Vi har tillbringat 5 veckor i Sverige och eftersom vi sålt vår lägenhet så är det barnen som får ställa upp med bostad när vi är hemma. Vi blir också mycket väl mottagna av Anna och Kim och lilla Molly som flyttat till ett trevligt radhus. Dom har inrett ett mysigt gästrum där bl.a. vår gamla säng står, så vi känner oss riktigt som hemma. Molly lär sig snabbt att säga Jajje, men att säga farmor är svårare. Vi får god tid att träffa alla övriga barn och barnbarn också. Att hämta på dagis är jättekul tycker vi, och för barnbarnen är det jättespännande när vi skall hämta, för det sker minsann inte varje dag. Och både dagisfröknar och kompisar är förstås nyfikna på dom som bor på en båt och seglar på andra sidan jorden.

Den 15:e april är det dags att flyga tillbaks till Pingisen nere i Uruguay. Vi skall med ett tidigt Lufthansaplan till Frankfurt och därifrån vidare till Buenos Aires.

När vi kommer ut till Arlanda får vi veta att vårt plan till Frankfurt är försenat då en flygvärdinna har blivit sjuk. En ersättare är på väg från Hamburg, men vi inser snabbt att vi kommer att missa vårt flyg till Buenos Aires. Samtidigt får vi höra att det varit ett vulkanutbrott på Island som innebär att alla flygningar till bl.a. Oslo är inställda. Vi tar kontakt med servicepersonalen och föreslår att de bokar om oss till Air France via Paris, men nej då, till Frankfurt ska vi. Där ska dom ordna med vår fortsatta resa. Man inser förstås att även Arlanda kommer att stänga snart, så de är bara intresserade av att få i väg oss härifrån. I kön till servicedisken träffar vi Lynda som skall ned till en konferens för njurspecialister i Buenos Aires . Vi gör gemensam sak med henne för att hitta en bra lösning.

 

När vi kommer till Frankfurt vid 11-tiden går vi till Lufthansas servicedisk där vi får reda på att vi blivit ombokade på kvällsplanet till Sao Paulo. Tyvärr finns det dock inga lediga platser mellan Sao Paulo och Buenos Aires. Återigen ber vi då om att få bli ombokade till Air France och den här gången går det bra. Vi får t.o.m. var sin lunch-voucher på 15 Euro och hinner med en god lunch betald av Lufthansa innan vi kliver på planet till Paris.

 

I VIP-loungen på Charle de Gaulle-flygplatsen i Paris jobbar Lottens syster Lisen. Trots att hon är ledig idag blir vi välkomnade att tillbringa väntetiden bland de fina herrar och damer som inte betalar sina biljetter själva. Här får vi hela tiden spännande information om vad som händer i det europeiska luftrummet. Londons flygplatser är redan stängda, så en stor del av trafiken till London hamnar i Paris. Vi får höra att Arlanda stängde vid 18-tiden och vi sitter förstås som på nålar och undrar när även Paris skall stänga. Skall vi försöka få tag på tåg till Madrid eller Lissabon och försöka flyga ut därifrån? Nej, det är omöjligt, alla tåg, bussar och hyrbilar har plötsligt blivit fullbokade.

 

Lite senare får Hjalle ett sms från Air France som berättar att avgångstiden för vårt plan till Buenos Aires har blivit tidigarelagd med 1½ timme, avgång 21.50. Vi ger oss av till den fina, nya terminalen för långdistansavgångar och får så småningom gå ombord . Som sista plan innan flygplatsen stänger kommer vi i väg. Vi får bra platser då planet inte är fullt eftersom säkert några som skulle med inte hann fram i tid till den tidigarelagda avgången. Vi äter som vanligt på Air France en god middag, ser lite film och sover, lyckliga över att vara på väg till Pingisen igen. Det har varit en spännande avresa minst sagt.

 

Efter allt trassel och alla ombokningar undrar vi förstås om bagaget kommer att finnas med när vi landar i Buenos Aires. Vi skall ju vidare till Uruguay härifrån och det är nog inte så lätt att få väskorna skickade dit. Vi blir både förvånade och lättade då alla fyra väskorna snällt kommer utrullande på bagagebandet. Vi tar taxi i den tidiga morgontrafiken till Bouqebussen, färjan över Rio de la Plata. Den här gången väljer vi den långsammare båten som går till Colonia de Sacramento. Vädret är underbart vackert och trots att båten avgår redan 09.30 är det lunchtid i våra huvuden så vi beställer några goda smörgåsar med läckra pålägg.

