med ett nödanrop på VHF:en: ”Mayday, we have demasted in the yard”. Vad menar människan, tappat masten på land? Så småningom förstår vi att något har hänt på varvsområdet strax bredvid oss där båtar står uppställda på land. Vi är dock för trötta för att forska närmare i detta i den sena kvällen.
Tidigt nästa morgon är nyfikna Brittis dock på benen och ger sig av på en morgonpromenad bort till varvet. Och mycket riktigt, där ligger den amerikanska stålbåten ”Snow Dragon” från Alaska omkullvräkt med en bruten mast som hamnat över ett antal motorbåtar bredvid. Så småningom får vi förklaringen. Ungefär samtidigt som vi gick in igenom hamninloppet drog en tromb in över varvsområdet, lyfte upp ”Snow Dragon” ur sin vagga så att den välte på sidan.
Den skyfallsliknande vattenvägg vi sett var inget regn utan vatten från havet som sögs upp av tromben! Vad hade hänt om vi hamnat i den. Jag tittar förebrående på skeppsbjörnen Charlie som brukar försäkra att söder om 40:e latituden är det alltid fint väder. Han ser dock helt oberörd ut och menar att ”inga regler utan undantag”. Och det gick ju bra! So, what’s the problem?
Våra tankar går också till ”SunChaser”. Har dom också fått det här ovädret? Vi håller tummarna för att dom klarat sig undan. Tyvärr var det inte så. Om vi upplevt några dramatiska oväderstimmar var det ingenting mot vad dom råkat ut för. Mer om detta i nästa resebrev.