Nu är det dags att lämna Brasilien för denna gång. Vi har tagit tåget från den trevliga marinan i Jacarré in till den kommersiella hamnen i staden Cabedelo där myndigheterna håller till. Receita Federal, d.v.s. tullen, som tidigare för det mesta varit det besvärligaste besöket, klaras här av snabbt och smärtfritt. Våra inklareringspapper från Rio Grande de Sul tar den trevlige tullaren hand om för att skicka tillbaka till kollegorna i Rio Grande. Vi får ett kvitto på att vi klarerat ut och överlämnat de rätta papperen.
Däremot blir det besvärligare när vi skall stämpla ut våra pass. Polisen på Policia Federal som skall ordna med detta är inte på plats. Vi pratar med folk i hamnen som ringer efter honom men han dyker inte upp. Till slut ger vi upp och tar en promenad in till stan för att hämta ut pengar och få något att äta. När vi återkommer har han äntligen kommit och vi får våra utresestämplar, men nu blir det knappt med tid för att hinna till Capitanian för att få vår avfärd godkänd av den brasilianska marinen. Vi blir dock insläppta i den välbevakade byggnaden och får våra stämplar. Äntligen har vi alla papper som krävs för att på ett legalt sätt lämna landet.
Det har börjat mörkna och vi beslutar att ta en taxi tillbaka till båten. Att åka det skrangliga tåget – som vi inte ens vet när det går nu i kvällningen – känns inte så tilltalande. Väl tillbaka i Jacarré går vi till vårt stamställe och äter en god avskedsmiddag. I morgon skall vi börja en lång seglats på 1 500 sjömil. Målet är Franska Guyana, ett land som vi knappt visste fanns när vi seglade till Sydamerika för snart två år sedan.
Nästa morgon, det är nu den 14 juli, Frankrikes nationaldag, tar vi kontakt med marinans ägare, den trevlige fransmannen Philipe och betalar hamnavgift och den diesel som hans medarbetare levererar till båten. Det verkar inte som han bryr sig så mycket om att fira minnet av Bastilljens stormning år 1789, och vi bryr oss heller inte om att påminna honom om detta. Vi nöjer oss med att vi nu har fulla diesel-och vattentankar och fulladdade batterier. Klockan 11 kastar vi loss och går ut med tidvattnet. I den kraftiga medströmmen avverkar vi de 5 sjömilen på floden på en dryg halvtimme. På vägen riggar vi upp vår spribom så att allt är klart för att saxa genuan när vi så småningom får den förväntade undanvinden. Ute på havet möter strömmen en ostlig vind och vi får en lite skumpig inledning på vår segling.
Väl fria från land blir sjön lugnare och vi kan duka upp en god lunch i sittbrunnen, pastasallad med avokado och bacon. Med en fin halvvind forsar ”Pingisen” fram i goda 6 – 7 knop. På avstånd ser vi en del regnskurar, s.k. squalls, men över oss lyser solen. Så småningom vrider vinden mot syd och vi kan saxa genuan. Som belöning för detta får vi en pampig solnedgång medan vi äter Brittis goda Tandori Chicken till middag.
Natten blir klar med en sprakande stjärnhimmel. Den lilla månskäran som bara syns som ett streck förmår inte bleka stjärnorna. Vid 3-tiden på natten passerar vi utanför Natal, den stad som blev vår första kontakt med den sydamerikanska kontinenten när vi för ett och ett halvt år sedan kom seglande från sagoön Fernando de Nurunha efter att ha korsat Atlanten. På radarn ser vi många fiskebåtar och flera AIS-ekon från handelsfartyg.
Några timmar senare rundar vi Brasiliens ostligaste udde (om man nu kan kalla denna del av den sydamerikanska kontinenten för en udde) och vi kan ändra kurs rakt mot Franska Guyana. Under oss forsar den södra ekvatorialströmmen fram med en hastighet av 2 – 3 knop.