 

Nu vill Hjalle gå upp på däck för att än en gång få uppleva denna berömda havsvik. Så småningom går också Brittis upp på däck efter att ha plockat ihop alla våra prylar, och där hittar hon Hjalle omgiven av ett gäng unga amerikanskor. Flickorna kommer från olika delar av USA och är i Buenos Aires för att lära sig spanska. Den här helgen har man ordnat en organiserad utflykt till Colonia. Vi har ett par trevliga timmar tillsammans med de pratsamma tjejerna. Solen skiner och havsbrisen svalkar skönt i värmen.

 

Väl framme i Colonia tar vi bussen till Montevideo och därefter en ny buss till Piriapolis. Vid 7-tiden på kvällen lokal tid är vi framme hos Pingisen, 44 timmar efter vi steg in i taxin i Stockholm.  Vi hinner nästan inte ombord förrän Lennart från ”Cabo de Hornos” kommer och kollar att det är vi som är tillbaka.  Det känns väldigt bra att han har så bra koll på vår båt. Långseglare är ett underbart gäng som alltid hjälper varandra. Lennart berättar att för ett par dagar sedan har det blåst en Pampero, en av de berömda sydliga stormarna som inträffar då och då här nere. Vårt genuakapell har blåst sönder men i övrigt har Pingisen klarat stormen galant.

 

Det ligger ett 10-tal långseglare här, bl.a. Witze och Mia på holländska Skua. Nästan varje eftermiddag spelar Witze dragspel i sittbrunnen. Han spelar väldigt bra och det känns nästan som dans på bryggan hemmavid. Vi har mycket kul tillsammans och Mia berättar att på söndagarna brukar hon göra ”uitsmijter”, en speciell holländsk frukosträtt med stekt ägg, bacon och grönsaker på bröd.

Vi kan inte låta bli att tala om för henne att det faktiskt alltid varit vår favoritfrukost de gånger vi varit i Holland. Naturligtvis blir vi då inbjudna till deras frukost påföljande söndag.

 

En annan dag arrangerar vi knytkalas på bryggan. Vi är 8 besättningar som bidrar till kalaset, 5 franska, en tysk, en holländsk och så vi. Vi tar med oss nystekta köttbullar enligt mamma Ainas recept och därtill pastasallad. Köttbullarna försvinner med blixtens hastighet trots att där finns mycket annat gott att äta också. När alla är mätta tar Witze fram dragspelet och Hjalle gitarren. Det blir en härlig musikstund medan solen så sakta går ned över Rio de la Plata.

 

Vi stannar mycket längre i Piriapolis än vad vi tänkt. Vädret, med för närvarande nordostlig motvind, vill inte att vi skall börja segla norrut förrän i början av maj, men det gör inte så mycket, vi har ju en hel del att fixa med båten.

 

 

Vi går också härliga promenader, cyklar till marknaden varje lördag och handlar frukt och grönsaker och umgås förstås med de andra båtarnas besättningar. En dag blir vi inbjudna av Piriapolis Fiske-och Yachtclub till en middag i deras klubbhus för seglare och fiskare i hamnen. Alla vi gästande båtar tycker förstås det är ett kul initiativ, så vi tackar ja.

 

Kalaset börjar klockan 21, men när vi kommer dit har man ännu inte börjat laga maten, inte ens börjat skära upp köttet. Det skall bli parilla, d.v.s. grillat kött från Uruguay, det bästa man kan få. Så småningom tänds grillen och medan biffarna steks serveras Tannat-vin, en rödvinsdruva som är typisk för Uruguay. Det blir en härlig samvaro där språkproblemen avtar i takt med nivån i vinflaskorna. Commodoren för klubben berättar att det är första gången man anordnar den här typen av sammankomst, en jättetrevlig idé att mixa gästande seglare med de lokala fritidsfiskarna. Det kommer att upprepas försäkrar han.

 

En lördag tar vi bussen in till Montevideo för att återigen träffa våra vänner Inger och Henry. Vi tar tillsammans en taxi till Puerto Mercado där man bara måste äta på någon av de många restaurangerna här när men är i Montevideo.

Som vanligt föreslår Henry att vi skall börja med en midi-midi på Rudols innan vi går vidare till en av restaurangerna.

 

 

Efter en trevlig lunch är det dags för ett studiebesök på Henrys arbetsplats vid universitetssjukhuset i Montevideo.

Där har man nu, med Henry som initiativtagare och projektledare, byggt en av världens modernaste anläggningar för forskning om hjärnsjukdomar, bl.a. Alzheimer. Det är en teknik som kallas PET (”Positron Emission Tomografi”) och anläggningen är nu nästan färdig. Om några veckor skall man ta emot de första patienterna. Ett mycket intressant studiebesök minst sagt.

