Efter lite båtfix, då Hjalle bl.a. monterar det nya bränslefiltret som vi skaffade oss i Norfolk, börjar vi förbereda avfart från Beaufort. Men idag regnar det så vi bestämmer oss för att avvakta till i morgon då prognosen visar fint väder och goda vindar. Vi passar på att låna marinans bil för att komplettera våra förråd och umgås med våra vänner på ”Scott Free”. De ska också fortsätta söderut mot Charleston men kommer att välja Intercostal Waterway. Eftersom deras mast är lägre än 65 fot kan de passera under de fasta broarna. Vår mast är 70 fot, så för oss blir det havet igen.

När vi kastar loss strax före klockan 7 på morgonen den 1 december är det svinkallt. Brittis fryser nästan fingrarna av sig då hon skall ta in linor och fendertar.Vinden är nordlig c:a 8 m/s så det blir undanvind, vår och ”Pingisens” älsklingsvind. När vi kommer ut på havet seglar vi snabbt ikapp och förbi den amerikanska 45-fotaren ”Northen Goose” som ropar upp oss på VHF:en och frågar om vi har motorn på. Hjalle ler förnöjt och meddelar att så inte är fallet. Vår fart ligger stadigt över 7 knop och sjön är snäll då vi går väl innanför Golfströmmen. I kvällningen passerar vi nästa ökända udde med det respektingivande namnet Cape Fear. Från udden sträcker sig en farlig sandbank mer än 12 sjömil ut i havet. Atlantens vågor bryter och skummar över de förrädiska reven. Längst ute ligger ljusbojen med det målande namnet Frying Pan Shoals. Härifrån är det 120 sjömil kvar till inloppet till Charleston. Vi får en underbart vacker solnedgång och en härlig nattsegling under en sprakande, kall och klar stjärnhimmel. Vår snabba segling gör att vi kommer fram till den väl utprickade farleden in till Charleston redan vid lunchtid.

Vi passerar det kända Fort Sumter där de första skotten i det amerikanska inbördeskriget föll. Vi fortsätter uppför Ashley River till vår ankringsplats utanför Charleston City Marina. Vi har haft 30 timmars perfekt segling med sol på dagarna och vackra stjärnor på natten. Det är första gången på länge som vinden hållit i sig under hela seglingen, underbart. På lördagen tar vi ”Pingelina” in till marinan. Det är en stor marina och vi får leta nästan en hel timme innan vi hittar jollebryggan.

Vi har hört att det går små bussar, trolleys, in till centrum, men eftersom vi har dålig koll på hållplatser och tidtabeller så slutar det med att vi går i stället, en promenad på ca 30 minuter.

 

 

 

Vi kommer fram till Marion Square där det är julmarknad. Barn från olika skolklasser har klätt små julgranar, det spelas julmusik, olika stånd säljer mat och lokalt odlade grönsaker, marmelad, tavlor, keramik, stickat etc. Vi passar på att äta en grekisk gyro. Solen skiner och vi sitter på gräsmattan och lyssnar till en man som spelar julmusik på gitarr. Det är riktigt mysigt att få lite julkänsla. Vi fortsätter vidare till turistinformationen där vi köper biljetter till en tur med häst och vagn. Charleston är den stad i USA som har flest hästdroskor enligt vår guidebok. Mike, killen på turistinformationen, berättar att om vi går och lyssnar på en 90 minuter lång presentation om timesharinglägenheter och fördelarna med att köpa en sådan från Festiva Adventure Club så kommer vi att som belöning få 4 turistaktiviteter gratis till ett värde av över 100 dollar, och det är naturligtvis inget köptvång på lägenheterna. Vi nappar på det förslaget. Inte för att vi har några planer på att köpa en timesharinglägenhet, men när vi var på Kanarieöarna gjorde vi samma sak och fick då hyrbil gratis i 4 dagar. På vägen till North Market där vi skall ta hästdroskan går vi längs King Street, Charlestons fina butiksgata. Här ligger alla de stora modehusen vägg i vägg med vanliga småaffärer och restauranger.

På Mikes inrådan har vi valt att åka med Classic Carriage som skall ha de bästa hästdroskorna, inte minst för att deras vagnar dras av riktiga hästar, inte åsnor som många andra använder. Det var tydligen ett viktigt säljargument. Vår guide heter Chris och hästen heter Kevin, den är 9 år gammal och verkar hitta vägen alldeles själv eftersom Chris sitter bakåtvänd den mesta av tiden och pratar med oss. Vi åker genom de historiska stadsdelen med många gamla sydstatshus med vackra arkader.

