Nu skall vi turista i Salvador. Som vanligt varnas vi för allehanda tjuvar och banditer, så när vi går vi in till staden har vi pengarna gömda på diverse ställen, utom dom som vi har i fickan och som ska vara tjuvarnas ”byte” när vi blir rånade. Anna har sytt hemliga fickor i alla sina plagg så hon är den som är bäst förberedd.  Ringar, halsband och klockor är sedan länge inlåsta i kassaskåpet ombord.

Ingenting händer dock på vår promenad ner till stan, så vi går in på den andra marinan, Club Nautico, där vi äter en god lunch innan vi tar en 4 timmars rundtur med sightseeing buss.

Den tar oss bl.a. upp på till en vacker kyrka. Kyrkan Nosso Senhor do Bonfim är den mest berömda av de 365 katolska kyrkorna i Salvador.

Den byggdes i början av 1800-talet och ligger på en kulle på Itapagipe halvön. Den här kyrkan är föremål för mycket intensiva religiösa känslor, den är vigd åt Gud men också åt Oxalá den afrobrasilianska candomblékultens högsta gud.

 

I Mirakelsalen, ett kapell som ligger till höger om stora altaret, kan man se föremål som föreställer hjärtan, lungor, armar, ben, ja till och med spädbarn, de flesta gjorda i vax. Dessa föremål symboliserar mirakel som givaren har upplevt. Det kändes lite makabert och se alla dessa kroppsdelar hänga från taket, men det är alltså ett sätt för människor här att tacka för något man upplevt som ett mirakel. Ofta handlar det om att man blivit bra efter en svår sjukdom eller olycka.

 

 

Utanför kyrkan kommer en prästliknande man fram till Anna och börjar välsigna henne. I välsignelsen ingår både ris som hälldes över henne och någon konstig smörja. Vi andra tittar förundrat på. För besväret får mannen några reais.

Bussturen tar oss nu vidare till det gamla och fattiga Salvador men också till de nybyggda områdena längs stränderna ut mot Atlanten. Här ligger också alla fina hotell.

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi kommer tillbaka till marinan är det full fart med diverse aktiviteter som att bygga upp små stånd, sätta upp stängsel etc. Vi fick reda på att detta var p.g.a. något som kallas Lavagem de Bonfim, en av Candomblékultens största högtider som äger rum den tredje torsdagen i januari. En procession som består av flera tusen entusiastiska kvinnor går från centrala Salvador till Bonfim kyrkan, en sträcka på ca 8 km. Kvinnorna har på sig vita spetsklänningar med mycket vidd i kjolen. I handen eller på huvudet bär de vita blommor. När de kommer fram till kyrkan tvättar de trappan med parfymerat vatten för att hedra Oxalá.

 

När vi nästa dag kommer ut från marinan är gatan in till stan avstängd för trafik. I stället är det massor av människor, mycket musik och dans samt många, många poliser och militärer. Brasilien är verkligen ett sångens och dansens land. Hjalle har bestämt sig för att ta sig till Volvo Penta för att köpa olja till motorn och drevet, trots att hela stan är avstängd för festen. Vi lyckas få tag på en taxi som åtar sig att köra oss, trots avspärrningarna. Det blir en rejäl omväg men tack vare det får vi se mycket av Salvador. Vi åker igenom fattiga bostadsområden där kommersen är igång i stort sett i vartenda hus. Ibland är utbudet påvert, ibland med stor mångfald. Vi får en tydlig bild av hur man lever och arbetar här, och naturligtvis alltid till musik.

 

Volvo Pentas lokaler visar sig ligga mitt i processionens väg som kantas av mängder med människor. Butiken är dagen till ära inklädd i massor av palmblad. Utanför står enorma högtalare ur vilken musiken dånar och i verkstan har man ställt ljudbordet. Ute på gatan kommer dessa fantastiska, mörkhyade kvinnor, vickande på höfterna med krukor med vita blommor i på huvudet. Vilken livsglädje de utstrålar.

 

I den långa processionen kommer det också en massa hästar med vackert klädda ryttare, både kvinnor och män. Det känns lite obehagligt att komma för nära hästarna i trängseln, det är lätt att bli trampad eller sparkad. Vår taxichaufför, som nu har parkerat sin bil, tar dock väl hand om oss och ser till att vi inte råkar ut för något obehagligt. Hjalle får tag i Volvo Penta killarna som öppnar upp den annars stängda butiken och ser till att han får sina oljor bland palmblad och motorer. Nu har vi fått uppleva en försmak till karnevalen.