 

Vi hyr också bil i några dagar och passar då på att storhandla, fixa diesel och gasol. Sedan gör vi utflykter inåt landet. Vi kör genom vackra, kuperade lantbruksområden där kor, hästar och får sorglöst strövar omkring. En annan dag kör vi en väg som går längs den stora lagunen som ligger strax väster om Punta del Este. Här ligger de stora gårdarna med pampiga portaler vid infarterna och mycket vackra och välskötta planteringar. Vi blir verkligen nyfikna på att utforska dessa estantior lite närmare och lära oss mer om de människor som bor och lever här, men tiden räcker tyvärr inte till.

 

Vi har bestämt oss för att besöka La Paloma som är den första uruguayanska hamnen man passerar om man kommer norrifrån. Namnet påminner oss om ett gammalt örhänge från 50- eller 60-talet. På våra kartor ser det ut som om vi skall kunna följa en kustväg hela vägen till La Paloma.

När vi kommer fram till Laguna Garzón får vi åka en minifärja över utloppet från lagunen. Färjan, som kan ta två bilar, har ingen motor utan drivs av en liten motorbåt med utombordsmotor som är förtöjd på ena sidan av färjan. På den andra sidan går en lina som styr färjan, precis som våra linfärjor i Sverige. Färjan bemannas av två färjekarlar som är mycket stolta över sin färja och en tredje kille som kör motorbåten. Väl över på andra sidan fortsätter vi på en dålig grusväg med mycket gropar och stor risk för stenskott.

 

Vägen blir allt sämre när vi närmar oss ”Laguna Rocha”. Här skulle vi ha behövt en fyrhjulsdriven bil, men Hjalle klarar det galant med vår lilla Chrysler Spark som vi döpt till ”Qabbe”. När vi kommer fram till ”Laguna Rocha” tar vägen slut, det är bara att vända och köra tillbaks. Det blir en ganska lång omväg, men vad gör väl det. Vi får se en del av landet som få turister kommer till. Dock träffar vi en tysk campare som bor i sin husvagn och står och slår hinkar med golfbollar långt ut på stranden. Ja, ja, det finns många sätt att semestra på.

 

Staden La Paloma har en liten hamn där det ligger flera långseglare. Det blir naturligtvis vårt första mål när vi kommer fram. Hamnen ser dock inte så trevlig ut, inta alls som Piriapolis, och båtarna som ligger där är ganska risiga. Men det är billigt sägs det. Det är för övrigt en ganska trist och platt stad, speciellt nu under lågsäsong när nästan alla hotell, restauranger och affärer är stängda. Vi hittar dock en liten krog där några av innevånarna sitter och tar en öl. Där lyckas vi få oss lite lunch innan vi börjar återresan.

Den femte maj är det Hjalles födelsedag och han blir förstås ordentligt firad av hela ”Pingisens” besättning med Charlie i spetsen.  Våra båtgrannar Witze och Mia kommer också ombord för att fira Hjalle.

 

 

Det blir både champagne och tårta. Hjalle får deras två sista holländska öl i present, fint inslagna. Dessa öl har seglat från Holland via Medelhavet, Suez-kanalen, Röda Havet, rundat Sydafrika och korsat Atlanten. Snacka om sjörullad öl.

 

Nu börjar det visa sig ett lämpligt väderfönster för att gå norrut till Brasilien så vi storhandlar på supermercado Divieto som levererar varorna till båten. Det sista vi gör är att klarera ut ur Uruguay vilket man måste göra på Punta del Estes flygplats. Vi tar en taxi dit och hela proceduren går mycket snabbt då flygplatsen så här års är helt tom. Det var bara att knalla in till Policia Federal som fixade våra stämplar och så tillbaka med den väntande taxin.

 

Den 8:e maj klockan 15:30 kastar vi loss från bryggan under ivrigt tutande och vinkande från övriga båtar i hamnen. När vi kommit ut en bit blir vi uppkallade av Prefektura Naval på VHF:en. Först förstår vi inte vad de vill, men efter ett tag när fendrar och tampar är på plats så förstår vi att vi måste gå tillbaks. Vi har lämnat hamnen senare än klockan 10 vilket innebär att vi skall betala för en dag till.

Hjalle kör in mot bryggan och Brittis hoppar lätt och elegant i land från peket och lika elegant hoppar hon på igen efter att ha betalat för den extra dagen. Klockan 16 är vi åter på väg. Om några dygn skall vi återse Brasilien.