När vi vilat ut några timmar efter vår segling från BVI, British Virgin Islands, hit till den vackra staden St. George på Bermuda, går vi upp på däck och tittar oss omkring. Det är den 30 april, Valborgsmässoafton och Kungens födelsedag. Runt omkring oss ligger ett 30 tal långseglare som är här för att njuta av denna vackra ö och vänta på lämpligt väder för att segla vidare. Hälften av båtarna skall liksom vi vidare till USA medan resten skall segla österut mot Azorerna och Europa.

Tullen måste besökas  så fort man kommer till  Bermuda

Våra planer är att stanna här i en dryg vecka och sedan segla vidare till New York. Vi behöver vara i Sverige de två sista veckorna i maj och sedan ska vi träffa Maria och hennes familj i New York första veckan i juni. Som vanligt blir det dock inte riktigt som vi planerat. Ett ilsket lågtryck har parkerat sig långt norrut och det skickar hårda nordvästliga vindar ner över Atlanten mellan Bermuda och USA, d.v.s. rak motvind. Att kryssa i en vecka i hög atlantsjö är inget som vi tycker är speciellt kul. Dessutom innebär nordliga vindar extra besvärliga vågor då vi skall korsa Golfströmmen. Alltså ligger vi kvar och avvaktar gynnsammare väder.

Det gör alla andra båtar också och varje dag kommer nya båtar in i hamnen. Det börjar bli en riktigt stor långseglareskader här och det sociala livet utvecklas mer och mer för varje dag som går. Seglare kommer förbi med sina gummijollar och stannar till ett tag för en pratstund. ”Var har ni varit? Vart är ni på väg? Vad tror ni om vädret? Kommer ni på Happy Hour på Yachtklubben i kväll?” Här träffar vi bland annat tyska ”Heimkehr” med Marlene och Bert Frisch ombord och Norma och Phil på ”Minnie B” från NordIrland. ”Heimkehr” är på väg mot Hamburg via Azorerna medan ”Minne B” liksom vi är på väg till New York för att fortsätta längs Eirekanalen upp till Canada och sedan via St. Lawrence River runt Nova Scotia ner till Maine.

Utsikt från Yachtklubben

 

 

 

 

 

 

 

Happy Hour på yachtklubben

 

 

 

Och så träffar vi förstås våra gamla bekanta Mats och Birgitta på ”Tarsia III”. Första gången vi sågs var 2007 i Marmaris i Turkiet. ”Tarsia III” är en fin gammal träbåt, byggd i ek och väldigt hemtrevlig. Mats är en gammal landslagssimmare och god vän med Hjalles skolkamrater från Norra Latin, Per-Ola Lindberg, Innehavare av svenska rekordet på 100 m på den tiden och Lars-Erik Bengtsson, detsamma på 1500 m fritt. Nu är ”Tarsia” på hemväg efter många äventyr på haven. Det är fantastiskt roligt att då och då träffa på gamla bekanta på alla möjliga olika platser runt om i världen.

 

Det går således ingen nöd på oss medan vi väntar på gynnsamt väder. Här finns en bra mataffär alldeles nere vid hamnen där vi lägger till med ”Pingelina”, vår gummijolle, och ett riktigt bra tvätteri där man kan tvätta själv i stora fina maskiner.

 

På fredagar är det Happy Hour på Yachtklubben och då är alla seglare där. Bermuda är också en mycket spännande ö med en intressant historia och mycket att se. Man tar sig runt på den metkroksformade ön med de kommunala bussarna och färjorna. Man köper ett kort som har mellan 1-5 dagars giltighet och under den tiden får man åka hur mycket man vill.

Första gången vi åker buss så slås vi av hur artiga alla är, både barn och vuxna.  Man hälsar på busschauffören när man går på bussen och tackar när man går av. När man skall gå av så behöver man inte resa sig förrän bussen har stannat vid busshållsplatsen och busschaufförerna börjar inte köra från en hållplats innan alla påstigande har satt sig ner. De unga lämnar plats åt de äldre. Det enda negativa är möjligen att busschaufförerna kör lite väl fort på de smala vägarna.

