Efter 2 intensiva veckor hemma på St Martin flyger vi den 17 november tillbaka till båten i Deltaville. Det blir en av de absolut värsta flygningar vi någonsin varit med om. Den resan kan ni läsa mer om på vår blogg ”Den som gör en resa har något att berätta”. I Deltaville är det höst med vackra höstfärger på träden och frost på däcket. Det blir en stor kontrast till vädret på St Martin. Vi sjösätter båten och förtöjer vid en av bryggorna. Nu kan vi koppla in landström igen och starta dieselvärmaren så vi får varmt och skönt ombord. Men ute är det riktigt kyligt så det är varma kläder som gäller. Det känns viktigt att komma iväg söderut så snart som möjligt innan vintern slår till på allvar här uppe. Deltaville Marina har fungerat jättebra medan vi har varit på St Martin. Alla jobb som vi beställt är avklarade. Ankaret och kättingen är nygalvade och ser ut som nya och vår nya amerikanska gasolanläggning ser bra ut.Vår projektledare på marinan, Chuck, kör oss till och med till mataffären så vi kan proviantera för den fortsatta seglingen.
Så en tidigt, vacker, klar och kall morgon den 21 november lämnar vi marinan och går ut på högvatten. Det är inte många segelbåtar ute så här års, vi ser bara en enda båt på hela vägen ner till Norfolk.
Vi går in och lägger oss i Waterside Marina som ligger mitt i centrum av stan. Här är det också ganska öde, bara två ytterligare segelbåtar, kanadensare på väg söderut. Strax bredvid marinan går en liten färja över till andra sidan av floden till grannstaden Portsmouth. Vi åker över för att kolla om det finns någon mataffär där, för här i Norfolk måste man som vanligt åka ut till de stora köpcentren utanför stan om man vill handla.
När vi går iland på andra sidan hittar vi en nyöppnad skeppshandel, ”Mile Marker Zero”. Namnet syftar på det sjömärke som står ute i floden och som markerar starten på Intercostal Waterway (ICW) vidare söderut, en inomskärsled som går ända ner till Florida. Vi går in och träffar Bob, ägaren av affären, som visar sig vara något den mest kundvänliga person vi någonsin har träffat. Efter att ha inhandlat en ny gasolflaska av honom frågar vi efter närmaste supermarket och han svarar att det är en bra bit dit, men hoppa in i min BMW så kör jag er. Behöver ni köpa vin och sprit också så ska ni veta att här i Virginia säljs sådant i särskilda affärer. Alkohollagstiftningen skiljer sig åt mellan staterna så det gäller att veta vad som gäller i den aktuella staten. Så först kör Bob oss till en affär som säljer vin och sprit, och sedan till en supermarket. Medan vi handlar åker han och fyller gasol i vår nyinköpta gasolflaska i komposit. Den kostade oss 85 USD vilket vi senare upptäckte var ett mycket bra pris. Tillbaks i hans affär lassar vi över alla våra inköp i två inköpsvagnar. Bob’s barnbarn Rob dyker upp och han får order att hjälpa oss över med våra varor.
Bob ger oss gratis färjebiljetter och grabben åker med till Pingisen och hjälper till att packa ur och åker sedan tillbaka med de två kundvagnarna. Är inte detta service så säg! Vi höll nästan på att köpa in oss i hans affär då han behövde mer kapital för att göra det han ville. Det är en stor fin båtaffär, så kommer ni till Norfolk, missa inte ett besök hos Mile Marker Zero, och hälsa från oss. Vår
Volvo Penta verkstad utanför Norfolk som hjälpte oss att byta vårt S-drev när vi var här senast blir nästa mål. Vi hyr en bil för att ta oss dit och köpa några eftertraktade filter till motorn. Vi passar naturligtvis på att åka runt på sight-seeing lite grann när vi ändå har bilen. Den hårda vinden gör att vi stannar två dagar extra i Norfolk. Hjalle passar förstås på att besöka det fina Nauticus museet igen medan Brittis går till frissan och bekantar sig med det stora shoppingcentret som ligger 10 minuters gångväg från marinan.
På eftermiddagen den 24 november, Thanksgiving Day dessutom, släpper vi förtöjningarna och går de 20 sjömilen till Little Creek. Vi lägger oss vid bensinbryggan för att kunna komma iväg redan före soluppgången i morgon. Vi är så glada för att vi har värme i båten, nätterna är riktigt kalla.