Ström och vind följs nu åt så vågorna är små och behagliga. Vindhastigheten är 15 – 20 knop, vi har en djup slör och loggen visar att vi susar fram med en fart på 8 – 10 knop. Detta är verkligen en fantastisk segling, rena nerförsbacken. Det är som att krypa ihop i äggställning och susa ner för en slät och väl preparerad skidbacke. Det är bara att hålla i hatten.
Vädret är fortsatt vackert och vid solnedgången andra dagen till havs får vi se något väldigt ovanligt, en s.k. ”Green Flash”. Detta är ett naturfenomen som beror på ljusets brytning i atmosfären. När de atmosfäriska förhållandena är de rätta bryts solljuset och följer jordens böjda yta vilket beror på att ljusets hastighet är något lägre i den undre och tätare atmosfären närmast jordytan än i de högre lagren. Det högfrekventa ljuset, grönt och blått, bryts mer än de mer lågfrekventa röda och oranga färgerna. Det gör att vi fortfarande kan se det gröna ljuset just som solen sjunker under horisonten medan det röda försvinner ut i rymden. En ”Green Flash” varar bara någon sekund, men den lämnar efter sig en underbar känsla av att vi har upplevt något verkligt ovanligt och vackert.
Vid lunchtid följande dag passerar vi c:a 100 sjömil utanför den brasilianska staden Fortalesa. Många seglare på väg norrut brukar gå in här, men vi seglar värdshus förbi. Staden har lite dåligt rykte, men det är inte det som avhåller oss från att gå in där. Vi har mentalt och reellt lämnat Brasilien och har en tid att passa uppe på Trinidad varifrån vi skall flyga hem för dotter Cissis bröllop. Den tid vi har till förfogande vill vi använda för de planerade stoppen i Franska Guyana och Surinam. På eftermiddagen går plötsligt liften till spinnakerbommen sönder. Det är karbinhaken som har gett upp. Vi monterar en ny och kraftigare schackel, en relativt enkel åtgärd på det lugna havet.
Efter 4 dagar till havs börjar nu våra färskvaror att sina så vi bestämmer oss för att prova fiskelyckan. Vi tar fram fiskespöt och riggar upp det i aktern, väljer ut en grönskimrande bläckfisk av gummi som kamouflage för den vassa kroken och låter betet gå i sjön. Vi sätter på larmet på rullen som gör att det börjar knattra när det nappar och linan börjar rulla ut och återgår till våra sysslor. 
Det dröjer inte länge förrän vi hör det karakteristiska knatterljudet, vi har napp. Hjalle rusar akterut och Brittis lovar upp för att minska farten. Vi ser snart att det är en guldmakrill som fastnat på kroken. Den gör stora hopp upp ur vattnet och sen dyker den ner och försöker simma åt sidan, men ingenting hjälper. Efter cirka 10 minuter ligger den vackra fisken på däck. Den skimrar i regnbågens alla färger, det är en av de vackraste fiskar som finns tycker vi.
Vi tar fram ett gammalt nummer av tidningen Oceanseglaren där det finns en bra artikel om fiskar. Vi slår upp vad det står om guldmakrillen. Till vår förfäran läser vi att guldmakrillar lever i ett livslångt parförhållande. Det har hänt att en guldmakrill följer sin infångade partner ända fram till båten och sedan simmar bredvid båten i flera timmar i hopp om att han eller hon skall komma tillbaka. Guldmakrillar är också en av de få fiskar där man enkelt kan se om det är en hona eller hane. Det är en honfisk som vi fångat. Vi försöker trösta oss med att detta är naturens gång, ”Den enes bröd den andres död”. När Hjalle rensar och filear fisken är han extra noga med att så mycket som möjligt av fisken tas till vara.
Det blir en delikat lunch förstås, Sushimi av nyfångad guldmakrill och ett glas kallt vitt vin därtill. Även till middagen serveras guldmakrill, denna gång smörstekta filéer med en god svampsås till. Hjalle tar också och gravar några fina bitar av fisken enligt samma recept som när han gravar lax. Fisken räcker sedan till ytterligare tre måltider.
