När vi i gryningen den 29 januari lämnar Bequia är vår plan att segla direkt till den franska ön Martinique, en sträcka på över 90 sjömil. I sundet upp mot St. Vincent märker vi att luckan till förpiken inte är ordentligt stängd. En tamp har kommit emellan och Hjalle går ner för att fixa det. För att få bort tampen måste luckan öppnas och tampen petas bort och just då kommer naturligtvis en jättevåg och brakar in över däck och rakt ner genom den öppna luckan. Hjalle blir genomvåt men värre är att även dynorna blir översköljda. Vattnet rinner längs skotten och letar sig sedan ner i kölsvinet. Än en gång får vi således ta itu med ett onödigt jobb. Att sanera saltvatten inombords är både ett tråkigt, tidskrävande och som sagt onödigt jobb.

Vi går för motor förbi St. Vincent, i lä bakom ön, och får sedan en frisk segling på de öppna vattnen mellan St. Vincent och St. Lucia. När vi kommer i lä bakom St. Lucia får vi åter starta motorn. Det börjar skymma och vi bestämmer oss för att göra ett nattstopp i Rodney Bay på norra St. Lucia innan vi seglar vidare till Martinique. Hjalle går fram på fördäck och tar ur sprinten till ankaret för att i god tid förbereda ankringen. Efter några minuter hör vi ett rasslande ljud, det är ankaret som är på väg ner. Vi har låtit fjärrkontrollen till ankaret sitta kvar i sitt uttag i ankarboxen och på väg över de öppna sunden mellan öarna har vi fått mycket vatten över däck. Det har tydligen även läckt in några droppar i fjärrkontrollen vilket nu orsakar en kortslutning som signalerar att nu skall ankaret ut. Innan vi hinner slå av strömmen har ankaret och hela ankarkättingen, 80 meter 10 mm kätting, försvunnit ner i havet.

Kättingen sitter lyckligtvis fast i andra änden, men det är över 200 m djupt här, så när vi väl får stopp på båten hänger ankaret och all kätting rakt ner. Så mycket kätting och 25 kg ankare väger mycket, så när vi monterar vår reservkontroll och trycker på knappen för att hissa upp alltihop är det knappt att vårt ankarspel, som skall klara 1 500 kg, orkar hissa upp det. Till slut får vi dock ankare och kätting ombord igen och vi kan pusta ut. Vi tycker att vi nu har gjort oss förtjänta av att i år tilldelas det berömda ”Störtankares Vandringspris”. Vi får väl höra vad juryn kommer fram till så småningom.

 

När vi kommer fram till Rodney Bay är det mörkt och vi letar oss med radarns hjälp in bland de ankrade båtarna. Det är inte lätt, för många båtar ligger utan ankarlanterna eller annat ljus. Vi tar fram vår stora strålkastare och lyser runt medan vi söker oss fram i mörkret. Vi hittar en bra plats och får bra ankarfäste nästan omedelbart, skönt!

 

Nästa morgon ser vi att det ligger en annan Najad i viken. När vi sitter i morgonsolen och äter frukost kommer Robert på den engelska Najaden som heter ”Serafina of Maldon” över till oss. Han bjuder in oss till en ”Sundowner” senare i eftermiddag ombord hos dem. Han berättar också att den svenska Najaden ”Ellen” med Göran och Helen ombord ligger inne i marinan, så vi bestämmer oss för att stanna en dag här på St Lucia innan vi seglar vidare. Vi vill naturligtvis gärna träffa Göran och Helen igen.

 

Vi sjösätter vår jolle ”Pingelina” och kör in till marinan där vi stöter på ett annat svenskt par på båten ”Ursa Minor” som precis har anlänt efter 30 dagars besvärlig segling fån Kanarieöarna. Först hade vindrodret gått sönder och sedan autopiloten så de sista 2 veckorna hade de måst handstyra. Vädret hade varit jobbigt och de hade t.o.m. behövt kryssa då passadvinden plötsligt försvann och ersattes av västliga vindar. Strongt gjort tycker vi.

