Vi ligger kvar några dagar i Bahia Marina för att avsluta alla arbeten på båten efter Atlantöverfarten. Vi ligger här tillsammans med Anna-Karin och Håkan på ”Unicorn” som också har en hel del att pyssla med efter sin långa segling hit.

 

Bland annat har vi beställt nya kuddar och dynor till sittbrunnen av vår brasilianske vän Leonardo. Resultatet blir över förväntan. Sittbrunnen blir ännu mer hemtrevlig med de Najad-röda dynorna som täcker bägge sittbrunnsbänkarna. Nu får vi det riktigt bekvämt när vi vill vila eller sova i sittbrunnen, något som är väldigt skönt i det varma klimatet här nere. Vi har också beställt dynor och ryggstöd till våra s.k. CM-stolar på akterdäck. Stolarna i akterna är en favoritplats, så där kan vi nu sitta skönt, både under segling och i hamn.

 

Den starka solen på dessa latituder är ett problem för både besättning, båt och utrustning. Speciellt vår gummijolle ”Pingelina” som hänger i sina dävertar i aktern, utsätts hela tiden för solens obarmhärtiga strålar, viket så småningom bryter ner materialet. Vi har därför bett Leonardo att sy ett skydd till jollen och dessutom med namnet påsytt på sidorna. Vi är jättenöjda med både resultatet och priset, och ”Pingelina” blir jättefin i sin nya uniform och är nu skyddad mot den starka solen.

 

När allt slutligen är levererat och båten färdigutrustad längtar vi ut på havet igen. Visst är det välordnat och fint i marinan men nu är vi glada att slippa marinalivet ett tag. Nu vill vi ut och utforska denna del av Brasilien, ankra där vi har lust och bada och snorkla i det ljumma vattnet. Vi går de 11 sjömilen till en vacker vik vid ön Bom Jesus. Här träffar vi på gamla kompisar; den franska båten ”Jason” med Marc och Catherine och holländska ”Lady of the Lowlands” med Hank och Marie. Vi njuter av morgondoppet och varje morgon tar vi en rejäl simtur. 10 varv runt ”Pingisen” med ”Pingelina” svajande i aktern blir ca 500 meter. Vi behöver få lite motion och detta är ett ljuvligt sätt att skaffa sig det.

Inte långt från vår ankarplats ligger en annan mindre ö, Ilha Ilotha, en privat ö med bungalows, tennisbanor och swimmingpools. Här har det rika folket sina hus. Trädgårdsmästare, vakter och annan servicepersonal rör sig diskret mellan husen. Det är stor skillnad mellan rika och fattiga i Brasilien.

 

Med ”Pingelina” utforskar vi en liten flod som mynnar i mangroveområdet i viken. Tidvis är det bara ett par decimeter djupt, men ”Pingelina” tar sig enkelt fram i det klara vattnet. Små röda krabbor kilar kvickt fram och tillbaka mellan mangroveträdens rötter som speglar sig i det lugna vattnet. Här och var ligger stora estancias där hästarna går och betar på omsorgsfullt inhägnade områden.

 

Vi tar en tripp in till Bom Jesus, en mysig liten ö med små affärer, restauranger och barer längs huvudgatan. Runt omkring oss sjuder vardagslivet på ön med hantverkare i sina verkstäder, barn i sina fina skoluniformer och de gamla som sitter framför sina hus och småpratar i grupper.  Ön är inte större än att man kan gå runt den på ca 45 minuter.

Vid bryggan, där färjan till ön lägger till, är det mycket aktivitet. Barnen hoppar och knuffar varandra i vattnet, helt orädda och oavsett om de har på sig badkläder eller vanliga kläder. Varor lastas och lossas när färjan kommer. Alla verkar glada och nöjda.

 

En sjömil bort från vår ankarplats ligger den största ön i den här skärgården, Isla Frade. Vi tar jollen dit och gör en heldagsutflykt på ön. Vi vandrar genom en vacker regnskogsliknande djungel med blommor och träd som vi aldrig sett tidigare. Här kan vi plocka hur mycket mangos som helst, begränsningen är bara hur mycket vi orkar bära. Som vanligt har vi med oss mycket vatten då temperaturen i skuggan ligger runt 35 grader. Ett par liter per person går det åt.

Efter en vecka i vår fina ankarvik går vi tillsammans med ”Unicorn” vidare till Itaparica, som är den största ön i Bahia skärgården. Här skall vi besöka Anders Erikssons trevliga brasilianska fru Betulia. Anders är OSK:s representant i Brasilien men är för tillfället ute och jobbar som styrman på ett lastfartyg, så han är inte hemma just nu. Vi tar lokalbussen till Mare Grande, där personfärjorna från Salvador lägger till. Det är en sådan härlig upplevelse att åka med dessa minibussar. De åker när de har tillräckligt med passagerare ombord, dvs. det finns ingen tidtabell. I varje minibuss finns förutom chauffören också en konduktör, vars jobb är att först ”ropa in” passagerarna och sedan stuva dem på bästa sätt. Det är otroligt hur många människor som de kan få plats med.