Cris berättar att husen i den här delen av stan är väldigt dyra, 10-20 miljoner dollar får man punga ut med. Men så stannar vi till vid ett hus som är till salu för bara 950 000 dollar, men det är ett mycket litet hus. Trappan är så brant och smal att det är omöjligt att bära upp några möbler så alla möbler måste byggas på plats, en perfekt IKEA-kund således.

 

Vid ett annat hus, stort och pampigt, berättar Chris om en ung kvinna som bott här. Hon älskade musik och goda bakelser och ville gärna gå på konserter och kaféer. Pappan tyckte inte att dottern skulle gå ut på sådana äventyrligheter så han byggde en scen nere vid vattnet där olika orkestrar inbjöds att spela för att underhålla dottern, och strax bredvid byggde han ett bakelsehus där dottern kunde umgås med väl utvalda vänner. På så sätt träffade hon så småningom den Rätte och så fick hon alltihop i bröllopspresent, inte dåligt.

Charleston spelade en viktig roll under det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Efter Abraham Lincolns valseger i valet 1860 bröt sig 7 delstater i södra USA ur den amerikanska unionen och bildade en egen konfederation. Senare anslöt sig ytterligare 4 delstater till konfederationen. Motivet var att Abraham Lincoln och hans Republikanska parti ville förbjuda slaveriet i USA. Det första skottet, som alltså inledde inbördeskriget, sköts den 12 april 1861 av konfederationens styrkor härifrån Charleston mot Fort Sumter, det fort som vi passerade på vår insegling hit. Det fanns fyra fort som skyddade Charleston. I ett av dem, Fort Moultrie, låg major Robert Andersson som tillhörde Nordstaterna förlagd med 85 man. När motsättningarna mellan nord och syd började bli allvarliga insåg major Andersson att de var väldigt sårbara på sin nuvarande plats. Den 26:e december 1860 flyttade därför Anderson och hans mannar i skydd av mörkret ut till Fort Sumter som var lättare att försvara eftersom fortet låg på en ö. Anderssons styrka blev kvar i fortet i tre månader men i april började förnödenheterna ta slut. Lincoln bestämde sig då för att skicka ett fartyg med militär materiel och mat till Fort Sumter. Att ett skepp skulle komma och förstärka Unionens mannar var inget som Konfederationen ville. Så klockan 04.30 den 12 april 1861 sköts det första skottet mot Fort Sumter, beordrat av Genral Pierre Beauregard, och med det var inbördeskriget ett faktum, ett krig som kom att innebära fruktansvärda förluster för båda sidor.

Abraham Lincoln beordrade nu varje stat i norr att sätta upp en armé för att återta de sydliga staterna samtidigt som sydstaterna satte upp egna arméer. Det blev världens dittills blodigaste krig där 620 000 unga amerikaner stupade, fler än vad USA sammanlagt har förlorat i såväl första som andra världskriget och alla andra krig som USA senare har varit inblandat i. Från början stod kriget och vägde, men efter det berömda slaget vid Gettysburg den 1-3 juli 1863, där nordstaternas arméer segrade över den berömde generalen Robert Lees sydstatstrupper, fick unionisterna övertaget. Freden slöts den 9 april 1865 i Appomatox Courthouse strax väster om Richmond i Virginia. 5 dagar efter sydstaternas kaputilation blev Abraham Lincoln mördad av sydstataren John Booth.

Vi har alltid haft svårt att förstå hur frågan om slaveriet kunde få sådana oerhört tragiska konsekvenser, inte bara för slavarna utan även för de vita. Nordstaterna – ”the good guys” – hade ju på sitt program att avskaffa slaveriet medan Sydstaterna – ”the bad guys” – ville fortsätta detta mänskliga förtryck. Men varför hade man så starka och diametralt olika uppfattningar så att man var beredd att gå i krig för det? Här i Charleston får vi nu information och kunskap som nyanserar vår bild av människorna som bodde i Sydstaterna. Hela ekonomin i denna del av landet var uppbyggd kring slavarna och slaveriet och plantageägarnas förmögenheter bestod till största delen av slavarna. Cris berättar att en slav på den här tiden kostade mellan 1000 och 1500 dollar i den tidens penningvärde vilket i dag skulle motsvara c:a 1 miljon per slav. Många familjer hade flera 100 slavar i sin tjänst och med slaveriets avskaffande skulle denna ”förmögenhet” gå upp i rök. Av de 15 plantageägare som ägde mer än 500 slavar fanns 8 runt Charleston i South Carolina. Slavarna stod inte bara för den nödvändiga arbetskraft som behövdes utan också för mycket av den kunskap som krävdes för produktionen. Faktum var att Charleston dessutom var på väg att utvecklas till ett tolerantare samhälle. 1860 fanns det 3000 fria svarta i Charleston, en tredjedel av statens fria svarta, och många av dessa ägde själva slavar. Efter freden blev de flesta av de slavägande sydstatsfamiljerna ruinerade.