Vi närmar oss nu ekvatorn och det blir allt varmare. Vinden har också mojnat och havet är nästan helt platt. Vi svalkar oss med sköna duschar på akterdäck.
Den 5:e dagen till havs, den 18 juli klockan 14.00 prick, passerar vi för andra gången ekvatorn, denna gång vid longitud 43 grader, 42 minuter väst. Vi firar detta med en sällan skådad delikatess, gravad guldmakrill! Den har nu legat ett dygn i kylen och vi är naturligtvis spända på resultatet. Det smakar gudomligt gott, Den här rätten skulle man kunna ta bra betalt för på restaurang ”La Tour d’Argent” i Paris där en förrätt med gädd-queneller kostar 500 kronor. Kanske ska vi tipsa krogens ”Chef de Cuisine” om denna specialitet som vi döper till ”Dorado a la Equator”. Naturligtvis har vi sparat en liten flaska champagne för detta tillfälle.
På natten ser vi kraftiga blixtar och åskväder västerut där Amazonas djungler ska ligga. Vi får nu de första squallsen över oss med byig vind och vi seglar med revade segel. Det verkar som om vi närmar oss det område som brukar kallas Doldrums där vi kan förvänta oss den här typen av väder. Vi har också fått sällskap av några fåglar som vi inte kan artbestämma men som vi tycker borde höra mer hemma i regnskogen än här ute på havet. De bidrar dock till att förgylla nattvakterna där de sitter och balanserar på våra antenner i aktern. De är helt orädda och blinkar yrvaket mot oss när vi lyser på dem med ficklampan.
Vid gryningen försvinner regnmolnen och vi får uppleva ännu en strålande vacker soluppgång. Vinden har nu helt försvunnit och vi glider för motor fram över ett spegelblankt hav. Vi stannar till ett tag och Hjalle hoppar i havet och tar ett skönt dopp i det ljumma, djupblå, salta vattnet. Det känns lite speciellt att bada här där det är 3.500 meter djupt. Sedan blir det dusch och hårtvätt och vi soltorkar i det underbara vädret. På eftermiddagen kommer en svag bris på 3 – 4 m/s och vi kan åter sätta segel. Dagen avslutas med oxfilé och pasta och ett glas rött som vi avnjuter medan solen försvinner under horisonten och himlen flammar i alla röda färger.
Vi får ännu en lugn natt med våra fågelkompisar som sällskap. När vi rör oss i sittbrunnen och på däck tittar de på oss och vi känner att de tycker vi är ett störande inslag i deras lilla värld. De har nu fått sällskap av flera fåglar, alla av samma sort, och de finns nu både förut, uppe på bommen och på vår targabåge i aktern. Vi får nog börja torka fågellortar på däck i morgon bitti. På vår kartplotter ser vi en AIS-båt på avstånd. Det var länge sedan vi hade någon kontakt med andra båtar nu.
På morgonen ser vi en tydlig strömkant som sträcker sig ut mot Atlanten i nordostlig riktning. Vi befinner oss drygt 200 sjömil utanför den brasilianska staden Belem som ligger i inloppet till Amazonfloden och vi förstår att det är denna enorma flod som påverkar havet ända hit ut. Vattnet ändrar också färg från djupblått till en gråblå nyans och farten sjunker ett par knop. Den fina medströmmen vi haft hittills försvinner nu ut till havs.
Plötsligt ser vi något som ligger och guppar framför oss. ”Vad är nu detta?” frågar vi varandra. När vi kommer närmare visar det sig vara små fiskebåtar, inte större än en eka, med en gubbe i varje. Hur i hela fridens namn har de tagit sig ända hit ut? Att ro skulle ta flera dagar. Efter ett tag ser vi en större fiskebåt som verkar vara moderfartyg till småbåtarna. Tydligen blir de bogserade hit ut till dessa fiskrika vatten. Tur att det är ljust, på natten vore de omöjliga att upptäcka. På vår radar syns de i alla fall inte.