 

Vi går över till ”Ellen” som ligger strax bredvid för lite seglingssnack. Medan vi sitter där kommer plötsligt journalisten Maud Lindholm och fotografen Pär Olsson från Svenska Dagbladet förbi. Maud skall skriva en artikel i SvD:s resebilaga om Västindien ur lite olika perspektiv, bl.a. om oss långseglare. Vi blir tillsammans med Göran och Helen intervjuade och fotograferade och det blir en trevlig eftermiddag med mycket seglingssnack medan våra gästande journalister skriver och fotar. Vi får väl se om det blir någon artikel om oss i tidningen så småningom.

 

I Rodney Bay håller också Bobo till. Han är en svensk stjärnkock som bl.a. vunnit pris som Karibiens främsta kock. Nu är han lagledare för St Lucias kocklandslag och har tre olika restauranger där den finaste heter ”The Edge” och ligger vid vattnet inne i den skyddade lagunen.  Naturligtvis vill vi passa på att prova hans läckerheter, så på kvällen tar vi återigen jollen in till land. Vi landar i mörkret utanför restaurangen och blir mottagna av Bobo själv. Han ger oss ett förslag på kvällens meny och lämpliga viner därtill och vi accepterar naturligtvis. Det blir en suveränt god middag på ”The Edge”, men kanske inte den billigaste vi ätit precis.

 

Följande morgon lättar vi ankar och sätter kurs mot Le Marin på Martinique. När vi går in i viken är vi tacksamma för vårt beslut att ta ett stopp i Rodney Bay. Sjökortet på vår plotter stämmer dåligt och vi inser att om vi försökt gå in här i mörker skulle vi fått stora problem att leta oss förbi de många reven. Nu i dagsljus går det dock så mycket bättre. Vi ropar upp marinan och får en plats längst ute på en av de långa pontonbryggorna.

 

Det är lite märkligt, men några av de öar vi besöker tilltalar oss inte alls medan vi blir jätteförtjusta i andra vid första ögonkastet. Martinique är en ö som vi aldrig gillat särskilt mycket, trots att vi varit här flera gånger. Ön är ju en del av Frankrike, här betalar men med Euro och det är samma pris för mobilsamtal härifrån till Sverige som från Frankrike till Sverige. Det är svårt att definiera och sätta fingret på något speciellt som vi inte gillar, det bara är så att vi inte känner oss riktigt hemma här. Det är säkert mycket orättvist mot Martinique, många älskar säkert ön, men vi hör alltså inte till den skaran. En som däremot kanske gillade Martinique var Napoleon som ju hämtade sin hustru Josephine härifrån.

 

Vi tillbringar i alla fall 3 dagar i marinan Le Marin. Den mesta av tiden använder vi till båtfix och proviantering. Den stora lyckan är att vi nu kan byta våra gamla rostiga gasolflaskor mot nya fräscha. Senast vi kunde byta gasolflaskor var på Kanarieöarna för två år sedan. Sedan dess har Hjalle jobbat med att skrapa rost och rostskyddsmåla våra flaskor med jämna mellanrum så att vi har kunnat fylla på ny gasol, men saltvattnet som tränger in i det utrymme där flaskorna står gör att de ändå rostar fort och ser förfärliga ut. Men nu är vi lyckliga över att ha 4 nya, snygga och välfyllda gasolflaskor ombord. Vi skrattar lite när vi pratar om vad lycka kan vara för oss långseglare jämfört med ”vanliga” människor.

 

Tyvärr har ingen tid att hjälpa oss med vår Volvo Penta motor som får in luft i bränslesystemet med jämna mellanrum vilket innebär att motorn stannar. Varje gång vi använder motorn är vi bereda att omedelbart sätta segel om motorn skulle lägga av. Det är inte alltid som omständigheterna är sådana att Hjalle har tid att dyka ner i motorrummet och lufta systemet. Vi har bokat tid hos Volvo Penta på Guadeloupe den 5 februari och vi hoppas att de skall kunna hitta och åtgärda felet där.

 

Det finns 3 stora supermarkets inom gångavstånd från marinan. Vi tycker den bästa är Leaderprice med bra priser och stort urval. Äntligen kan vi frossa i franska ostar med gott rött vin till. Sista dagen innan vi skall lämna marinan för att segla norrut till St. Pierre, den nordligaste viken på Martiniques västkust, så inträffar två lustiga saker. Hjalle ger sig iväg för att byta den sista gasolflaskan medan Brittis skall köpa några färskvaror. När Hjalle är på väg tillbaka med sin fräscha gasolflaska stannar plötsligt en bil bredvid honom. I bilen sitter Maud och Per, de reportrar från Svenska Dagbladet som vi träffade på St Lucia och som är här i Västindien för att göra reportage till SvD:s resebilaga. Hjalle får lift och ber dem köra till affären där Brittis är och handlar.