Vi får under de kommande veckorna se mycket av Bermuda från bussfönstren, fina vikar, de berömda rosa sandstränderna, det turkosa vattnet och de fantastiska pastellfärgade husen med sina vitveckade tak som används som regnsamlare.

 

En av de första dagarna tar vi en promenad ut till det gamla fortet St. Catherine som bevakar öns nordligaste udde och inseglingsrännan till huvudstaden Hamilton. Vägar och stigar är mycket välskötta, tydligt utmärkta och med skyltar som berättar om olika historiska platser och händelser. Bermuda har fått sitt namn efter den spanske sjöfararen Juan de Bermúdez som kom hit redan 1505. Han gjorde anspråk på öarna för Spaniens räkning men öarna förblev obebodda fram till 1609.

 

Då passerade en konvoj från England som var på väg till Jamestown i Virginia. Ett av skeppen hette ”Sea Venture”. Ombord fanns 150 man med flera kända och berömda personer, bl.a. amiralen Sir George Somers, Sir Thomas Gates som hade utsetts till guvernör i Jamestown samt kaptenen Christopher Newport, en mycket erfaren sjöman som hade lett den ursprungliga expeditionen till Jamestown 1606.  De första sju veckorna till havs bjöd på goda vindar, men helt plötsligt seglade man rakt in i en orkan. Orkanen skiljde ”Sea Venture” från de andra båtarna. Vinden ylade och båten kastades runt i de enorma vågorna och sprang läck. Under tre hemska dygn jobbade manskapet och passagerarna kontinuerligt med att försöka länsa fartyget, men till slut insåg man att fartyget höll på att gå under.

 

På morgonen den 28 juli får man land i sikte. Man lyckas styra in fartyget mellan två rev, fartyget går på grund och slås sönder mot reven men alla kan lyckligt och väl ta sig i land. De skeppsbrutna fann en ö med vackra cederträdskogar, gott om fisk runt de många korallreven, mycket fåglar och t.o.m. grisar som sannolikt hamnat här när något annat fartyg gått under. Man hade således gott om mat och man började nu bygga två nya båtar ”Patience” and ”Deliverance”. Efter 10 månaders hårt arbete var de nya fartygen färdiga att gå till sjöss, en enastående prestation, och så småningom kom man också fram till Jamestown.

 

Rapporten som skickades tillbaka till England om ön man strandat på var så positiv att den skapade ett stort intresse för Bermuda, så 1612 beslöt Kung James att kolonin i Virginia även skulle inkludera de bermudiska öarna. Senare samma år skickades 60 kolonister till Bermuda som grundade staden St George som varit bebodd sedan dess.

Här byggde man bl.a. en kyrka, St. Peters Chapel som idag är den äldsta kyrkan utanför de brittiska öarna och den äldsta protestantiska som varit kontinuerligt använd sedan 1612. Kyrkogården är speciell då den har en begravningsplats för vita och en för slavar. St. Georges gamla fina stadsdel finns med på UNESCOs världsarvslista.

 

 

 

Så snart den engelska kolonin var etablerad började man importera slavar. De användes som arbetskraft i jordbruket och för byggande av båtar, hus och befästningar. Kvinnliga slavar arbetade med städning och matlagning i hemmen. Många behandlade slavarna ganska brutalt vilket ledde till flera slavrevolter under 1700 och 1800-talen. År 1834 förbjöds slaveriet och alla slavar blev fria. I dag är ca 65 % av befolkningen på Bermuda av afrikansk härstamning och är väl integrerade i samhället.

