Det är fredagen den 19 december 2008, fem dagar kvar till julafton. Klockan är 7 på morgonen och jag sitter vid navigationsbordet på vår fina båt och skriver om livet på oceanen. Den övriga besättningen sover i sina kojer, Ole i fören, Thomas i mitten och Brittis i aktern. Det är fortfarande mörkt ute men man börjar ana gryningen. Vi befinner oss mitt emellan Dakar i Afrika och Amazonflodens delta i Sydamerika. Vi är ett par dagsetapper norr om ekvatorn. Det är mer än 1 500 km till närmsta fastland. Vi är mitt ute på oceanen.
Jag får plötsligt en association till Midsommar – hur långsökt som helst naturligtvis – men plötsligt kommer jag bara att tänka på Midsommar hemma i skärgården. Denna helg som man älskar så oändligt, trots att den ofta inte lever upp till alla drömmar och förväntningar man samlat på sig under många långa vintermånader och kyliga båtutrustningshelger nere på varvet.
Uppe på däck vräker regnet ner. Det har det gjort det senaste dygnet med vissa smärre avbrott då det bara varit normalt ösregn eller till och med vanligt sommarregn. Men nu är det skyfall. Är det kanske den grå och regniga morgonen som ger mig associationen till Midsommar. Många gånger har man suttit i sittbrunnen i regnet på väg till midsommarfesten med alla godsaker instuvade i fack och lådor ombord medan familjen kurat nere i ruffen. Men dessa dagar har inte bara upplevts som gråa och trista. På något sätt är det just de tillfällena man minns och uppskattar. ”Den som inte smakat det sura vet inte hur det söta smakar” som min morfar brukade säga.
Vi har nu kommit halvvägs till vårt första mål i Brasilien, ön Fernando de Norunha, ett par hundra sjömil öster om Sydamerikas ostligaste udde, om man nu kan kalla en utskjutande del av en kontinent för udde. Vi befinner oss i det s.k. ITCZ, Inter Tropical Convergence Zone, populärt kallad Doldrums. Det är gränslandet mellan de fina passadvindarna på var sin sida om ekvatorn, nordostlig i norr och sydostlig i söder. Där dom möts bildas häftiga regnområden, s.k. squalls, ibland med åska. Här är det ofta svaga vindar och till och med stiltje. Men vågorna från passadvindarna finns kvar viket ger en skvalpig och jobbig korssjö. Och så regnet som vräker ner över oss. Det positiva med det är dock att Pingisen får en rejäl högtrycksspolning som sköljer bort allt salt och gammal smuts som samlats under månader utan regn på ställen vi inte kommit åt att tvätta.
Doldrums var ett ökänt område på segelfartygens tid. Här kunde fartygen bli liggande i veckor med slående segel utan vind och med fuktig, tryckande värme. Och här ligger vi nu i värmen och det skyfallsliknande regnet och längtar efter sol, blå himmel och ett glittrande hav. Men jag vet att det är just det här vi kommer att komma ihåg om några år när minnena från godvädersdagarna har förbleknat. Därför är jag tacksam att jag får vara med även om detta.
Jag minns en sommarfest som vi ordnade ute på landet på Vättersö. Partytältet stod på plats, maten var iordningställd, program med olika lekar och aktiviteter förberedda, orkestern var kontrakterad och vinflaskorna hade fått egna etiketter just för detta tillfälle. När jag lyssnade på väderrapporten denna morgon talades det om ett djupt lågtryck från Polen… och så ”Söderarm, NO 30, regn”. Nej, det kan inte vara sant, det var ju mitt i juli, Höanden som man säger i skärgår’n. Nu var slåttertiden då höet skulle bärgas och skördefesterna hållas. Då ska det vara fint väder.
Men trots det vidriga vädret kom alla gäster, aktiviteterna genomfördes, middagen avåts och dansen höll på långt in på småtimmarna. Kanske hade man inte kommit ihåg denna fest lika bra om det hade varit vackert väder. Nu glömmer man den aldrig.
Men nu är vi alltså halvvägs på vår segling från Cap Verde till Brasilien. Jag tar fram loggboken och läser om hur vi den 12 december i det första gryningsljuset avseglar från den trevliga staden Mindelo på ön Sao Vicente i Cap Verde med kurs mot Salvador i Brasilien. Vi får kulingvindar redan från början och en inte ordentligt stängd däckslucka gör att vi får in en rejäl sjö rakt ner i kaptens säng. Det gäller att ha alla saker i ordning innan man ger sig ut på havet. Pingisen trivs dock i den friska vinden och rusar på med god fart söderut.
Sent på kvällen, vid 22-tiden, händer något. Autopiloten kopplar plötsligt ur, båten lovar upp i den svarta natten och går med vilt flaxande segel över stag och faller sedan åter av med genuan skotad i lovart. Fullt pådrag ombord och efter några dramatiska sekunder har vi åter båten på kurs och läget under kontroll. Vad har hänt? Vi konstaterar snabbt att hela det elektroniska navigations-och styrsystemet, det s.k. SeaTalk, har lagt av. Hjalle handstyr och vi tar en överläggning om vad vi skall göra.