Soluppgången som vi får uppleva på vår väg ut mot Atlanten är magisk och det känns bra att vara på väg igen, även om vi inte bestämt oss ännu för vart vi är på väg. Å ena sidan vill vi segla direkt till St Martin så vi kan vara där i god tid innan jul och å andra sidan vill vi gärna se mer av USA:s östkust. Så vi beslutar att vindarna får bestämma och då får det bli som det blir och det blir bra oavsett hur det blir. Hur som helst måste vi först runda det ökända och illa beryktade Cape Hatteras. Här i dessa farvatten med förrädiska strömmar och sandbankar som sträcker sig långt ut till havs har otaliga fartyg råkat illa ut. Det finns över 1 000 registrerade vrak här. Ett av dessa är ”USS Monitor”, den berömda kanonbåten som besegrade Sydstaternas oövervinneliga fartyg ”Merrimac” i slaget vid Hampton Roads i mars 1862 under det amerikanska inbördeskriget. ”Monitor” gick sedan tyvärr under i en storm den 31 december 1862 på väg till staden Beaufort i North Carolina. Varför inte sikta på att gå dit, vi har hört mycket gott från andra seglare om den trevliga lilla staden. Där ser man vad lite historia kan göra för att välja färdmål. Det blir en skvalpig natt med besvärliga vindar och motström som gör att vi kryper in så nära land vi vågar. Det är precis så som många tidigare skepp resonerat när de försökt undvika de besvärliga strömmarna men hamnat fel, gått på någon sandbank och förlist. Med vårt ekolod kan vi bara konstatera att djupsiffrorna i sjökortet inte alls stämmer med verkligheten vilket är helt i överensstämmelse med vad pilotböckerna varnar för. Det blir således några spännande timmar i nattmörkret innan gryningen kommer och vi åter kan se var vågorna bryter över grunda områden. I gryningen passerar vi Ocracoce Inlet, den plats där Amerikas mest berömde pirat Blackbeard dödades vid ett blodigt slag i november 1718, ungefär en vecka innan vår egen Karl XII dog vid belägringen av Fredriksten i Norge den 30 november. Vad nu detta har med saken att göra. Så nog med historiska betraktelser, på eftermiddagen söker vi oss in genom det smala men väl utprickade inloppet till Beaufort.
Vi har nu kommit till staten North Carolina och här är det ganska fullt med båtar, alla på väg söderut.
Staden har många fina gamla hus med underbara verandor där de traditionella amerikanska gungstolarna står.
Det är trevligt att promenera runt i stan, många av husen har en skylt som berättar vad de första ägarna hette och när huset är byggt. Det historiska sällskapet här är mycket aktivt och har en egen affär. Vi besöker förstås stadens museum där inträdet för omväxlings skull är gratis. För tillfället är mycket av utställningarna inriktade mot pirater, speciellt mot USA:s mest kände pirat och vår bekant från Ocracoe Inlet, den skräckinjagande piraten Blackbeard.
Vi får lära oss att Blackbeard var född i Bristol i England och att hans riktiga namn var Edward Teach. Efter diverse äventyr kapade Blackbeard ett franskt handelsfartyg, bytte namn på henne till Queen Anne’s Revenge, och utrustade henne med 40 kanoner. Han blev en framgångsrik pirat och hans piratnamn fick han från sitt tjocka svarta skägg och skräckinjagande utseende. Det sägs att han under sin hatt bar tända stubiner för att skrämma sina fiender. Han bildade en allians av flera pirater och tillsammans blockerade de hamnen i Charleston, South Carolina. Efter att framgångsrikt ha krävt lösen av dess invånare drog sig Blackbeard tillbaka som pirat och beviljades amnesti från sina piratdåd. Men att leva ett normalt liv var inte hans grej, och snart var han tillbaks på havet som pirat. Guvernören i Virginia, Alexander Spotswood, tröttnade på Blackbeard’s verksamhet och satte upp en styrka bestående av både soldater och sjömän med order att försöka fånga den berömda piraten, vilket de som sagt också lyckades med den 22 november 1718. Under en våldsam strid dödades Blackbeard och flera i hans besättning. Visst är det märkligt att det är de värsta förbrytarna som blir berömda, ofta mycket mer berömda än de rättskaffens män som till slut fångar och oskadliggör bovarna. Efter två dagar här kommer våra vänner Chris och Steve på Scott Free in till marinan.
De har startat en dag före oss från Norfolk och kommer alltså hit två dagar efter oss efter att ha gått Intercostal Waterway (ICW). Det är naturligtvis lite säkrare att gå inomskärs än att runda Cape Hatteras men uppenbarligen tar det längre tid. Vi bjuder ombord dem och får en trevlig kväll ombord på Pingisen tillsammans med deras kompisar Mike och Anne på Nimue. Vi är på väg åt samma håll och har alla Charleston som nästa mål. Vi visar dem vårt väderprogram SPOS, som de blir mycket imponerade av. De bestämmer sig för att fortsätta söderut på ICW redan dagen därpå medan vi beslutar att gå en dag senare med ledning av väderrapporten på SPOS.
Sista dagen lånar vi marinans gratisbil och åker och handlar. 
Bilen skulle nog förorsaka mardrömmar hos personalen hos svenska bilbesiktningen men den håller i alla fall ihop tills vi är tillbaka med våra inköp. Eftersom det är slutet av säsongen är det rea i flera av butikerna i Beaufort, så Brittis passar på att köpa skor med 40 % rabatt. Tänk vad man kan spara!!! Tidig kojning för tidigt i morgon bär det av mot den spännande staden Charleston.