 

När hon kommer ut ur affären ser hon en bil med en tjej som vinkar. Hon tittar sig omkring för att se vem hon vinkar åt men kan inte se någon. Först när Brittis hör sitt namn ropas går hon närmare för att se vem som sitter i bilen. Det blir ett glatt återseende och vi bjuder förstås ombord dem på ”Pingisen” för lite mer seglingssnack.

 

Vi byter mailadresser och de lovar höra av sig om det blir något reportage i tidningen.

Efter att vi klarerat ut går Hjalle iväg för att köpa en sista grej hos skeppshandeln medan Brittis går i förväg till båten. När hon passerar baren vid landfästet till vår brygga, där många sitter och kör Internet, upptäcker hon Fred och Lorie, våra holländska vänner som vi haft så mycket kul tillsammans med i Brasilien och på Trinidad. Vi verkar alltid stöta på varandra av en slump, så nu undrar vi när vi kommer att träffa dem nästa gång.  Vi får förstås en trevlig pratstund med många skratt innan vi är tvungna att ge oss av.

Vi får en mysig segling i lugnt vatten längs Martiniques västkust till St. Pierre, en stad som helt utplånades den 8 maj 1902, då vulkanen Mt. Pelée fick sitt stora utbrott och så gott som samtliga av stadens 30 000 innevånare dödades. Vi förbereder oss för att gå i land följande dag och se lite mer av den spännande och nu återuppbyggda staden, men det är så rulligt på vår ankarplats att vi beslutar oss för att dra upp ankaret redan vid sjutiden och äta vår frukost under gång. Nästa mål är Rupert Bay på Dominica. När vi är på väg ut ur viken stannar motorn än en gång och det är dags att lufta den igen.

 

I Rupert Bay får vi kontakt med Alexis, en av de tio certifierade guider som är medlemmar i PAYS, ”Portsmouth Association of Yacht Security”. Vi berättar för Alexis att vi bara stannar över natten men att vi kommer tillbaks nästa vecka med gäster och att vi då gärna vill utnyttja hans service. Innan vi ger oss av härifrån får vi också besök av Mats och Ingela från ”Elin Alida”. Senast vi träffade dem var på Grenada. De berättar att Dominica är deras favoritö. Här kan man tanka Karibiens bästa färskvatten och här finns många trevliga vandringsleder uppe i bergen. Vi får se om vi får möjlighet att testa några av dessa nästa vecka.

 

Följande dag seglar vi de dryga 20 sjömilen till Les Saintes, en fransk ögrupp som tillhör Guadeloupe, som liksom Martinique är en del av Frankrike. Vi stannar bara över natten för att fortsätta till Guadeloupe nästa morgon. Vi provar att ropa upp våra vänner på SeaQwest på VHF:en och till vår glädje svarar Bosse och meddelar att de är kvar på Guadeloupe och ligger för ankar utanför marinan Bas de Fort. Jättekul att vi kan träffa dem igen! Vi är lite oroliga för vår motor så vi berättar för Bosse om våra bekymmer. Han föreslår att vi lägger oss bredvid dem när vi kommer till Guadeloupe och testar motorn innan vi går in. När vi kommer fram hoppar Bosse ombord och Helen följer efter i jollen. Skönt att vara en man extra om motorn skulle lägga av igen i den trånga hamnen.

Allt går som smort och snart ligger vi tryggt förtöjda i marinan. Vi slår oss ner och gör en seriös uppdatering av de senaste händelserna i tävlingen MCGP. För de som inte vet vad MCGP är för något kan vi förklara. Såväl ”Pingisen” som ”SeaQuest” har sedan vi kom tillbaks till Trinidad råkat utför ett antal ”olyckshändelser” som vi anser faller under ”Murphy’s Law”. Vi har därför instiftat tävlingen ”Murphy’s Carribean Grand Prix”. I denna tävling finns bara två kvalificerade båtar. Vi konstaterar att ställningen just nu är jämn, 12 – 12. Följande händelser är de som Pingisen står för:

 

Påseglade av en katamaran när vi låg i hamn på Trinidad.