Vid gryningen den nionde dagen till havs ser vi land. Enligt vårt sjökort styr vi mot de tre små öarna utanför Franska Guyana som heter Iles de Salut, men föröver ser vi inget land. Däremot ser vi några öar föröver på vår styrbordssida och där ska det ju inte finnas några öar. Det tar några minuter innan vi förstår att vi har fått kraftig ström från sidan, och för att kompensera för detta har autopiloten girat babord så att vi förflyttar oss rakt mot öarna trots att fören pekar 40 grader fel.
Den lilla skärgården Iles de Salut är ökänd. Det här var en av de mest fruktade fängelseöarna förr i tiden. Mellan 1852 och 1939 deporterades de värsta franska förbrytarna hit och behandlades oerhört grymt. Öarna ansågs som helt rymningssäkra beroende på de starka strömmarna runt öarna och de hajrika vattnen. Många av fångarna dukade under av den omänskliga behandlingen i den tropiska värmen och när de dog slängdes de i havet där hajarna tog hand om dem.
De tre öarna heter Ile Royale, Ile Saint-Joseph och Ile de Diable, Djävulsön. Den senare är kanske mest känd för att den franske officeren Alfred Dreyfus satt fängslad här. Han dömdes 1894 till livstids fängelse, felaktigt anklagad för spioneri för tyskarna. Han sändes till Djävulsön där han blev kvar till 1906 då han blev benådad, mycket tack vare författaren Emile Zolas skrift ”J’Accuse”, ”Jag anklagar”. Väl hemma i Frankrike igen blev han återanställd i franska armén och tilldelades Främlingslegionen. En annan känd fånge här är Henri Charrière, alias Papillon som skrev om sin flykt härifrån. Boken filmatiserades senare med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna.
Efter drygt 8 dygn till havs ankrar vi klockan 9 på morgonen utan för den största av öarna, Ile Royal. Det är den ö där fängelsechefen och hans medhjälpare höll till. Hans ganska flotta villa finns kvar i välbevarat skick och den ligger alldeles ovanför vår ankarplats. Det känns skönt att komma fram, vi har nu bara 7 sjömil kvar in till den lilla staden Kourou som ligger där floden med samma namn mynnar. Kusten är dock mycket grund så vi måste avvakta högvatten innan vi kan gå in. 
Medan vi ligger här kommer den franska kustbevakningen ombord och kollar våra pass och båtpapper, De trevliga tullarna ber oss vara försiktiga. Det har varit några incidenter med fiskebåtar som bordat eller försökt borda segelbåtar. Framför allt skall vi gå tillräckligt långt ut från kusten när vi seglar vidare till Surinam är deras råd.
Efter lunch drar vi upp ankaret och styr mot inseglingsbojen som markerar början av den väl utmärkta, muddrade rännan in till flodmynningen. Stundtals är det bara 2,5 m djupt. Den kraftiga strömmen gör att inseglingsrännan snabbt fylls igen av sand. Därför finns här ett mudderverk som ständigt arbetar för att hålla farleden öppen. Men nu syns det inte till, därför är det oroväckande grunt på sina ställen. Allt går dock bra och väl inne i floden ankrar vi utanför den lilla yachtklubben. Här ligger också Hotel des Roches där det bland annat skall finns gratis Wifi.
Det är skönt att kunna gå till sängs och veta att nu kan man sova ostört en hel natt. Vi vilar ut ordentligt nästa morgon innan vi går lite längre in i floden. Där hittar vi en ledig plats vid en pontonbrygga där någon av de utflyktskatamaraner som finns här brukar ligga nattetid. Medan Hjalle fixar med båten och fyller på diesel från dunkarna så går Brittis och handlar. En person måste stanna kvar på båten så att vi kan flytta oss om katamaranen skulle komma tillbaka tidigare än förväntat.