På kvällen när vi sitter och äter middag och pratar om dagens upplevelser får vi se en märklig syn, så typisk för USA. En stor segelbåt som i stället för segel har 100-tals kulörta ljuskedjor i masten och en motorbåt som också är utsmyckad med mängder av olikfärgade ljuskedjor och juldekorationer passerar förbi oss med glada människor ombord. Det verkar som sydstatarna har kommit på grön kvist igen.

Nästa dag är det dags att lyssna till föredraget om välsignelsen med att äga en timesharinglägenhet och vi tar trolleyn in till stan och informationsmötet med Festivas Adventure Club. Mötet blir lite längre än tänkt och precis som på Kanarieöarna så översäljer de allt vad de kan med enormt “fördelaktiga” erbjudanden som bara gäller den här dagen. Vi lyckas till slut övertyga dem om att vi nog vill avvakta med att skriva kontrakt, även om det sedan blir dubbelt så dyrt att köpa en lägenhet, och så kan vi äntligen kvittera ut våra gratisbiljetter till alla spännande attraktioner.

Vi pustar ut och äter en mycket försenad lunch bestående av två av Charlestons specialiteter, krabbsoppa och crab cakes. Väl tillbaka på båten drar vi upp ankaret och går in till Charleston City Marina. Här får vi bra Wifi och tillgång till marinans buss som kör till stan en gång i timmen och till skeppshandeln West Marine en gång om dagen. Nu tankar vi vatten och kan koppla in landström så vi kan ladda våra batterier, slösa med att ha alla lampor tända i båten och titta på TV om vi vill.

Vår första utflykt med våra gratisbiljetter går till Patriots Point på andra sidan floden. Här ligger hangarfartyget Yorktown, en veteran från andra världskrigets strider i Stilla Havet. På vägen dit blir vår taxi påkörd av en kille som inte ser sig för när han byter fil. Det blir bara plåtskador och vi klarar oss bra men visst är det lite synd på två helt nya bilar. Polisen tillkallas för att reda upp krocken och vi får en annan taxi som tar oss till dagens utflyktsmål.

Förutom Yorktown, ligger här också en u-båt från andra världskriget som man får besöka och vi börjar med u-båten.

 

 

 

I fören ligger de främre torpedtuberna och mellan dessa och ett antal torpeder har man klämt in kojer till manskapet. Det är enormt trångt, det är svårt att förstå hur man kan bo och leva i en sån här tingest utan att få klaustrofobi. Svaret på det tror vi oss kunna utläsa på en av de många informationstavlorna ombord. Det var bara de allra tuffaste machokillarna som blev uttagna till u-båtstjänst och mellan dem som lyckades anpassa sig till livet ombord utvecklades en otrolig fin och nära kamratskap.

Hangarfartyget Yorktown är ett enormt skepp och som så ofta här i Amerika är det volontärer som tar emot oss och berättar om vad som finns att se. Det är äldre herrar och damer som tidigare tjänstgjort ombord på de fartyg de visar. De stora ytorna nere på hangardäck är en enorm kontrast mot den trånga u-båten. Här hade killarna och tjejerna gott om plats att leva och bo. Det är imponerande att se hur många flygplan man faktiskt kan få plats med när de står där med sina vingar uppfällda. I biosalongen ombord visas filmer som togs då fartyget var i aktiv tjänst.

Vi får bl.a.uppleva hur det var att landa på fartyget. Ibland kom planen ner ordentligt illa tilltygade efter att ha blivit träffade av japanska kulor. Ibland blev det buklandningar då landningshjulen var bortskjutna. Signalmännen som vinkade ner flygplanen var mycket viktiga personer, att skicka de rätta signalerna till piloterna var av avgörande betydelse för att landningen skulle lyckas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi besöker också köket på Yorktown. Här lagades mat till 3500 man 4 gånger om dagen. På skottet sitter ett recept för att baka 10 000 chokladkakor, bra att ha när vi kommer tillbaka till Pingisen.

