Det är torsdag den 18 september och vi lämnar La Coruna i gryningen. Att gå ut i mörker är inte att tänka på eftersom vi vill ha så bra sikt som möjligt för att kunna upptäcka alla dåligt utmärkta fiskenät och annat som driver i havet. Vi hade just sett vad en av våra båtgrannar råkat ut för i inloppet till La Coruna när de några dagar tidigare kom fram i mörker. En lång flytande tross snodde in sig i propellern och det blev naturligtvis tvärstopp. Det krävdes en timmes dykjobb innan propellern var rensad. Risken för att såväl drev som propeller skadas är stor när sånt här händer.
Framför oss ligger nu Cap Finisterre och ”Costa da Morte”, dödens kust, Längs denna karga, klippiga kust har många fartyg förlist. Ett i raden av dessa var det engelska linjefartyget ”HMS Captain” som gick under i en storm här 1870 och nästan 500 liv gick till spillo. I dessa farvatten får man ofta höra om katastrofer som liknar vår egen Estoniaolycka. Kap Finisterre med dess fyr är ett världsberömt sjömärke för alla sjöfarare. Runtom horisonten breder Atlantens oerhörda vidder ut sig.
Vädret är gynnsamt och strax efter klockan 17 rundar vi Finisterre-gubben som visar sig från sin allra bästa sida. I fin bris seglar vi nu rakt söderut mot 40:de latituden. Vi gör ett nattstopp i Portosin, en liten kuststad som ligger i utloppet av floden Rio de Muros, innan vi fortsätter mot Bayona, den vackra semesterorten strax väster om Vigo.
Utanför det breda inloppet till hamnstaden Vigo ligger en liten skärgård med härliga, palmklädda öar. I det fina vädret går vi in och lunchankrar i lä vid en härlig sandstrand på den lilla ön Isla del Norte. ”Pigalopp” ankrar strax bredvid oss och vi får äntligen kasta oss i det salta, 24-gradiga havet.
Bayona lär vara den första staden som fick höra om upptäckten av Amerika när ”La Pinta”, ett av Christopher Columbus tre fartyg, återvände och förtöjde här den 7 mars år 1493 efter att ha upptäckt ”The New World”. I Bayona finns idag en exakt kopia av ”La Pinta”. Vi blev förvånade över hur liten hon var. Ombord på ”La Pinta” finns naturligtvis ett museum som berättar om Columbus resa och det dagliga livet på Atlantöverfarten. Mycket tänkvärt när man jämför med vår egen planerade resa. På ”La Pinta” hade man inga sjökort, inga väderrapporter, ingen GPS, ingen kyl och frys. Vad kan man annat än beundra dessa pionjärer!
Här i Bayona ligger även den vackra 1500-talsborgen ”Castillo Monte Real” som majestätiskt bevakar den skyddade hamnen. Den är ett mycket bra exempel på spansk byggnadskonst från den tid då Gustaf Vasa regerade hemma i Sverige. Borgen är idag förvandlad till en s.k. ”Parador”, ett lyxigt hotell där man försökt bevara så mycket som möjligt av den gamla karaktären.
Borgen omges av en vacker parkanläggning och från dess murar har man en strålande utsikt över Atllanten. En promenad med sin kära här i solnedgången är något av det mest romantiska man kan tänka sig.
Efter ett par dagar I det trevliga Bayona tar vi avsked av ”Pigalopp”, som ska stanna kvar någon dag till, och vi fortsätter vår resa söderut. Vid lunchtid passerar vi gränsen till Portugal och den spanska gästflaggan byts ut mot den portugisiska. Vi får besök av en liten gulmes som installerar sig ombord under några timmar samtidigt som ett stim av delfiner leker runt båten. Medan vi i solsken och en laber nordlig bris glider söderut meddelar Micke från landet på Vättersö hemma i Sverige att motorbåten ”Bamse” nu är upptagen på land och instuvad i sitt vinteride. Vilken härlig påminnelse om skillnaden mellan livet i Sverige och segling söder om 40:e..
På kvällen landar vi i Povoa de Vazim. Det var här vi träffade våra numera ”gamla” vänner på ”Sid” (HR 43) och ”Regina” (HR 40) för första gången för tre år sedan. Nu hamnar vi bredvid en annan HR 43:a, engelska ”Hurra”, där vi blir bjudna på ”afternoon tea”. Det känns faktiskt lite som en påminnelse om den gången.
Den här hamnen har en utmärkt restaurang där Thomas Blume och Hjalle åt en god middag när vi passerade här med gamla ”Pingisen”. Självklart skall vi kolla om restaurangen behållit sin standard – det är ju den 21:a september – och vi kan konstatera att samma trevliga hovmästare som senast tar emot oss. Det blir ännu en smakrik och trevlig kväll på denna oansenliga krog.
Färden fortsätter nu söderut i ganska högt tempo och i bekväma nordliga vindar. I Figuera da Foz gör vi i skymningen en nästan osannolik ”fickparkering” i den överfulla hamnen, och följande dag passerar vi – till skeppsbjörnen ”Charlies” stora belåtenhet – den 40:e latituden. Detta firas med ett glas champagne i sittbrunnen och i förhållanden som Brittis kallar ”smörsegling”.
Efter ytterligare ett nattstopp i fiskehamnen Nasaret anländer vi i kvällningen den 24:e september till den fina marinan i Cascais utanför Lissabon. Här har vi varit förut och personalen är lika trevlig och välkomnande som vanligt. Hamnen är full av båtar som skall vidare på samma resa som vi så det blir mycket båtsnack, bland annat med den svenska båten ”SunChaser” från Sandviken med Anna och Dan ombord. Inte visste vi då hur denna bekantskap skulle påverka oss de närmaste dagarna, en osannolik upplevelse som kanske ändå inte är så osannolik på dessa stora vatten.
Kära dagboksläsare, nu när vi passerat 40:e latituden är det väl ändå slut på de oväder och dramatiska händelser som man får uppleva norr om denna latitud och som vi berättat om i tidigare resebrev. Trots skeppsbjörnen Charlies försäkran om att nu är det smultronbris som gäller kommer vi om några dagar att få uppleva ett av vårt seglingsliv mest dramatiska upplevelser. I nästa brev kommer ni att få höra en historia som kanske kommer att få nackhåren att resa sig på er. Till dess, sov lugnt och planera vidare på er egen världsomsegling.