De första intrycken vi får av staden är att det känns lite sjabbigt och att det är dyrt, mycket dyrare än vad vi är vana med från Brasilien. Brittis hittar ett par snabbköp och handlar lite frukt och grönt, fransk yoghurt och förstås goda franska baguetter. Eftersom vi är i Frankrike så är också vinet prisvärt, i alla fall billigare än i Sverige. På eftermiddagen går vi tillbaks till vår ankringsplats utanför yachtklubben. Vi tar vår jolle ”Pingelina” in till land och går en liten sväng. På udden är det allt annat än sjabbigt, här ligger det flotta hotellet, jättefina villor och här träffar vi många människor som fiskar, badar och har det trevligt.
Bredvid oss ligger en annan segelbåt med australisk flagga för ankar. Skepparen är en fransman som bor i Australien. Han berättar att han har stämt möte med tullarna nästa morgon kl 8.30 och vi ber honom fråga om de kan ordna med vår inklarering samtidigt. Mycket riktigt anländer en rib-båt med uniformerade män till honom, men efter ett tag tar de med sig honom i rib-båten och försvinner runt flodkröken. Vad är det som händer? Så småningom kommer han tillbaka. Han berättar att han hade varit dum nog att visa sitt franska pass i stället för sitt australiska. ”Aha” sa tullarna, ”en fransman som kommer i en båt med australisk flagg, då måste du betala moms!”
När vi nu inte kan ordna med våra båtpapper så bestämmer vi oss för att gå ut till öarna igen. Vi ankrar på samma ställe som förut och hinner med ett kvällsdopp innan det blir mörkt. Vi försöker förtränga det här med de hajrika vattnen. Nästa morgon tar vi ”Pingelina” in till Ile Saint-Joseph där vi går på upptäcktsfärd runt ön. Här finns en hel del gamla byggnader, men överallt står skyltar som säger att det är förbjudet att beträda p.g.a rasrisk. 
Däremot kan vi besöka kyrkogården som ligger vackert med utsikt mot Djävulsön. Där ligger fångvaktare begravda men inga fångar. Dom slängde man i havet, så det var skillnad på folk och folk.
Många ungdomar campar här på ön, det är så varmt här så det räcker med en pressening och en hängmatta så är boendet klart. Vi tar oss också till den andra ön man får besöka, Ile Royal. Här ser vi många apor och några konstiga djur som är ett mellanting mellan en liten hund och en stor råtta med långa smala ben. De djuren är väldigt skygga, så de är svåra att fotografera.
På Ile Royal går vi runt och tittar på fängelset, sjukhuset, kyrkan och bostäderna där de anställda bodde. 
Numera har man också anlagt ett litet hotell med restaurang. Vi beställer vatten, öl och läsk och njuter av utsikten mot Djävulsön. Efter vårt spännande och lärorika besök på de här två öarna är det dags att passa tidvattnet för att gå in till Rio Kourou igen.
Måndag morgon får vi hjälp av flickan i hotellreceptionen med att boka ett besök på Ariane Space Center och att ordna med en hyrbil. Här, mitt i den sydamerikanska djungeln, ligger alltså den supermoderna rymdanläggning som ägs av de flesta europeiska länderna, bland annat Sverige. Härifrån skjuter man upp satelliter för olika ändamål, för det mesta kommunikationssatelliter. Delar och bränsle till Ariane-raketerna transporteras hit från Europa med två specialbyggda fartyg. Därför har man mudderverket som skall hålla farleden öppen för dessa stora fartyg. För närvarande ligger dock mudderverket vid kaj för reparation. Nu får vi således förklaringen till att inseglingsrännan är så grund just nu.
Vi tar taxi till tullen, snabb och enkel in-och utklarering. Vi behöver inte ens fylla i papperen själva, det fixar tullarna på sin dator. Det känns bara lite konstigt när tullaren frågar: ”When did you arrive in France?” Det känns ju inte riktigt som om vi är i Frankrike precis. Taxichauffören kommer och hämtar oss efter en kvart och kör oss till biluthyrningsfirman. För 51 Euro har vi en bil för ett dygn som vi kan använda för att handla och se oss omkring.