 

Vi äter lunch i Mare Grande och notan slutar på 55 Reias. Sen ska det vara 10 % dricks så den söta servitrisen lägger på 10 Reias. Vi berättar för henne att 10 % inte alls är lika med 10 Reais. Vi försöker så pedagogiskt som möjligt förklara att om man tar slutsumman på notan och flyttar decimalkommat ett steg åt vänster, så vips har man räknat ut beloppet som motsvarar 10 % som i detta fall blir 5,50. Hon ser ut som ett levande frågetecken men förstår ändå att här har hon träffat på bildade människor som kanske kan berika hennes vetande. Hon ler lyckligt mot oss när vi går, kanske har vi lärt henne lite procenträkning.

 

Vi fortsätter med ytterligare en minibuss och plötsligt hör jag Håkans röst bakom mig säga ”Ich liebe dich”. Jag vänder mig om och ser hur Håkan allvarligt förklarar sin kärlek till tre brasilianskor. Så småningom förstår jag att Håkan har tyskundervisning för dessa glada tjejer som vill kunna säga ”jag älskar dig” på flera språk under karnevalen om de skulle träffa några trevliga ”gringos”.

 

Hemma hos Betulia bjuds vi på hemlagade Sucos de Maracuja, dvs. passionsfrukt juice. Vi dricker mycket juice här och en favorit är just denna juice som görs på den brasilianska varianten av passionsfrukt, en äpplestor gul frukt, med de typiska kärnorna inuti. Betulia, som bott både i USA och Sverige, pratar utmärkt engelska och svenska.

 

Hon är mycket kunnig om det mesta som gäller Brasilien, så här får vi svar på många av våra frågor.

 

Efter en dryg vecka på Itaparica är det dags att gå söder ut till Morro de São Paulo som ligger på ön Tinharés nordspets. Vi lättar ankar och går för motor ut mot havet i den svaga vinden. Efter ett tag kommer sydostpassaden igång och vi får en mycket fin segling i halvvind under den 40 sjömil långa etappen.

 

Vi ankrar i kvällningen strax söder om den livligt trafikerade färjebryggan.

 

 

 

Tinharés hade en gång en nyckelroll i Bahias kustförsvar. År 1630 beslöt generalguvernören Diego Luiz de Oliveira att bygga fortet Fortaleza de Tapirando på den här strategiskt viktiga platsen för att få kontroll över Itaparica kanalen, en av huvudvägarna till Salavador.  Fortet är numera kulturminnesmärkt.

 

Det går bara att komma till Morro de São Paulo med båt. Ingen biltrafik är tillåten inne i byn. Gatorna är av sand och kantas av små hotell, s.k. pousador, butiker och restauranger. Pojkar med skottkärror märkta med ”Taxi” transporterar allt – bagage, gasol, öl, toapapper. Det är en svår terräng som ”taxichaufförerna” jobbar i. Dels är det sandstigar och dels är det mycket kuperat med branta backar.

Morro de São Paulo är mycket populärt och turistigt. Här finns både familjer och backpackers med sina ryggsäckar. Husen är fint underhållna och många pousador har en statyett i fönstret som för tankarna till ”Flickan i Havanna”. Det är de typiska statyetterna från nordöstra Brasilien och dom ser helt verkliga ut.

 

Ut mot havet och det fina korallrevet finns de fyra stränderna Primeira, Segunda, Terceira och Quarta . Ju längre bort desto lugnare, så Quarta är den lugnaste och på Primeira och Sedunda är det mycket håll i gång. Morro de São Paulo är ett helmysigt ställe som vi gärna kommer tillbaka till.

 

Nu är det dags för nästa äventyr. När vi får tidvattnet med oss sätter vi kurs uppför floden Rio Cairú. Floden är inte sjömätt så det finns inga sjökort, bara ett antal waypoints som vi lyckats få tag på och som vi nu skall styra på. Waypoints är positioner som anges med latitud och longitud. Vi matar in dem i vår GPS och så styr vi mot dem. Det känns spännande att titta på ett blankt sjökort med ett antal röda kryss som utmärker den väg vi skall ta uppför floden. Runt omkring oss ser vi palmklädda stränder och primitiva seglande fiskebåtar. Vi njuter i fulla drag under den knappt 3 timmar långa färden. Det är som att komma in i en annan tidsålder.

 

På eftermiddagen kommer vi så fram till den lilla staden Cairú. År 1565 fanns här en indiansk bosättning som hette Aracajuru. Bosättningen låg på toppen av en kulle och Tupi indianerna kallade byn för Solens hus. Här anlade portugiserna staden Cairú som till en början konkurrerade med Salvador om att bli huvudstad i Bahia. Det var en trygg hamn för de portugisiska skeppen under Portugals stormaktstid och några av byns byggnader vittnar om ett förmöget förflutet. Kanske bra, kanske dåligt för människorna här i Cairú, så blev det Salvador som valdes till huvudstad, mycket beroende på den svårnavigerade floden som vi just seglat på. Att angöra Salvador var så mycket lättare.