Att handstyra hela vägen till Brasilien är ingen attraktiv tanke. Inte att återvända till Mindelo i hård motvind och hög sjö heller. En snabb titt på sjökortet visar att det finns en liten ynklig ö kvar framför oss innan vi definitivt har lämnat Cap Verde öarna. Vi beslutar att sätta kurs mot den och försöka hitta sjö-och vindlä där i den nordvästra viken, Auqa de Faia, för att undersöka haveriet. Det blir en tuff segling i ökande vind i den tropiskt svarta natten utan våra viktigaste navigationshjälpmedel. Att angöra en främmande kust i mörker under sådana förhållanden är ett riskabelt företag.
Klockan tre på natten har fullmånen gått upp och med hjälp av månens ljus närmar vi oss ön, tar ner seglen, startar motorn och letar oss försiktigt in i viken. Som tur är fungerar fortfarande ekolodet som visar djupet under båten. Runt omkring oss yr skummet från vågor som bryter mot rev och klippor. Till slut är vi inne i viken och till vår glädje kan vi ankra på 15 meters djup bakom höga berg, väl skyddade för vind och vågor. Bra va? Vad ön heter? Isla Brava förstås!
Här tillbringar vi nu två dygn och lyckas identifiera och fixa felet, mycket tack vare Thomas systematiska sätt att angripa problemet. Det här stället hade vi naturligtvis aldrig kommit till om vi inte råkat ut för haveriet. Vi är dock lyckliga för att vi på detta sätt kom hit. Det är en spännande och vacker vik med en liten by med trevliga människor. Vi köper bananer, papaya och ägg av två boat-boys som vi snabbt döper till Knoll och Tott. De verkar inte vara så rutinerade, de har bara en åra i sin lilla skrangliga båt och varje gång Knoll skall gå ombord så hamnar han i vattnet.
I stället för att bli skjutsade av dem beslutar vi att ta vår egen jolle, Pingelina, in till land. Att landa här är inte så lätt för surfen, d.v.s. vågorna som sköljer in över stranden, är ganska kraftig. Det finns egentligen bara ett ställe där man någorlunda säkert kan landa, så på med badkläderna medan de ”riktiga” kläderna stoppas i ryggan så att vi kan byta när vi kommer i land.
Längs huvudgatan i byn är det rent och snyggt och husen ser välskötta och fräscha ut. Vi går in på hotellet, Pensão Sol na Brava, som drivs av José som också är en fantastisk målare. Vi beställer middag till klockan 19. Vi går en promenad till den nedlagda flygplatsen. På vägen dit passerar vi några otroliga, naturliga bassänger vid havsstranden. Det är en mäktig syn när vågorna spolar in över kanten och fyller bassängerna med fräscht, varmt havsvatten.
När flygplatsen var färdigbyggd upptäckte man att den inte gick att använda på grund av kastvindarna som kom ner från bergen, så nu är den ett tillhåll för byns getter. Märkligt med en sådan investering som bara ligger och förfaller, det verkar som förstudien gick åt pipan.
Tillbaka hos Jose får vi först en aperitif gjord på rom från hans eget destilleri innan vi blir serverade en delikat middag på terrassen. Nedanför brusar havet och över oss lyser stjärnhimlen. Vi äter halstrad tonfisk med gratäng, sötpotatis och ris. Till det dricker vi en flaska vitt vin från Fogo som var helt ljuvligt. Ett fint sätt att ta farväl av Cap Verde.
Efter ännu en spännande färd i mörkret med Pingelina genom surfen tar vi en kaffe i sittbrunnen. Plötsligt ser vi hur en bil stannar ovanför oss på klippvägen som leder ner till byn. Någon där uppe fyrar av två fyrverkeriraketer innan bilen åker vidare. Vilken kul avslutning på en händelserik dag.
Den 15 december lättar vi ankar igen och sätter åter kurs mott Brasilien. Förutom förseningarna p.g.a. batteriproblemen i Mindelo har vi nu blivit ytterligare tre dagar sena. Ska vi nu behöva fira jul på Atlanten? Till Salvador hinner vi definitivt inte nu. Däremot kanske till den brasilianska ön Fernando de Norunha, en av de vackraste ställena i Brasilien sägs det. Vi ringer till Oles fru Anna som skall komma ner till Brasilien och möta oss och meddelar vårt förslag. Hon ringer så småningom tillbaka och säger att hon lyckats fixa biljett till Fernandoön. Hurra! Klappat och klart, kurs mot Fernando och nu har vi kommit halvvägs. Det ser ut som det blir julfirande iland trots allt. Bara vi tar oss ur detta eländiga Doldrums med sitt regn, sina jobbiga vågor och svaga vindar.