Rörkröken som sprack när vi skulle laga främre toan och vi började ta in vatten och måste dyka i och sätta i en träplugg i hålet.

Vi får vatten i båten p.g.a. att watermakerns högtryckspump går sönder.

Sötvatten läcker in i maskinrummet p.g.a. en läckande akterdusch.

Låst kassaskåp p.g.a. att någon hade slagit in fel kod.

Misslyckat stöldförsök av vår jolle som dock innebär att vi får ut oljeblandad bensin i jollen.

En draggande båt som gör att vi snabbt måste lätta ankar för att inte bli påseglade.

Motorn som plötsligt börjar lägga av vid de mest olämpliga tillfällen.

Luckan på fördäck inte ordentligt stängd beroende på att en tamp kommit emellan och när vi skall fixa det kommer en jättevåg rakt ner i förpiken.

Kortslutning i ankarspelet som innebär att hela ankarkättingen rullas ut så fort vi tog ut sprinten

Generatorn som inte vill ladda

Punka på nya jollen.

 

Vill ni se SeaQwest lista så kolla på deras hemsida: www.seaqwest.se.

 

Första kvällen i marinan går svenskgänget som ligger här ut och äter tillsammans. Det är Bosse och Helen på ”SeaQwest”, Kurt på ”Bellis” och Annette och Anders på ”Victory Too” och så vi från ”Flying Penguin”. Det blir som vanligt en trevlig kväll med mycket seglingssnack. På måndag morgon kommer teknikern från Volvo Penta som konstaterar att det är oljefiltret som är sprucket och läcker luft. Dessutom är avgaskröken från turbon igensatt så den får vi också byta.

 

Nu ligger vi i en marina igen med vatten och el, så ”Pingisen” tvättas och blir fin och vi laddar allt som behöver laddas.  Vi bekantar oss med marinan och dess omgivningar. Här finns ett antal restauranger, en supermarket, ett bageri, en skeppshandel, post och tvätteri. Allt är snyggt och välordnat och vi konstaterar att vi gillar Guadeloupe. Även här har vi varit förut och vi gillade ön även den gången.

 

En av kvällarna innan ”SeaQwest” skall segla vidare norrut bjuder vi in Helen och Bosse för en ”Plumpkväll” ombord på ”Pingisen”. Vi har haft lite abstinensbesvär sedan Janna, Micke och Ludvig lämnade oss och reste hem till Sverige. Sedan dess har vi inte kunnat spela Plump men nu har vi fått värdiga motståndare ombord. Det blir en riktig helkväll, först en omgång Plump, sedan en 3 rätters middag och slutligen ytterligare en omgång Plump efter middagen. Vi har helkul och klockan hinner bli halv två innan vi säger God Natt! Vem som vann? Jo, första omgången vann Hjalle överlägset, men Bosse påstod att det i själva verket var Charlie som svarade för den bedriften. Andra omgången vann Helene medan Hjalle, nu utan hjälp av Charlie, kom sist. Sammanlagt vann Brittis med Helene och Bosse på andra respektive tredje plats.

Den 8 februari hämtar vi nya gäster på Guadeloupes flygplats. Det är Axel och Eva från HR 43:an ”Sid” som vi träffade utanför Portugals kust första gången för 5 år sedan. De kommer från ett stelfruset, kallt Ulebergshamn i Bohuslän och tänker att det kan vara skönt med lite sol och värme och ett par veckors segling i Karibien. För oss blir det lite som julafton, för Axel och Eva kommer med bl.a. knäckebröd, Kalles Kaviar, matjessill, svenskt kaffe och lite grejor som ”Pingisen” behöver. Vi hälsar dem välkomna ombord med en supé där ”Pingisen” bjuder på lite olika typiska franska delikatesser från den här delen av världen.

