I en vecka har vi legat här på Bermuda och väntat på ett väderfönster för att gå till USA. Vindarna har varit i huvudsak nordvästliga, d.v.s. rakt i näbben, och att kryssa de 700 sjömilen till Norfolk känns inte så kul. Men nu ser det ut som vindarna kanske kommer att bli mer gynnsamma framöver. Det är den 14 juni 2011, solen skiner och här i vår ankarvik utanför St George ligger vi lugnt och tryggt.
Vi hissar upp ankaret och går bort till sjömacken för att fylla upp vår dieseltank. Macken ligger precis utanför en trevlig restaurang och på verandan är det fullt med lunchgäster som intresserat tittar på när vi kommer inglidande. Vid tankbryggan ligger redan en dansk långseglare, men mellan honom och restaurangens veranda finns en lucka på 15 m. Vi stryker förbi dansken så nära vi vågar, Lägger styrbord dikt och full back och ”Pingisen”, som är drygt 14 m lång, lägger sig snyggt tillrätta med en knapp halvmeter fram till restaurangens betongvägg föröver och danskens förstäv bakom aktern. Några åskådare på krogen tar upp en spontan applåd för den manövern. Visst hade vi kunnat vänta tills dansken tankat klart, men lite kul ska man väl kunna unna sig.
Brittis har lagat sex goda middagar som hon fryst in, båten är klar för ännu en vecka på Atlanten och vi bestämmer oss för att avfärden skall bli på Hjalles namnsdag den 16 juni. Vindarna är fortfarande nordvästliga, men om två dagar kommer en kallfront att passera norr om Bermuda med hårda vindar, åska och regn. Genom att utnyttja nordvästen för att gå lite söderut ner mot 30 grader nord (Bermuda ligger på drygt 32 grader nord) hoppas vi kunna runda ovädret i norr och sedan ska vinden vrida mot ost.
Klockan 08.00 ropar vi upp Bermuda Radio och begär tillstånd att lämna hamnen och gå ut genom det smala inloppet som kallas ”The Towncut”. Efter att ha svarat på deras frågor om vart vi är på väg och när vi beräknar vara framme önskar de oss ”fair winds, a safe trip and welcome back”. Vi tackar dem för den utmärkta service de ger alla båtfarare runt deras ö, hissar upp vårt ankare, vinkar farväl till alla nya och gamla seglarvänner som ligger runt omkring oss och styr ut mot havet.
Good Bye St Georges and Bermuda 
Pingisen går ut genom the Narrows
De första timmarna går vi i sjölä bakom Bermuda i strålande väder och fin vind men vid solnedgången mojnar vinden och vi startar motorn.
Brittis serverar första middagen till havs, Biff Stroganoff, just som fullmånen stiger upp ur havet bakom oss. Namnsdagspresent överlämnas i form av DVD-albumet Solsidan. Det är samtliga avsnitt av den uppskattade TV-serien som vi naturligtvis inte har sett, men nu ska vi få uppleva vad som blivit så populärt hemma.
Första morgonen till havs bjuder på en strålande soluppgång på ett lugnt hav.
Runt båten ser vi en massa underliga djur som seglar på vågorna. Det är ett slags maneter som kallas ”portugisiska örlogsmän” eller ”man of wars”. Dom har ett slags segel som de spänner upp över vattenytan och seglar iväg med bra fart. Det ser verkligen roligt ut men man ska akta sig för att ha närmare kontakt med dem. De bränns ordentligt och deras gift sägs motsvara c:a 25 % av giftet hos en kobra.
Efter två dygn i strålande väder är vi nere på 30 grader syd och i norr passerar kallfronten, just som vi hoppats. Nu kan vi börja styra mer norrut igen med kurs mot inloppet till Chesapeake Bay. På vägen dit ska vi passera Golfströmmen för första gången. Vi har hört många skräckhistorier om båtar som råkat illa ut i Golfströmmen. Med hård nordlig vind som möter den kraftiga strömmen kan stora branta vågor bildas som kan vara farliga för en liten båt som vår. Så vi börjar nu planera vår passage över denna enorma havsström som bl.a. gör att vi har ett rimligt behagligt klimat uppe i Skandinavien. Prognosen ser dock inte så lovande ut, man utlovar en vindvridning mot nord just då vi ska vara framme vid strömkanten. Nåja, vi får se hur det ser ut när vi kommer dit, blir det inte för mycket vind ska det nog gå bra.
Vi har varit ensamma på havet i flera dagar, men nu har det börjat dyka upp båtar på vår radar och vår AIS. Vi närmar oss tydligen mer trafikerade farvatten. Vi ropar upp ett av lastfartygen ”M/V Puma” som berättar att vi syns bra både på deras radar och AIS. Det är viktigt att veta att vi syns ombord på de stora fartygen så att vi inte riskerar att bli påseglade.
