Vi har varit några veckor på St Martin för att fixa med vår nyinköpta lägenhet och nu är det dags att flyga tillbaka till vår kära båt som ligger på marinan i Deltaville i Virginia, USA. Vädret är strålande varmt och vackert som vanligt här i Västindien och vi har börjat dagen med vår vanliga sköna simtur i poolen. Men sen är det dags att packa och göra allt klart så att lägenheten kan klara sig själv några veckor.

Vi har en s.k. lätt packning för resan d.v.s. var sitt handbagage så vi slipper checka in några väskor vilket kostar en massa pengar när man flyger med amerikanska flygbolag. Det vet vi säkert eftersom Hjalle släpade med sig tre tunga väskor när han flög hit innehållande massor med på USA-IKEA inköpta prylar. Visst är det billigt att handla på IKEA men vinsten försvinner snabbt med US Airways priser för incheckat bagage.

Vi passerar våra svenska vänner PG och Margareta för att lämna nycklar, åker till bilfirman och lämnar tillbaka hyrbilen och får sedan skjuts till flygplatsen. Allt går hur smidigt som helst och vi tar en bit mat på flygplatsens restaurang. Sedan är det dags att gå ombord på planet. Men då upptäcker en av passagerarna, en f.d. pilot, att det är IS PÅ VINGEN. Hur är detta möjligt på en flygplats i den eviga karibiska sommaren?

Kaptenen kommer ut från cockpit och tittar ut genom fönstret där vi sitter. Jodå, nog är det is alltid, men hur i hela fridens namn är det möjligt? Ute är det 28 grader varmt och solen strålar från en nästan molnfri himmel. Att starta med is på vingarna går ju inte och någon avisningsanläggning har man ju av naturliga skäl inte här på St Martin. Det hela ordnas genom att flygplatschefen själv, stiligt klätt i skjorta och slips, kommer ut med en vattenslang och spolar på vingarna medan hans medarbetare borstar bort isen med en sopborste. Verklig high-tec kan man ju tycka.

Efter nästan en timmes försening kommer vi iväg, utan isklädda vingar, och svänger ut över yachtklubben och den holländska bron och sätter kurs norrut mot Charlotte. Ska vi hinna med vårt anslutningsflyg till Richmond? Det kommer att bli på håret. Med lite extra gas kommer vi dock fram i någorlunda tid, men då är det dags för ”Homeland Security” att se till att inga terrorister kommer in. Det tar en oändlig tid att komma igenom passkontrollen med fingeravtrycksavläsning, fotografering och hela chidevippen. Brittis som hade hoppats på lite shopping på den fina flygplatsen får se sina inköpsplaner grusas. Här gäller det att springa till nästa flyg.

När vi kommer fram har de flesta redan gått ombord och det är fullt på bagagehyllorna, så vi får inte ta med oss vårt handbagage ombord. Det får åka med som incheckat bagage – men gratis! Resan från Charlotte till Richmond tar bara en knapp timme, men redan strax efter starten meddelar kaptenen att det kommer att bli en skumpig resa. Och det är ingen överdrift precis. När vi närmar oss Richmond är det storm, åska och ösregn. Två gånger försöker piloterna att gå ner för landning men bägge gångerna avbryter de försöket. Planet kastas hit och dit av de våldsamma kastvindarna, folk skriker, gråter och mår illa och till slut ger piloterna upp, vi omdirigeras till världens största marinbas Norfolk och landar där efter en ganska otäck flygtur.

Här i Norfolk lämnar alla som inte har incheckat bagage planet för att ta sig hem på annat sätt, ingen mer flygning för oss! Men vi som har lämnat våra väskor kan inte få ut dem. Vi får avvakta ombord på planet tills ovädret har lugnat ner sig. Efter 4 timmar utan vare sig mat eller dryck startar vi igen och landar så småningom i Richmond klockan 2 på natten. Till vår stora förvåning och glädje står vår vän Chuck från marinan i Deltaville och väntar på oss med sin bil. Han kör oss till båten som står på land.

När vi kommer fram kan vi konstatera att vi inte har någon ström ombord, batterierna är helt tomma. Det är isande kallt och regnet vräker ner när vi iklädda fleecetröjor kryper ner i våra iskalla sängar för några timmars sömn.

En isande upplevelse från början till slut.