Efter en dryg månad på Gran Canaria avgår vi från Puerto Rico klockan 6 på morgonen för en lång dags segling till La Gomera vårt sista stopp i den kanariska skärgården. Det är mörkt och över oss lyser en fantastisk stjärnhimmel. Polstjärnan kan lokaliseras i norr, ganska lågt över horisonten. Karlavagnen har vurpat och står på huvudet. Orion, stjärnhimlens härskare, leder oss på vår kurs mot SV. Vid 7-tiden börjar dagsljuset komma och strax efteråt ser vi solskivan stiga upp ur havet.
Mellan Gran Canaria och Teneriffa får vi besök av ett helt stim små delfiner som hoppar och leker runt båten. Vi har god vind och gör goda 8 knop, men delfinerna simmar mycket fortare än så. Bakom Teneriffa får vi lä och kör för motor ett tag innan vi kommer ut i ny vind i sundet ut mot La Gomera. Vi landar i skymningen och blir väl mottagna av Kanarieöarnas kanske vänligaste marinapersonal.
På rekommendation från marinareceptionen besöker vi på kvällen en fantastisk liten grillrestaurant några hundra meter upp från hamnen, Asador Los Faroles. Vi blir serverade ett verkligt gott kött. När maten är lagad och gästerna fått sin mat kommer kocken och kyparen med gitarr och ukulele och sätter sig att spela och sjunga spanska sånger för oss gäster. Kockens lilla jättesöta barnbarn kommer också med och tittar beundrande på sin morfar samtidigt han kramar hans ben.
Vid 6-tiden på kvällen nästa dag lämnar vi San Sebastian på La Gomera, som vi alla upplevt som en genuin och inte turistig ö. Nu har vi 5 dygn på havet framför oss. Några 100 sjömil österut passerar vi exotiska länder som Marocko, Väst-Sahara, Mauritanien, Senegal och Gambia. Det riktigt känns att nu är vi i Afrika. Vi får fina vindar, behaglig sjö, vackra soliga dagar och svarta stjärnklara nätter utan måne. Brittis gör en storartad insats i pentryt och skämmer bort oss med goda måltider i sittbrunnen. Hon är vaktfri medan vi andra kör 3-timmarsvakter som ger oss gott om tid till vila och andra sysslor mellan vakterna.
Den 3 december klockan 11 ankrar vi i den fina viken utanför den lilla staden Palmeira. Vi är nu på den ostligaste av Cap Verdes 10 öar som heter Ilha de Sal. Runt omkring oss ligger ett 30 tal andra långseglare, de flesta från Europa, mest fransmän men även en norsk och några engelska. Efter en stund kommer Zidane i sin taxibåt ”Café au lit”. Han visar sig vara Cap Verdes bästa fixare som känner allt och alla. Han kör oss in till stranden och visar oss vägen till polisen där vi ska klarera in. Vi får våra pass stämplade och betalar 1 Euro för detta. Båtens inklarering får dock vänta till i morgon eftersom hamnpolischefen har annat för sig idag.
Den lilla mysiga staden är vår första bekantskap med Afrika. Här ser vi rakryggade kvinnor som bär dagens fiskfångst i stora korgar på huvudet, små söta flickor med massor av små flätor och många herrelösa hundar. Stadens känns trygg med vänliga leende människor. Franska är ett gångbart språk, så det är skönt att vi har Ole med oss som pluggat medicin i Bryssel och pratar flytande franska.
Vi får plötsligt klart för oss – när man ser vår svenska flagga – att det finns en svensk person som alla känner till och uppskattar här nere. Det är Mr Larsson, stor idol även hemma i Sverige. Vem det är? Jo, Henke Larsson förstås, fotbollsproffs i bl.a. Celtic och Barcelona och för närvarande spelande för Helsingborg. Henkes pappa kommer från den här ön och Henke själv lär ha varit här så sent som i maj i år. Kul med svenska ambassadörer som gör att vi vanliga dödliga får lite gratis draghjälp.
Det är härligt att ligga till ankars igen och kunna hoppa i det 24-gradiga vattnet. Vi stannar ytterligare en dag i Palmeira innan vi fortsätter till Mindelo på den västliga ön Sao Vincente, en sträcka på 133 sjömil. På vägen hit från Kanarieöarna upptäckte vi att det var problem med batterierna. Strömmen från batterierna tog slut mycket fortare än tidigare och vi fick köra generatorn flera gånger per dygn för att hålla liv i dem. Problemet fortsätter nu på vägen över till Mindelo så vi hoppas att vi kan fixa detta när vi kommer fram dit.
Vi angör Sao Vicente i mörker och bestämmer oss för att avvakta med att gå in till den livliga hamnen i Mindelo tills det ljusnar. Vi ankrar därför i en vik söder om Mindelo. På radarn ser vi flera ekon inne i viken men det är omöjligt att se något i den mörka natten. Vi smyger oss därför försiktigt in i viken och med radarns hjälp lyckas vi snirkla oss förbi alla okända föremål och få ankarfäste på 10 m djup innan vi kojar för några timmars sömn.
Då vi vaknar har det ljusnat och nu ser vi vad det var som gav alla ekon på radarn i natt. Det är små fiskebåtar som ligger för ankar. Inga ankarljus på dom inte, men varför ska det vara det. Fyren på Sao Vicentes sydudde är också släckt, så det är tydligen inte så noga här.