 

På en liten isolerad ö långt ute i Atlanten blir naturligtvis båtbyggeri och sjöfart en viktig del av verksamheten. Som byggnadsmaterial använde man det oljerika och hållbara cederträet och man utvecklade och byggde både slupar och skonare. Dessa båtar och fartyg försågs med vad som än idag kallas Bermudarigg och används på moderna segelbåtar. Med denna typ av rigg förbättrades egenskaperna att segla mot vinden väsentligt. Detta var avgörande för deras kommersiella värde, eftersom de kunde leverera varor snabbare än sina konkurrenter.  Fartygen bemannades av personer från Bermuda varav många var tidigare slavar och mycket duktiga sjömän. Bermuda blev således en stor handels- och sjöfartsnation som framför allt seglade till den nordamerikanska östkusten och till Karibien. St. George spelade också en viktig roll under amerikanska inbördeskriget, då sydstaterna använde Bermuda som bas för att smuggla europeiska varor förbi nordstaternas fartyg.

 

I början av andra världskriget, när Storbritannien stod mer eller mindre ensam mot de framgångsrika tyska arméerna, skickade en pressad Winston Churchill ett erbjudande till USA:s president Franklin D. Roosevelt och den amerikanska kongressen att få mark på Bermuda mot att USA skulle komma till Storbritanniens hjälp. Resultatet blev att drygt 10 % av Bermudas mark hyrdes ut till USA på 90 år och USA började leverera krigsmaterial till England. Så småningom drogs ju USA in i kriget och Bermuda blev en viktig stödjepunkt för de allierades operationer. Både Royal Navy och USA:s Atlantflotta använde Bermuda som bas i kampen mot de tyska u-båtar som framgångsrikt sänkte många lastfartyg med förnödenheter till de Brittiska öarna.

 

En berömd episod under denna tid var erövringen av den tyska u-båten U-505 utanför Afrikas kust den 4 juni 1944. Den tyska u-båten hade blivit så skadad av anfall från allierade fartyg att besättningen beslöt att överge och sänka sin u-båt. Men när besättningen hade plockats ombord på de amerikanska fartygen bordade en specialstyrka u-båten och lyckades stänga bottenventilerna och hindra att u-båten sjönk. U 505 bogserades till Bermuda och var där kamouflerad och dold under tung bevakning resten av kriget. Besättningen hölls isolerad på ön och senare i USA fram till krigets slut. Genom att erövra u-båten kom de allierade över den hemliga tyska Engima-koden som man nu kunde använda för att läsa krypterade tyska meddelanden. Detta kom att bli av avgörande betydelse i kampen mot de tyska u-båtarna. Den tyska marinledningen utgick från att U-505 blivit sänkt och vidtog aldrig några åtgärder för att ändra sitt krypteringssystem.

 

Bermuda är idag den äldsta och den mest befolkningstäta kolonin av det som är kvar av det Brittiska Imperiet. Befolkningen uppgår till c:a 65 000 personer varav 65 % har afrikansk bakgrund. Ekonomin baseras huvudsakligen på internationella affärer och turism och Bermuda anses ha den högsta inkomsten per capita i världen. Och när vi tar oss runt på ön är det lätt att konstatera att levnadsstandarden är hög, och det är även prisnivån.

 

Hjalle har varit här på Bermuda en gång tidigare. Det var 1971, för exakt 40 år sedan, då han var här och seglade Bermuda Race Week. Den tävlingen som han, Greven och Tommy vann i sin Soling ingick i förberedelserna för OS-uttagningarna till OS i Tyskland 1972. Så ett besök på Bermuda Yacht Club var naturligtvis ett måste. Yachtklubben ligger i ett vackert rosafärgat hus nere vid hamnen i huvudstaden Hamilton. När vi kommer dit pågår just Bermuda Race Week! Vilken glad överraskning! Vi slår oss ner i restaurangen för att titta på båtarna och äta lunch. Kyparna är klädda i vit skjorta, svarta bermudashorts och svarta knästrumpor, en mycket elegant engelsk klädsel. Maten smakar utmärkt medan vi betraktar alla aktiviteter som pågår runt omkring regattan.