Nu blir det full fart. Hjalle flyttar ”Pingisen” till bryggan längre upp i floden medan Brittis kör till den stora Supermarché U för att proviantera. Sedan blir det tre vändor till Texacomacken för att hämta diesel. Vi vill vara fulltankade och dessutom ha 100 l diesel i reserv när vi lämnar Franska Guyana. Det kan behövas om vi måste försöka köra ifrån eventuella illasinnade fiskebåtar. När allt är klart är det dags att ta oss till Ariane Space Center där den guidade turen skall börja klockan 13.
Tullarna har varnat oss för tjuvar och att inte ha några lösa saker på däck, så det är med stora betänkligheter vi ankrar Pingisen utanför fiskebryggan. När vi i jollen kör in till fiskebryggorna upptäcker vi att vi har glömt att ta med oss låset till ”Pingelina”. Vi hinner inte åka tillbaka för att hämta det, vi får hoppas att ingen knycker jollen medan vi är borta. Vi tar dock med oss årorna och motorn har ju sitt lås. Den andra gummibåten som låg vid fiskebryggan har en 14 mm kätting som stöldlås och en vajer runt motorn. Det är bara att hoppas på det bästa.
När vi kommer till Ariane anläggningen är det så många människor att registrering och säkerhetskontroll tar drygt en halv timme. Det blir en mycket intressant tur i buss runt det enorma området med monteringshallar för raketerna, bränsledepåer, avskjutningsramper och kontrollrum.
Orsaken till att Ariane Space Center ligger just här är närheten till ekvatorn. Latituden är 5,3 grader nord viket är en idealisk belägenhet för uppskjutningar av satelliter i geostationära banor. Här är jordens periferihastighet som störst, man vinner faktiskt 1650 km/h jämfört med att skjuta upp en raket från Sverige.
Därför kan en raket som skjuts upp härifrån ta upp till två ton större nyttolast jämfört med om raketen skjuts upp från t.ex. Cape Canaveral. Även ryssarna har förstått fördelarna med denna raketbas och från och med i år skjuts Soyuz-raketerna upp härifrån i stället för från den ryska raketbasen Baikonur. Franska Guyana har dessutom ett bra klimat och är skyddad från orkaner och jordbävningar. Närmare 300 
uppskjutningar har gjorts vilket motsvarar mer än hälften av alla kommersiella satelliter som skjutits upp. Man får gärna som privatperson vara med och bevittna uppskjutningar, man kan kolla hemsidan när nästa uppskjutning skall ske och sedan anmäla sig.
Bolaget Arianespace grundades år 1980 och har för närvarande 24 aktieägare från 10 europeiska länder. Största delägare är franska rymdbolaget CNES som äger 34 %. Bolaget har faktiskt bara drygt 320 anställda varav et 60-tal här i Kourou. SAAB, Volvo Flygmotor och Ericsson hör till de företag som levererar utrustning till Ariane raketerna och den svenska flaggan vajar tillsammans med övriga vid entrén.
När vi kommer tillbaka till fiskebryggan så ligger till vår lättnad ”Pingelina” snällt och väntar på oss. Hjalle kör ut till båten, tar upp ankaret och går upp till vår vanliga ankarplats medan Brittis tar bilen och köper en McDonalds BigMac-meny som när Hjalle väl är i land igen avnjuts på klipporna med utsikt över Atlanten. Som kuriosa kan nämnas att två menyer kostar 16 Euro, vilket är 50 % dyrare än i Sverige. Efter detta återfall till europeisk snabbmat tar vi en tur med bilen i den fina staden, Det är faktiskt bara gatorna runt fiskebryggan som är lite sjabbiga och det området skall nu börja saneras berättar en skylt. Vi lämnar tillbaka bilen vid hotellet och kryper sedan till kojs ganska tidigt då planen är att lämna Kourou klockan 6 påföljande morgon. Nu ska vi segla till nästa spännande och okända land här i Sydamerika, Surinam.