 

Efter att ha ägnat första dagen åt att fylla på förråden ombord kastar vi loss för att segla till ön Marie Galante en liten bit söderut. Vi får en riktig frisk bidevindssegling i 8-12 m/sek. Axel, som är en riktig bidevindentusiast, står vid rodret och det ser ut som han redan har glömt isen och snön hemma där ”Sid” ligger i vinteride. ”Pingisen” får en verkligt fin komplimang då Axel säger: ”Hon seglar verkligen bra och går mycket mjukt i sjön”. Inte så illa för att komma från en Hallberg-Rassy seglare. Vi ankrar utanför den lilla staden Saint Louis i kristallklart vatten och Axel och Eva tar sitt första Västindiendopp. Ön Marie Galante är döpt av Columbus som när han kom hit hade gjort slut på alla helgonnamn, så han döpte ön efter ett av sina fartyg. Marie Galante är en ganska platt ö som tillhör Guadeloupe. Här bor ca 30 000 personer och det är inte så turistigt

 

När vi sitter och äter frukost nästa morgon kommer Annette och Anders på ”Victory Too” förbi. De berättar att det är musikunderhållning på restaurangen Chez Henri på kvällen och undrar om vi har lust att hänga på. Självklart har vi det. Men först skall vi bekanta oss med ön, så vi tar jollen in till byn för att hyra bil. Men det går inte alls, alla biluthyrningsfirmor har stängt eftersom det är lördag. När vi står där och ser snopna ut stannar en taxi och frågar om vi vill göra en rundtur runt ön. ”Ja, det vill vi gärna men vad kostar det” frågar vi. ”200 Euro” svarar chauffören. ”För dyrt” säger vi ”men du kan få 100 Euro”. ”Ok, hoppa in” säger chauffören och så bär det iväg.

 

Färden går först till ”huvudstaden” Grand Bourg, där vi handlar lite på marknaden och tittar på hamnen. Guiden visar oss stolt det nybyggda sjukhuset, det är inte så ofta som sjukhus är en turistattraktion men utsikten härifrån ner över staden är strålande. Vi besöker de vackra stränderna vid Capesterre som kantas av svajande palmer och vattnet är turkosblått innanför revet. Nu upptäcker Axel att han glömt sin kamera i vår jolle som ligger väl synlig vid stora bryggan. Undrar om den kommer att finnas kvar när vi kommer tillbaka?

Vi besöker museet som ligger i en gammal lantbruksegendom, Habitation Murat, väldigt välskött. Vi åker igenom stora marker med sockerrör som man tillverkar rom av. Rom är öns stora exportvara. På kartan vi har med oss står det att vi befinner oss i ” the land of sugercane”.

På Destilleri Bellevue provsmakar vi många olika sorters rom, smaksatta med allehanda frukter. De flesta smakar mycket gott så det blir storinköp, bl.a. en riktig fin rom som heter 1821. Bellevue har fått guldmedalj för sin rom både 2008 och 2009, 2010 blev det en silvermedalj. I dag är Bellevue en filial av de Bardinet, marknadsledande spritföretag i Europa.

 

 

 

 

Väl tillbaka i Saint Louis springer Axel iväg för att se om kameran är kvar och till vår stora glädje är den det. Chauffören kör oss till en mysig strandrestaurang där vi äter lunch. Hjalle och Axel provsmakar vår nyinköpta finrom för att fira att kameran är tillbaks.

 

 

 

Vi åker tillbaka ut till ”Pingisen” där vi vilar och badar innan det är dags att klä om för middagen i land. Maten är riktigt god och vi får en trevlig kväll med våra gäster och Annette och Anders från ”Victory Too”.

 

 

Följande morgon är det dags att segla till Dominica, en sträcka på ca 25 sjömil.

Nu kan vi segla med lite slack i skoten och vi får en snabb och bekväm segling. I närheten av de franska öarna håller vi intensiv utkik efter fiskeflöten. Det är inte så roligt om en lina fastnar i roder eller propeller, även om det hänger en hummertina i änden.

 

Det sägs att Dominica är den enda av de karibiska öarna som Christofer Columbus skulle känna igen om han kom tillbaka till Västindien idag. Ön är den minst exploaterade av alla öar här nere och är mycket vacker. Här finns många höga, regnskogsklädda berg, sju potentiellt aktiva vulkaner och 365 floder. Av befolkningen på 70 000 personer bor de flesta i och runt huvudstaden Rousseau på södra delen av ön. Dominica är en av få öar i Karibien där det fortfarande bor ”Carib Indians”.  De lever i ett reservat på öns ostsida och är mycket stolta över sitt ursprung men är samtidigt väl integrerade i samhället.