Vi börjar dagen med ett härligt bad i det kristallklara vattnet och beundrar bl.a. en stor rocka som med graciösa rörelser flyter fram över botten, en mycket vacker syn. Vi äter frukost under gång och anländer till Mindelo klockan 10. Här visar det sig finnas en helt ny marina som inte finns med på våra sjökort eller pilot books. Perfekt, här lägger vi oss. Sedan alla praktiska saker är avklarade blir det en första bekantskap med den härligt levande staden. Mindelo är Cap Verdes kulturella huvudstad, här kan man lyssna till mycket traditionell musik. I folkvimlet får Ole kontakt med en Cap Verdian som pratar perfekt norska, han hade bott 43 år i Norge.
Han rekommenderar en förträfflig restaurang, Sodade på Rua Franz Fanon 38. Här intar vi en delikat lunch ute på takterrassen med en sagolik utsikt över hamnen, mycket gott och även prisvärt.
I marinan härskar den tyske ägaren, Kai Brossman, en trvlig och duktig person som naturligtvis känner till allt om vad som är möjligt eller omöjligt här. Han skickar oss en av sina elektriker som skall hjälpa oss att provmäta våra batterier för att se vad det kan vara för fel, men först måste han fixa en del andra saker. Vi använder eftermiddagen till lite administration. Bland annat måste förråden ombord gås igenom och inköpslistor för vad som skall inhandlas inför Atlantöverfarten upprättas.
På kvällen går vi ut för att äta en god middag och lyssna på lokal musik. På rekommendation av vaktmannen på bryggan hittar vi ett mycket trevligt ställe med fantastiskt härlig, rytmisk musik. På väg till restaurangen träffar vi på de bägge svenskarna Per och Pelle som är på Cap Verde för att göra ett reportage om den nya segelcharter verksamheten här. De slår följe med oss och vi får en trevlig kväll med mycket seglingssnack. Per kände av musikrytmen i tangoklövarna och bjöd upp en lokal donna som visade sig erbjuda mer än dans på golvet. Han drog sig då förskräckt undan till tryggheten vid vårt bord med damen hack i häl.
De följande dagarna ägnar vi tiden åt att få ordning på våra batteriproblem. Chefen på bygget, Kai Brossman, har nu tagit tag i provningar och felsökning och vi kommer så småningom underfund med att batterierna av någon anledning är trasiga. Hjalle kontaktar Najadvarvet och Mastervolt i Sverige, och Ronny på Mastervolt meddelar att dom kan leverera nya batterier. Bollen går vidare till Najad som säger att vi ska söka hjälp på Kanarieöarna, 800 sjömil motvind norrut!? Vi undrar lite frågande vad som egentligen händer hos Najad. Därifrån har vi alltid fått förstklassig service, men nu verkar det som om man inte bryr sig längre. År det möjligen lågkonjunkturen?
När vi får några timmar över från jobbet ombord beslutar vi att göra en utflykt på ön. Vi träffar taxichauffören Renry som för 40 Euro skall köra oss runt på ön en eftermiddag. Renry är drygt 20 år och kör bil som en riktig proffs chaufför. På ett synnerligen behagligt och säkert sätt ger vi oss ut på de tidvis svindlande vägarna upp till Monte Verde, en dramatiskt vacker vulkantopp upp till vilken det går en ännu mer dramatisk väg. Toppen ligger på drygt 700 möh och därifrån har man en fantastisk utsikt över ön och Atlanten.
Nära toppen är det ganska grönt tack vare regnet som faller här ibland. Om uppfärden kändes dramatisk, var det inget mot nedfärden, nu på yttre sidan av vägen, med några hundra meter rakt ned. Renry kör oss dock säkert ner från berget.
Efter den spännande bilfärden kör vi ut på NO udden med den fina viken Baia das Gatas. Det här är ett ganska nybyggt område med många halvfärdiga villor. Här äter vi lunch på ett ställe som Renry kände till och som vi själva aldrig skulle ha hittat. Visserligen är det stängt när vi kommer, men Renry bankar på och vips är man igång med att fixa vår lunch. Naturligtvis bjuder vi Henry på lunchen så vi får chansen att bekanta oss lite mer med honom. Efter lunchen kör vi ner till den skyddade viken där höga vågor med ett dån bryter mot revet utanför. Vi sätter på oss badkläderna och tar oss ett skönt dopp i det varma, klara, salta vattnet.
Nellies är en jättemysig restaurang som ligger på övervåningen i huset bredvid marknaden. Här är det levande musik varje kväll och vi blir snabbt bekanta med den franske krögaren och hans väldigt trevliga personal. Här lyckades vi beställa take away, något de aldrig sysslat med tidigare. Vi ville nämligen spara på maten ombord som vi inhandlat för överresan. Det känns viktigt att vi har bra och god mat då.
Det är nämligen inte lätt att proviantera här, man går mellan olika affärer, någon har Cola, en annan margarin, en tredje ost osv. Men å andra sidan lär man ju känna stan.
Vår vistelse i Mindelo har präglats av våra batteriproblem. Vi har mätt och vi har mätt, utförliga el-loggar har förts för att skapa så bra beslutsunderlag som möjligt. Vi har pratat med Sverige och insett att man inte har klart för sig hur det är att ha problem här nere. Vi har till slut beslutat att köpa 6 nya batterier och ha dem färdiginstallerade innan vi går till Brasilien.
Sista kvällen I Mindelo blir det middag hos Nellies till levande musik. Cap Verde är ett ställe vi gärna kommer tillbaka till. Nu väntar Atlanten med sina stiltjebälten, squalls, ekvatorn och så småningom Brasilien! Och hallå alla vänner i Najadklubben, er champagneflaska ligger beredd att korkas upp nar vi passerar ekvatorn!