Recept för 10 000 chockladkakor:

• 112 pund choklad chips 
• 165 pund mjöl 
• 500 ägg 
• 100 pund socker 
• 87 pund fett 
• 75 pund brunt socker 
• 12 pund smör 
• 3 pund salt 
• 3 koppar vaniljextrakt 
• 1 quart vatten 
• 1,5 pund bakpulver

Översättning av mått 1 pund är 454 gram, 1 quart är 9,5 dl 1 cup = 2.37 dl

På hemvägen åker vi med Tom från Executive Cars. Tom är från Vietnam, en trevlig bekantskap och en riktig affärsman. Han kör en stor fin limousin där vi sitter lyxigt skönt i baksätet och det kostar bara 1 dollar mer att åka med honom än att åka med de gula taxibilarna. Tom erbjuder sig att köra oss vart vi vill, när vi vill och han berättar öppenhjärtigt om sitt liv. Om sex dagar skall han åka till Vietnam för att gifta sig, hans fästmö är också från Vietnam.

Nästa gratisbiljett går till en stadsvandring i inbördeskrigets fotspår. Den börjar kl 9 varje morgon, så kl 8 kör marinans chaufför oss till Mills House där vandringen skall börja. Guiden heter Jack Thomson, en imponerande kunnig och trevlig kille. Han har med sig en pärm med foton som visar hur Charleston såg ut då inbördeskriget bröt ut. Över Charleston föll över 20 000 granater under kriget och många av husen blev naturligtvis förstörda, men ändå var det förvånansvärt många byggnader som klarade sig och som vi nu kan känna igen från hans kort. Nere vid stranden står den kanon som avlossade det första skottet 1861. Efter denna mycket spännande morgonpromenad i det historiska Charleston är det dags för lunch.

Här finns en restaurang som av magasinet Bon Appetite utnämnts till USA:s bästa nya restaurang 2011 och även framröstad som bästa restaurang av Southern Living Magazine 2011.

Restaurangen heter Husk och den måste vi naturligtvis prova. Vi är bland de första gästerna och vi får ett bra bord. Vi börjar med att dela två starters, Crostini med en stark sås till och en god färskost med bacon. Till huvudrätt väljer vi dels en typisk low country dish med räkor, stark korv och grits (någon slags korn som liknar ris), dels catfish på en bädd av zuccini, och spenat. Till det dricker vi en Savignon Blanc från Kalifornien och avslutar det hela med en Marple Pannacota och äppelpaj med pecanglass och mangosås.

Nu tror ni väl att detta kostar oss alla våra fickpengar, men notan går på 105 dollar. Betjäningen har varit helt otroligt trevliga och proffsiga så vi lägger på några dollar i dricks också. För den maten på den restaurangen tycker vi det är mer än prisvärt. .

Nästa gratisbiljett är till Magnolia Plantation. Plantagen ligger 20-25 minuters bilfärd utanför stan och har varit i familjen Draytons ägo sedan 1676. Idag är det 11:e generationen som bor på Magnolia. Här kan man åka runt med ett tåg och se mycket av ägorna, man kan besöka själva huset och man kan se och lära sig om slavarnas villkor.

Innan inbördeskriget omfattade plantagen minst 2000 acres, men 1500 acres såldes av efter inbördeskriget då familjen gick bankrutt precis som de flesta andra plantageägare gjorde. Det var ris, det gyllene riset, som gjorde Charleston rikt. Plantageägarna lärde sig av slavarna hur man odlar ris. Det påstås att de afrikanska kvinnorna hade med sig risfrön som de gömt i håret när de lämnade Västafrika utan vetskap om var de skulle hamna, så de tog med sig vad de kunde för att kunna skaffa sig mat dit de kom. Plantageägarna byggde enorma rikedomar på slavarnas kunskaper. Slavarna visste t.ex. hur man drog nytta av tidvattnet för att odla riset, de kunde hela processen när det gällde risodling. Totalt var det mellan 15-20 miljoner slavar som lämnade Västafrika. I början var det personer som tagits till fånga i olika stamkrig. Européerna såg här en möjlighet att tjäna pengar och “köpte“ fångarna för att sedan sälja dem vidare. 10-12 miljoner överlevde transporten, men många dog av tyfus, kolera och dysenteri under den långa sjöresan. De flesta, 60 %, kom till Brasilien, 35 % kom till Karibien där de arbetade på sockerplantagerna och bara 5 % av slavarna hamnade i Nordamerika. Många av slavarna var även duktiga hantverkare, smeder, snickare etc. På Mangolia Plantation får vi även en inblick i hur slavarna hade bott innan inbördeskriget. Det var inte ovanligt med 10-12 personer i ett litet rum. Man undrar naturligtvis hur det var att bo så tätt tillsammans med personer från andra stammar som ofta talade ett helt annat språk. Bara för att de svarta kom från Afrika betydde ju inte att de kände varandra, hade samma seder, bruk, språk eller religion. Efter att slavarna blivit fria stannade de för det mesta kvar på plantagen och fortsatte sina arbeten. De fick ingen lön men fick bo gratis och kunde odla sina egna grönsaker. Om de ville var de nu också fria att ge sig av och söka lyckan på andra håll.