Väl framme i Ruperts Bay får vi kontakt med Alexis. Vi bestämmer att han skall ta oss med på en tur på ”Indian River” i övermorgon. Till dess tar vi det lugnt, badar, läser och vilar. Vi vill ju gärna att våra gäster skall komma in i det lugna, karibiska tempot som vi brukar kalla ”Island time”.

 

Så småningom tar vi dock jollen iland för att ta en lång, skön promenad till tullen där vi skall klarera in. Vi går genom hela den gamla delen av Portsmouth och bekantar oss med invånarna och alla små affärer som kantar den smala gatan.

 

Klockan 7 följande morgon blir vi hämtade av Alexis. Han kör längs stranden fram till flodmynningen på Indian River. Längs stranden ligger flera vrak som blåst upp på land i någon orkan. Ett filippinskt företag var intresserade av att ta hand om vraken för att återvinna metallen, men då den dominikanska regeringen dumt nog krävde att de skulle få betalt för vraken så gick affären i stöpet. Lite synd då de rostiga skeppsvraken skämmer den i övrigt vackra stranden. Vi passerar en fin, nybyggd fiskebrygga som japanerna har byggt. De var intresserade av att jaga val i området, men detta sa politikerna nej till. Så nu ligger den fina betongkajen där alldeles öde.

 

När vi kommer in i floden stänger Alexis av motorn och börjar ro. Det är en fin morgon, och vi glider tyst in i regnskogen, de enda ljuden vi hör kommer från insekter och fåglar. Vi ser många, färggranna fåglar, hägrar, gökar och kolibris samt tre gröna iguanas som sitter uppkrupna i träden. Återigen blir vi överraskade över hur skicklig vår guide är i att upptäcka olika fåglar och djur. Iguanerna skulle vi aldrig ha upptäckt själva.

 

Floden kantas av ”swamp bloodwood trees” som har en mängd rötter som sprider sig ovan jorden och ner i vattnet, nästan som mangroveträd.

 

 

 

Här och var hänger lianerna ner och i flodbankarna ser vi flera stora krabbor. I vattnet är det gott av olika fiskar, några som bara kommer upp för att leka, andra som håller till här mer permanent.  Indian River är en av de platser där filmen ”Pirates of the Caribean” spelades in. Ingenting av de installationer som gjordes för filmen finns kvar, men Alexis pekar ut de ställen där inspelningarna gjordes.

 

Efter en timmas färd in i regnskogen kommer vi fram till en liten brygga där vi lägger till. Här har en fransman byggt en liten bar för turisterna, men nu var klockan bara 8:30 så den var naturligtvis stängd. I ett träd hänger ett skelett av plast som ett minne av filminspelningen. Enligt Alexis är det Johnny Depp själv som har placerat det där.

 

 

 

 

Baren omges av en vacker botanisk trädgård med planterade blommor och växter av allehanda slag. I ett av träden med många röda blommor ser vi kolibris som hovrar i luften medan de sticker in sin näbb i blommorna och suger i sig nektarn. Allt känns väldigt fridfullt.

 

Plötsligt kommer två rastakillar gående, Alexis pratar med dem på creol. Han berättar sedan att de här killarna har en liten plantage längre upp längs floden med ”granja” d v s marijuana. Polisen bryr sig inte om att det röks marijuana, många av poliserna röker själva. Enligt Alexis är kriminaliteten numera väldigt låg på Dominica och det känns väldigt tryggt här. Dominicas nye, unge premiärminister har på några år lyckats förvandla den tidigare så farliga ön till en säker och välkomnande ö där man funnit att det är mer lönsamt att sälja varor och tjänster till besökarna än att råna dem.

 

Påföljande dag är det dags för en utflykt runt Dominica. Vi blir körda av Shadow som är infödd Carib. Han kör oss till det reservat, ”the Carib Territory”, där öns ursprungsbefolkning bor. Shadow fick flytta ut från reservatet då han var 8 månader gammal då hans mamma gifte sig med en icke-carib. Är det däremot en man som gifter sig med en utomstående flicka så får de bo kvar i reservatet. Shadow berättar att man beslutat att reservatet skall byta namn till ”Kalinago Territory”. Kalinago är det ursprungliga namnet på ursprungsbefolkningen.