 

Salvador har en fin gammal stadskärna från kolonialtiden, Pelourinho (som betyder skampåle). Det syftar på en liten plats där man gav slavarna offentlig prygel förr i tiden. Pelourinho ligger på en klippa ovanför affärs och shoppinggatorna och dit kommer man lättast med Elevedor Lacerda (en hiss som funnits sedan 1873 och som liknar Katarinahissen). Stadsdelen är sedan 1985 med på Unescos världsarvslista. Här finns många fina byggnader, vackra torg och en hel del turistaffärer. Vi gick runt och tittade, fotade, lyssnade på musiken som strömmade ut överallt, drack god fruktjuice samt shoppade lite. Det är en fin gammal stadskärna, väl värd ett besök.

 

Vi avslutade eftermiddagen med att proviantera, det blev en hel att bära. Vi tog som vanlig taxi tillbaks till marinan. Vägen var fortfarande avstängd den sista biten ned till marinan, och nu var det verkligen fullt med folk på gatorna och många öl hade nog slunkit ner i de törstiga struparna.

Brittis ledde vägen genom trängseln, det gällde verkligen att bana sig fram genom trängseln för ingen flyttade sig frivilligt, de hade annat i tankarna, dansade och sjöng. Vi pustade ut när vi kom innanför marinans grindar, det hade ju gått bra. Inget rån i dag heller.

 

I marinan var det nu full fart. De stora motorbåtarna med flybridge åkte ut och in hela tiden, de var ute ett tag och sen in igen. I aktern stod det lyckliga folket som fru Fortuna smekt. De hade sina drinkar i handen och från högtalarna ombord var det full volym på musiken. Med lanternorna var det lite si och så, ofta nöjde man sig med en saftblandare i masten, ibland inte ens det. Det kändes väldigt bra att vara ombord på ”Pingisen” och ha lite koll.

 

Marinan var värd för något de kallade för Bonfim Light och de hade byggt upp en jättescen, så vi var förbereda på att ha dånande musik till fram på småtimmarna, men redan vid 22-tiden tystande musiken. Vi kunde nu själva i lugn och ro lyssna till vår egen dämpade musik och njuta av den sköna kvällen.

 

Fredagen den 16 januari inträffar ännu en av årets höjdpunkter, Hjalles namnsdag. Det blir naturligtvis stor uppvaktning med present i form av en Bahia-flagga. Den vajar nu under Brasiliens flagga under styrbords vantspridare.

 

På eftermiddagen lämnar vi Bahia Marina för att gå till den vackra ön Itaparica. Som vanligt är det skönt att lämna en marina för att i stället ankra i någon mysig vik där man kan kasta sig i havet för ett svalkande bad. Till Itaparica är det bara c:a 15 sjömil från Salvador, så det är en populär ankarplats för lokalbefolkningen. På väg över möter vi en båt med svensk flagg. Det är ”Blue Dame” med Monica och Jan ombord. Dom är på väg till Salvador där dom ska lämna båten för att flyga till Rio och Brasilia för en veckas sightseeing. Vi bestämmer att ses när de är tillbaka.

 

När vi närmar oss ankringsplatsen får vi syn på både märken och underliga grejer i sjön som inte finns med på vårt sjökort. Nu blir vi lite konfunderade, vad är detta? Vi tråcklar oss försiktigt fram mellan ensmärken och något som ser ut som små plattformar samtidigt som vi ger akt på sjökortet och vilken väg de lokala båtarna kör. (Senare får vi veta att det hela är en anläggning för avmagnetisering av u-båtar och minsvepare, ungefär som den anläggning som fanns vid Fjäderholmarna förr i tiden).

 

Det är gott om ankrade båtar i viken, de flesta franska men även en svensk båt ”Orca”. Vi får för ovanlighetens skull göra flera försök innan vårt ankare får ordentligt fäste. Sedan blir det bad! Oj vad det är skönt att få slänga sig i vattnet igen. Vi stannar ombord och njuter av en god middag, naturligtvis på oxfilé, där vår stekvändare Ole får träda i funktion med den äran.

 

På lördag morgon tar vi jollen in till marinan för att utforska Itaparica. Vi hamnar så småningom på ett litet torg där Ole och Hjalle slår sig ner vid ett bord och beställer in en öl, medan Anna och Brittis ”studerar” några affärer. När studierna är avslutade upptäcker vi att vid bordet bredvid sitter Lars, en svensk kis från Roslagen. Vi börjar naturligtvis prata med honom och snart dyker också Lars väninna upp, en stor och varm brasiliansk kvinna som heter Anita.