 

När vi ankrat tar vi jollarna in till den prydliga lilla staden Vi går runt i Cairú och besöker den ståtliga katedralsliknande kyrkan och det vackra klostret. Klostret är under renovering, så vi ger ett litet bidrag i en sparbössa vid ingången. Efter en skön rundvandring hamnar vi på en liten restaurang vid vattnet där vi har utsikt över ”Pingisen” och ”Unicorn”. Vi börjar med en öl, men inser efter ett tag att vi är lite hungriga. Vi beställer två Moquecas med fisk till oss alla fyra, mer än rikligt.

 

Efter två dygn på denna lugna ankarplats lämnar vi Cairú med tidvattnet vid 8-tiden på morgonen. Vi har c:a 2 knops medström så vi gör god fart trots att vi kör med motorn på lågvarv. Nu vet vi att våra waypoints stämmer så vi kopplar in autopiloten och säger till ”Pingisen” att styra efter dem. Varje gång vi kommer fram till en waypoint signalerar ”Pingisen” att nu vill hon ändra kurs mot nästa. Då är det bara att med en knapptryckning säga ok och så fixar hon resten själv.

 

Efter tre timmars färd på den vackra floden ankrar vi tillsammans med ”Unicorn” utanför den vackra stranden Corall. Här ligger vi ensamma och vi tar jollarna ut till sandrevet där vi badar och promenerar i flera timmar. Tänk vilken enorm skillnad det är här jämfört med i Västindien. Där är det alltid fullt med båtar i varje vik och så snart man ankrat kommer ”boat-boys” ut och skall sälja grejor. Här hitta vi lätt en egen vik och vi blir inte antastade av några försäljare.

 

Nästa dag gör vi vår kortaste dagsetapp hittills, bara 1,3 sjömil. Vi ankrar mellan Gamboa och Morro de Sao Paulo. Här ligger också Jan och Monica på ”Blue Dame”, svenska långseglare som vi träffat i Bahia Marina.

 

Brittis har fått reda på att det finns en stig mellan Gamboa och Morro de Sao Paulo, och den ska vi nu ta för att få lite motion och återse Morro. Men stigen är inte lätt att hitta. Vi frågar om vägen flera gånger men alla pekar ner mot stranden, men vi vill ta stigen över berget. Till slut hittar vi rätt stig, Det bär brant uppför till toppen av berget och vi går i sand. Det är rejäl träning för våra sjöben.

 

 

 

Utsikten här uppifrån är dock fantastisk, så det är väl värd all möda att ta sig hit upp.

 

Ön är frodig med massor av spännande träd och växter som vi tyvärr inte har lärt oss namnen på ännu. Vi passerar så småningom byn och fortsätter upp på nästa berg till den stora angöringsfyren.

Härifrån har man också byggt en glidbana som modiga personer kan åka utför ner till stränderna nedanför. Det är en fantastisk utsikt över havet och de tre första badstränderna, Primera, Segunda och Terciera.

 

 

 

 

 

Vi besöker också det gamla fortet, som bevakar inloppet till floden. Det är spännande att försöka tänka sig in i hur livet här levdes för flera 100 år sedan då stormakterna på andra sidan Atlanten stred om herraväldet över dessa avlägsna platser.

 

Vi tar vägen längs vattnet tillbaks till ”Pingisen”. Vi kommer förbi gjyttjebadet, en stor naturlig bassäng i berget full av gyttja.

Här är många besökare som alla smörjer in sig med rosa lera. Det skall vara jättebra för hyn sägs det, men vi bestämmer oss för att vänta tills nästa gång vi kommer hit. Vi är mycket möra i benen och riktigt törstiga när vi kommer tillbaks till ”Pingisen”.

Den 16 februari, i god tid före Karnevalen, seglar vi tillbaka till Salvador. Som vanligt kommer vinden vid lunchtid och vi har en fin segling ända in till Centro Nautico, marinan som ligger mitt i centrum av stan. Vi får plats bredvid ”Aurora”, en svensk segelbåt från Helsingborg, och nu är vi fyra svenska båtar vid samma brygga. Vi blir uppropade på VHF:en av ”Hurah”, en HR43 från Guernsey, som vi tidigare träffat både i Portugal och i Puerto Rico på Kanarieöarna. Vi hade kommit överens med dem om att försöka träffas till karnevalen i Salvador och nu är dom här. Angela och David på ”Hurah” kommer över till oss med en flaska vitt och ”Unicorn” med en flaska rött. Det blir en trevlig kväll i sittbrunnen med mycket seglarsnack och roliga historier.

 

Nu drar det ihop sig till karneval, men först skall det bli födelsedagskalas ombord. Mer om det i nästa resebrev.