Vädret böjar nu bli mer ostadigt. Det är fuktigt och disigt och då och då kommer en regnskur med kraftig vind. På natten passerar ett åskväder och vi stoppar in våra datorer i ugn och kassaskåp och stänger av det mesta av de elektroniska apparaterna ombord. Allt går dock bra och nu närmar vi oss Golfströmmen. Det ser ut att bli mer nordlig vind än vad vi tycker är bra så Hjalle tar kontakt med US Coast Guard och Boat US för att få råd. Vi blir dock inte mycket klokare av deras svar så vi seglar vidare.
Den 20 juni kommer vi in i Golfströmmen. Det kan man se dels av att farten ökar med ett par knop och dels med att vattentemperaturen plötsligt stiger 5-6 grader. Vinden är fortfarande kring SW och allt verkar lugnt. Men så plötsligt, klockan kvart i tio på kvällen, kommer den nordliga vinden. Och den är kraftig, på några minuter ökar vinden till 20 m/s och sjön börjar växa. Vi försöker dreja bi, men vågorna är alltför branta för att det ska fungera, så vi vänder och börjar länsa undan den kraftiga kulingen. Det här känns mycket bekvämare, men vi seglar tyvärr åt fel håll. För att minska farten rullar vi in alla segel och seglar på bara riggen, ändå gör vi drygt 5 knop.
Hela natten länsar vi undan ovädret på detta sätt. Vi stänger in oss i ruffen och håller koll på omgivningen med radarns och AIS:ens hjälp. Men havet är tomt, vi är ensamma här ute i mörkret. När vi väl kommer ut ur Golfströmmen blir vågorna behagligare och på morgonen mojnar också vinden och vrider tillbaka mot väst och sydväst. Vi girar tillbaka till vår nordvästliga kurs och börjar än en gång segla mot Golfströmmen. Men denna gång hittar vi den inte, den verkar försvunnen. Vi har till och med motström. Vi lär oss att ibland dyker strömmen ner under vattenytan och då kan en motström bildas på ytan. Ja man blir aldrig fullärd när det gäller naturens nycker.
Så småningom kommer vi i alla fall in i strömmen.
Hjalle har hört att det finns mycket fisk i det varma vattnet och släpper ut fiskelinan. Det dröjer inte länge innan det blir napp. Det är en stor Guldmakrill som fastnat på kroken, men när den är bara några meter från båten gör den ett jätteskutt upp i luften, kommer loss och försvinner i djupet. Men snart nappar det igen och den här gången är det en fin tonfisk, och den får vi upp på däck.
Snart har vi en till ombord och vi ser fram mot en god sushimi-lunch på verkligt färsk Tuna.
De sista dygnen får vi fin och lugn segling. Det varma vattnet gör att det känns som att segla i tropikerna även på natten då månen, som nu börjar bli halv, lyser upp havet. Vi närmar oss nu det breda inloppet till den stora havsvik som heter Chesapeake Bay. Här inne ligger Norfolk och världens största flottbas.
Och mycket riktigt, plötsligt hör vi ett allmänt anrop på VHF-radion. Det är ”US Warship 76” som meddelar att de skall skjuta med skarp ammunition inom ett visst område. En snabb koll på vår plotter visar att vi befinner oss mitt i skjutområdet så Hjalle ropar upp krigsfartyget och frågar om de ser oss. Jodå, det gör de och de ber oss gira 90 grader babord. Hjalle svarar att det nog inte går så bra för vi är en segelbåt och om vi girar 90 grader babord kommer vi rakt upp i vindögat och då går det inte så bra att segla. Det blir tyst i en minut och vi förstår att de konfererar vad de skall göra med oss. Kan ett alternativ vara att sänka oss? Så småningom meddelar de att de kommer att flytta sig till ett nytt skjutområde där det inte finns några ”Pingviner”, varken flygande eller seglande. Vi känner oss lite stolta att vi fått en stor, modern robotkryssare att flytta på sig.
Sista natten blir jobbig. Det är en intensiv fartygstrafik in och ut ur Chesapeake Bay så det gäller att hålla ordentlig koll. Här inne ligger inte bara Norfolk utan även Washington och Baltimore m.fl. stora hamnar. Tvärs över inloppen går flera jättebroar som får Öresundsbron att blekna vid en jämförelse. Och mitt i inloppen försvinner broarna ner i tunnlar och dyker sedan upp igen någon sjömil längre bort. Och överallt är det mängder med blinkande fyrar och ljusbojar. Vi är också ganska trötta efter en vecka på havet så när vi glider in i viken Little Creek, där US Marines har en av sina baser, känns det skönt att vara framme. Vi går in till Cobbs Marina där vi skall lyfta båten och montera ett helt nytt S-drev som ligger och väntar på oss här. Det är Volvo Penta som har bestämt att vi ska få ett nytt drev och hoppas att våra tidigare problem därmed skall vara lösta. Det hoppas vi också. Och det ska bli kul att få lite tid att se sig omkring i denna stad som vi hört så mycket spännande om.