Anita jobbar i maskin på en turistbåt men har också en egen liten båt som hon ibland är ute och fiskar med. Anita är verkligen en riktig Bahia-tjej, god och glad och lycklig för att Lars är här och ger henne lite pengar som hon kan handla klänningar för.

 

Vårt mål är nu att få tag i Anders Eriksson, OSK:s representant i Brasilien. Med hjälp av Anita och ägaren till den pousada (hotell) som hon och Lars bor på får vi så småningom kontakt med Anders. Vi blir naturligtvis hembjudna till deras ställe som ligger på södra Itaparica.

 

Men först ska vi äta lunch tillsammans med Lars och Anita. Dom har kvällen innan köpt krabba och ostron av en fiskare och sedan fått kompisen Lucia på en liten restaurang i närheten att tillaga dessa läckerheter. När vi kommer dit blir vi bjudna på dessa maträtter kompletterad med den traditionella böngrytan och lite kyckling.

 

Anna och Ole har bestämt att de vill ge oss en hängmatta som tack för tiden ombord på ”Pingisen”, så när en ”hängmattebil” kommer förbi så är det dags att göra affärer. Här finns många fina hängmattor, Anna och Ole storshoppar både till oss och till släkten. Dom får god hjälp av Anita vid prutandet även om Anna är en naturbegåvning inom detta område.

Efter lunchen är det dags för oss att ta en taxi för att besöka Anders och hans fru Betula. De bor ca 4 mil från marinan och det blir en som vanligt ganska spännande taxiresa. Anders och Betula har ett underbart hus helt nere vid stranden med södra Atlanten utanför. Dessutom har dom ett antal bungalows som de hyr ut till i huvudsak semestrande svenskar.

 

Vi får en intressant sightseeing av deras ägor innan vi sätter oss på deras veranda över en öl med utsikt över havet och pratar segling och Brasilien.

Anders skall i juni vara med på Skinnarmos expedition genom Nordostpassagen. Han var också med på Skinnarmos expeditionen till Antarktis som gick i Shackeltons fotspår.

 

 

 

Vi pratar också om eventuella faror med att segla i Brasilien. Anders avdramatiserar detta men hans råd är att inte ankra ensam utan att helst vara minst två båtar.

 

Han berättar också om ett franskt par som råkade illa ut just på Itaparica vid juletid. De hade fått ovälkommet besök ombord och blivit misshandlade vilket är mycket ovanligt. Incidenten har fått mycket uppmärksamhet i brasiliansk radio, TV och tidningar, så myndigheterna tar allvarligt på sådana här händelser. Ingen känner närmare till omständigheterna kring incidenten.

 

Efter en mycket trevlig eftermiddag kör Anders oss tillbaka till marinan. I morgon skall Anna och Ole flyga hem. Ole har varit ombord i två månader nu och Anna i tre veckor. Sista kvällen med gänget blir en mysig middag i sittbrunnen.

 

Söndagmorgon går vi tillbaks till Salvador och Bahia Marina. Anders har varnat Anna och Ole för att det kan vara svårt att komma med färjorna ifrån Itaparica på söndagar, då det är ett populärt utflyktsmål för Salvadorianerna. Vi bestämmer därför att vi skjutsar över dom med ”Pingisen” i stället. Väl tillbaka i Bahia Marina vinkar vi av våra vänner när dom med sina trunkar släpar sig fram till den väntande taxin i värmen.

Tack Ole för din insats som skeppsläkare ombord vid seglingen från Kanarieöarna via Cap Verde till Salvador de Bahia, en resa på 3.000 sjömil. Det resulterade bl.a. i att vi idag har ett av de mest kompletta och väldokumenterade medicinförråden bland långseglare. Lyckligtvis kom inte dina läkarkunskaper till användning i någon större grad. Det gjorde däremot dina kunskaper i franska. Vi hade ingen aning om att franska skulle var ett så användbart språk under denna seglats, men tack vare din insats underlättades många situationer. Och tack Anna för ditt alltid glada och sprudlande humör. Det är härligt att se dig ta kontakt med alla möjliga och omöjliga personer och fråga om allt möjligt t.ex. om du får filma och fota.

 

När Annas och Oles taxi försvunnit genom marinans grindar sätter vi oss ner i sittbrunnen. Det är första gången på nästan på 4 månader som vi är ensamma ombord. Det känns lite ovant, men vi beslutar oss för att först skall ”Pingisen” få en rejäl genomgång och service som tack för att hon så tryggt och säkert har fört oss ända hit.