Den femte maj är det Hjalles födelsedag. Efter att vi mumsat i oss Brittis specialtårta med jordgubbar och hallon och Hjalle uppvaktats av hela besättningen är det dags för utflykt. Vi tar färjan till ”Royal Naval Dockyard”, en fantasisk anläggning, som kallas ”Atlantens Gibraltar”. Den började byggas 1809 med hjälp av straffångar och slavar och har använts av militären i sin helhet fram till 1951. Därefter började förvandlingen till civil verksamhet, men ett antal byggnader och anläggningar användes av brittiska och amerikanska fartyg ända fram till 1995. Numera finns här ett stort museum, ett köpcentrum som kallas ”The Clock Mall”, restauranger m.m.

Vi besöker först museet där vi lär oss en hel del om Bermudas historia. Bland annat berättas om en stor invandring från Azorerna. Den började i mitten av 1800-talet och syftet var att de portugisiska invandrarna skulle jobba med jordbruk. Deras ättlingar utgör i dag närmare 10 % av befolkningen på ön. Vad som förvånar oss är att de inte blev så bra behandlade i sitt nya hemland och att de varit diskriminerade ända in i modern tid. Det är inte första gången vi får erfara att britterna inte alltid var så snälla mot befolkningen i sina kolonier.

I Royal Naval Dockyard kan man också simma med delfiner om man vill. Vi nöjer oss dock med att titta på. Assistenterna som jobbar med delfinerna är pigga och glada och otroligt duktiga, delfinerna gör precis vad dom blir tillsagda och får sedan sin belöning i form av småfisk. En liten pojke i 3-årsåldern är inne på bassängkanten med sin mamma. En delfin blir ombedd att lägga upp sin stjärtfena på kanten så den lille pojken kan klappa den. Han är inte ett dugg rädd utan klappar och känner på fiskens glatta fena, det blir säkert ett minne för livet för honom.

 

Vi fortsätter födelsedagen med att äta lunch på puben ”Frog and Onion”, en unik pub som ligger i det historiska ”Royal Naval Dockyard”. Det är ett populärt matställe, bl.a. för alla kryssningspassagerare som besöker Bermuda. De flesta kryssningsfartyg lägger till precis vid the Dockyard. Namnet ”Frog and Onion” kommer från att puben startades av en fransman (frog) och en bermudian (onion). Bermudas innevånare brukar kallas för onions, vilket kommer ifrån att Bermuda odlade mycket lök tidigare och den mesta löken gick på export till USA. Under lunchen får vi lyssna till en underhållande, gitarrspelande spexmakare.

Mätta och belåtna fortsätter vi till ”The Clock Mall”, ett fint exempel på hur man kan behålla en historisk byggnad fast man fyller den för nutidsändamål. Affärerna som ligger inne i shoppingmallen smälter väl in i miljön. Här passar vi på att köpa en Bermudaflagga.

 

 

 

 

Nu tar vi bussen vidare till Somerset Bridge. Somerset Bridge anses vara den minsta öppningsbara bron i världen. Den nämns redan så tidigt som 1620 i historiska dokument. Bron är bevarad i nästan originalutförande och den öppningsbara delen är precis så bred att en segelbåtsmast kan passera.

 

 

 

 

Under våra dagar på Bermuda besöker vi förstås också akvariet. Här visas de flesta fiskar och växter som lever runt Bermudas rev och det är mycket pedagogiskt uppbyggt, så vi lär oss en massa nya saker om det tropiska djur-och växtlivet.

 

 

 

Picknick lunch i akvariets fina park

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En dag tar vi ”Pingelina” och åker över till södra stranden av hamnen i St. George för en promenad upp till St. Davids fyr. Vi har ingen bra karta så vi försöker leta oss fram på alla småvägar, men till slut hamnar vi i en återvändsgränd. Vi kan nu se fyren men mellan oss och den ligger att antal hus med staket runt tomterna.