Många kvinnor bättrar på familjens inkomst genom att fläta korgar i olika storlekar och former och lite annat hantverk. Vi köper en korg för 60 EC-dollar. En sådan korg tar ca 3 dagar att tillverka så det känns inte relevant att pruta.

 

 

 En fågel som äter på en kakaofrukt

Ön är otroligt grön och vi kör kilometer efter kilometer i denna underbara tropiska regnskog. Då och då stannar vi för att lukta och känna på olika växter som är bra för att bota olika sjukdomar. Shadow skär bort en bit bark från ett träd och ber oss gissa vad det är. Vi känner den härliga lukten av kanel. Kunskap om naturmedicin verkar vara stor. De personer vi träffar ser mycket unga ut för sin ålder.

 

Torkning av kaffeböner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi stannar för lunch på en restaurang med fantastisk utsikt över Atlanten och den östra kusten. Här serveras vi naturligtvis rom med olika naturtillsatser. Man har runt 50 olika sorter på hyllorna, alla är bra för någon skavank eller sjukdom. Kyparen berättar att den rom vi just nu dricker är jättebra mot högt blodtryck. En flaska av den speciella romen finns nu ombord på Pingisen. Vi har faktiskt känt oss väldigt friska sedan vi drack den där romen.

 

Shadow kör oss nu längre upp i bergen och stannar vid en stig som leder in i skogen. Stigen leder till ett vattenfall och vi ger oss av in i dunklet under de höga träden. När vi efter en halvtimme kommer fram till vattenfallet är vi både trötta och varma. Vi har inte med oss några badkläder, men eftersom vi är ensamma tar vi chansen till ett svalkande nakenbad. Vägen tillbaks till båten går via den moderna delen av Portsmouth. Här ligger det en stor medical school där det går c:a 1500 amerikanska studenter. De studerar sina första 4 terminer här och vi kan verkligen förstå varför de vill studera här.

 

Vi har planerat att tanka vatten här eftersom vi hört att Dominica har det bästa vatten man kan få i Karibien. Men vi har otur, för just den här morgonen har ett stort kryssningsfartyg kommit hit så det är omöjligt för oss att komma intill bryggan. Vi har ju lite problem med watermakern, så det hade varit bra att kunna fylla våra vattentankar här. Istället vinkar vi adjö av Alexis och alla våra nya vänner här och sätter kurs mot den lilla ögruppen Les Saintes.

Vi har en mycket fin segling och ankrar på eftermiddagen utanför den mycket charmerande lilla byn som är öarnas huvudort. Här finns många affärer och restauranger och här skall vi nu fira Brittis födelsedag.

 

 

 

Hjalle dukar upp en god födelsedagsfrukost med en nyttig frukttårta med ljus som huvudattraktion. Sedan blir det presentöppning. Först är det några stora paket som innehåller en ny servis till ”Pingisen” och sedan öppnar Brittis ett paket med det fina halsbandet som hon beundrat på Union Island. Hur Hjalle har lyckats handla dessa presenter och slå in dem i fint presentpapper utan att Brittis upptäckt det och dessutom kunna hålla dem gömda ombord är en gåta för Brittis. Födelsedagshälsningar från när och fjärran strömmar in på datorn. Det känns extra bra att bli ihågkommen på detta sätt när man som vi är så långt hemifrån som vi är.

 

Annette och Anders på ”Victory Too” kommer över på kaffe och grattar med present och sjunger vackert.

Axel och Eva bjuder på en jättegod lunch i land. Rökt fisk är en specialitet på de franska öarna, så det provar vi förstås, underbart gott. Vid grannbordet sitter två amerikanska par. När de hör att Brittis har födelsedag stämmer de upp i ”Happy Birthday”. Det blir en riktig kanonfölsis. Efter ytterligare ett par dagar på dessa fina öar drar vi upp ankaret igen och seglar i lugnt väder tillbaka till Marina Bas du Fort på Guadeloupe. Det är dags för Axel och Eva att flyga hem. Vi tar en taxi till flygplatsen för att vinka av dem. Samtidigt skall vi hämta nya gäster. Det är dotter Cissi med sin man Carl-Johan och lilla dottern Sigrid som skall segla med oss de närmsta veckorna.