Från det lilla tåget som vi åker med runt på ägorna visar man oss många träd som kallas ”Virginia Live Oak”. Det är ett mycket hårt träslag som står emot både orkaner och kanonkulor och är mycket lämpligt till båtvirke. Segelfartyget USS Constitution som vi såg I Boston och som kallas ”Old Ironside” är byggt av 150 Live Oak Trees.

På dessa träd växer det som på engelska kallas ”Spanish Moss”. Det ser ut som grått änglahår som hänger ner från träden men det är ingen parasit. Det finns en hel del spännande myter om ”Spanish Moss” och är det lite mörkt och dimmigt kan man livligt föreställa sig att det kan se riktigt kusligt ut.

 

Magnolia har också USAs största Kameliaträdgård, och medan vi är där får vi se kamelian blomma så vackert. Där finns minst 150 olika sorter.

På plantagen finns också många djur, bland annat alligatorer. Mellan december och februari ligger de i dvala och äter ingenting, men om solen skiner vaknar de upp och vill ligga och lapa sol. I vattendragen runt plantagen har man till och med byggt soldäck till alligatorerna och från tåget kan vi se många som ligger och solar sig på soldäcken.

Tittar man lite närmare kan vi även upptäcka fler alligatorer som ligger och dåsar bland vassruggarna i vattenbrynet.

 

 

Vår sista gratistur går till Fort Sumters och här får vi på ort och ställe se var major Andersson och hans mannar höll till för 150 år sedan. Med all den nya kunskap vi fått under våra dagar här i Charleston blir det ett mycket intressant besök på en historisk plats.

 

 

 

 

 

 

Nu är det dags för lite service av motorn. Insprutningsmunstyckena måste plockas ner, rengöras och provtryckas, något som man behöver hjälp med från en ordentlig motorverkstad, och det har Volvo här i Charleston, den bästa på ostkusten sägs det. Medan Hjalle arbetar med motorn tillsammans med montören från Volvo Penta så passar Brittis på att besöka slavmuséet som ligger i en av de gamla slavmarknaderna. 1856 blev det förbjudet att hålla slavauktion på gatorna så då flyttade verksamheten inomhus. Hur mycket en slav kostade berodde på ålder, kön, hälsa och vilka kunskaper han/hon hade. Vi trodde innan detta besök att slavarna inte hade något inflytande på sitt eget liv, men den historia som beskrevs på muséet ändrade lite på den uppfattningen: En kvinna som visades upp på en slavauktion sa att köper denna person mig då tar jag en kniv och skär halsen av mig. Den slavägaren köpte inte den kvinnliga slaven då hon dels skulle kosta en ansenlig summa och dessutom ta livet av sig. På detta dramatiska sätt hade slavarna viss möjlighet att undvika att hamna hos grymma ägare.

Klockan 11 går marinans shuttlebuss till West Marine, den ledande skeppshandelskedjan i USA. West Marine ligger i ett centrum en bit utanför stan där det finns både matvaruaffärer och andra bra affärer. Toapumpen till aktertoaletten har gått sönder och måste bytas. Tyvärr har de ingen på lager men vi kan få hämta en pump när vi kommer till Savannah i stället. Nu när vi bestämt oss för att segla till Florida så inhandlas även en guidebok om Florida och storfiskaren Hjalle köper en jättehåv att använda till alla fiskar han skall dra upp.

Charleston har verkligen visat sig vara en mysig, intressant och spännande stad. Våra guider har med stolthet berättat för oss att Charleston är USA:s mest populära resmål just nu, man har till och med gått om New York. 2011 utnämnde Travel and Leisure Magazine Charleston till USA:s vänligaste såväl som sexigaste stad. Southern Living utnämde Charleston till den mest gästfria och artigaste staden i Amerika. Vi kan bara säga att vi tyckte jättemycket om Charleston, en trevlig stad med mycket historia, trevliga och bra restauranger, vackra gamla hus och grönområden. En stad som det är lätt att ta sig runt i till fots, cykel eller med gratisbussen. En stad att komma tillbaka till.