Vi har ingen lust att gå tillbaka och söka en ny väg så vi klättrar resolut över staketet in på en tomt och hoppar därifrån i på nästa tomt varifrån vi kan se vägen upp mot fyren. Två damer som står och pratar ser något förvånade ut när vi kommer gående över gräsmattan. Hjalle berättar att vi vill ta oss upp till fyren men har hamnat lite fel. Då följer de vänliga damerna med oss en bit och ser till att vi kommer rätt.

 

Detta varningsmärke såg vi på vår väg mot fyren

 

 

 

 

 

Bermuda har ett eget parfymeri, och dess parfymer säljs bara på Bermuda. Dit passar Brittis på att ta sig en dag då Hjalle skall jobba med lite båtunderhåll. Hon får en rundtur i parfymeriet och naturligtvis lukta på parfymurvalet.

Som tur är hittar hon en som faller henne i smaken så nu finns den ombord på ”Pingisen”. Lyckligtvis tycker Hjalle också om lukten, klart överlägsen doften från dieselolja.

 

 

 

 

Parfymeriets vackra cederträstak

 

 

 

 

En annan sevärdhet som vi besöker är Crystal Caves. Grottorna upptäcktes av ett par pojkar som spelade kricket. Vid ett tillfälle försvann bollen och när de letade efter den så upptäckte de ett hål i marken.

De gick hem och hämtade ett rep och så klättrade de ned i hålet. När de upptäckte de vackra grottorna med sina stalaktiter och stalagmiter skyndade de sig hem och berättade om sin upptäckt för sina föräldrar. Detta hände 1905 och familjen som ägde marken där grottorna låg insåg genast att detta skulle kunna bli en stor turistattraktion. Så grottorna öppnades för visningar redan 1907. Det är en hisnande vacker upplevelse att ta sig ner i underjorden och beskåda de vackra formationerna och det kristallklara vattnet i de underjordiska sjöarna. En skickligt gjord belysning framhäver de vackra färgerna.

I närheten av grottorna ligger den kända restaurangen ”The Swizzle Inn”. Här skall man prova drinken ”Dark and Stormy”. Den består av mörk rom, helst den lokala Goslings Black Seal Rum, och Gingerale.  Detta är ett ställe med väldigt trevlig betjäning. Efter vår klättring ner i grottorna smakar det gott med en karaff ”Dark and Stormy” tillsammans med några av deras goda kycklingvingar.

 

 

 

Naturligtvis måste vi också besöka Bermudas största fyr, Gibbs Hill Lighthouse. Den kan vi se från vår ankarplats på natten då den skickar sina ljusblänk över oss. Fyren är från 1846 och är den äldsta gjutjärnsfyren i världen. Från toppen har vi en fantastisk utsikt över hela Bermuda. Utsikten är verkligen belöningen för att vi klättrat uppför kullen och de 185 trappstegen upp till toppen av fyren.

 

 

 

 

 

 

 

 

Och så var det det här med May-Britt. May-Briit är en av våra allra bästa och käraste vänner hemma i Sverige. När hon fick reda på att vi skulle segla till Bermuda blev hon väldigt intresserad. Hon har nämligen, när hon var yngre, bott och arbetat två år på Bermuda, och inte på vilket ställe som helst. Det var nämligen på ett av Bermudas allra flottaste SPA-hotell, Elbow Beach Där jobbade hon som bl.a. butiksföreståndare i en av hotellets butiker. Hon ville förstås att vi skulle ta oss till de platser hon minns från den tiden och ta lite foton så hon kunde se om platserna förändrats, och det lovade vi naturligtvis att göra.

Så en morgon stiger vi på bussen i St. George och beger oss mot Elbow Beach. Vi ber busschauffören säga till oss när vi är framme, men det glömmer han tyvärr bort, så efter ett tag inser vi att vi åkt för långt. Över till andra sidan vägen och en buss tillbaka och den här gången går det bättre. Vi kliver av vid den flotta skylten som visar att här ligger Elbow Beach. Men på en annan skylt står att inga utom hotellets gäster och personal äger tillträde. Vi låtsas inte se den skylten utan tar oss via en liten romantisk stig in på det stora hotellområdet. Det är verkligen enormt stort och mycket elegant. Vi går förbi själva hotellbyggnaden, passerar ett antal flotta bungalows på väg ner mot stranden och kommer så fram till restaurangen och strandbaren

 

 

 

 

 

 

 

Brittis tycker vi skall passa på att ta oss något i baren och vi beställer var sin paraplydrink. När vi skall betala frågar dom naturligtvis vilket rum vi bor på men vi meddelar käckt att vi betalar kontant. Det är inte något som man är van vid här, men sedan vi berättat att vi är här för en f.d. anställds räkning så ordnar det sig. Nu tar vi oss tillbaka upp mot hotellbyggnaden, ivrigt fotograferande vägar, hus och parker. Via den stora swimmingpoolen tar vi oss in i hotellets sobra inre. Nu skall vi till May-Britts affär, men tyvärr har den stängt så vi får bara fotografera den utifrån. Uniformsklädda herrar som säkert tillhör Security börjar allvarligt och intresserat titta på oss, så vi bestämmer oss för att dra oss tillbaka. Vi har fått en god bild av ett hotell som vi nog aldrig själva kommer att få råd att bo på men hoppas att våra bilder skall vara till glädje för May-Britt.

 

 

Tack var det envist ogynnsamma vädret för att segla vidare till USA har vi blivit kvar i två hela veckor här på Bermuda. Nu närmar sig den tidpunkt då vi måste flyga hem till Sverige, så vi beslutar att lämna ”Pingisen” här några veckor. Orkansäsongen börjar närma sig så det gäller att hitta en stormsäker plats för henne. Bermudas segelmakeri ligger vid stranden av vår ankarvik och dom har en rejäl boj som vi kan hyra. Där lägger vi ”Pingisen”, gör ordning henne för några veckor på egen hand och packar vårt bagage.

 

Planet till New York skall gå tidigt på morgonen. Våra tyska vänner på Heimkehr hämtar oss med sin jolle strax före 7 och ser till att vi kommer iland med vårt bagage. Den friska vinden drar upp små ilskna vågor som stänker in i den fullastade gummijollen, men Bert har tagit med sig regnrockar som han drar över oss och bagaget, tysk grundlighet som vi är mycket tacksamma för.

 

Vi har planerat att ta bussen till flygplatsen, men se busschauffören vill inte ha med oss när han ser allt vårt bagage. Han tycker vi skall ta en taxi i stället. Men hur få tag på en taxi här klockan 7 på morgonen? En av passagerna som uppfattar vårt bryderi erbjuder sig att ringa men får inget svar. När chauffören ser Brittis tårar ångrar han sig och säger ”Ok, hoppa in då”. Vi har haft mycket glädje av Brittis tårar genom åren. In med bagaget och oss, men efter 100 meter får chauffören syn på en taxi. Bussen stannar, busschauffören öppnar fönstret och ropar till taxin att han har några kunder. Ut med allt bagage igen och in i taxin. Taxichauffören frågar undrande varför vi inte kunde åka med bussen. Vi kan inte ge honom något svar annat än att chauffören tyckte att vårt bagage tog för stor plats

Så på detta lite äventyrliga sätt kommer vi i god tid fram till flygplatsen. Det går fortare med taxin än med bussen och är bara 4 dollar dyrare. Vi vinkar till den halvtomma bussen när vi passerar den. På Bermudas lilla flygplats har man ordnat så att vi kan klara av alla formaliteter för att komma in i USA redan här. Det tar lite tid men i gengäld slipper vi detta när vi kommer till Newarks stora flygplats i New York. När vi lyfter med planet kan vi se ”Pingisen” ligga vid sin boj i det turkosgröna vattnet. Vi hoppas hon skall klara sig bra medan vi är borta.