Det tar oss ganska precis två dygn med sydliga vindar och vackert väder att segla från Piriapolis i Uruguay till Rio Grande de Sul. Det är länge sedan vi var till sjöss nu och det känns härligt att åter njuta av byssans läckerheter i solnedgången med en fri horisont runt om. Det är dock kyligt på nätterna så värmaren kommer till användning igen. När vi siktar inloppet till Rio Grande, som består av två stycken enormt långa vågbrytare som skjuter ut i Atlanten, närmar sig dock sämre väder. Det här inloppet kan vara besvärligt eller till och med omöjligt att angöra i hårda sydliga vindar. Då stänger man hamnen helt enkelt, även för stora fartyg. Men det inträffar sällan och nu är det inga problem att gå in.

Staden ligger vid södra änden av den jättestora insjön Lagoa dos Patos. Vi passerar den kommersiella hamnen med sina stora fartyg, går förbi varvet där fartyg ligger för reparation och underhåll, rundar udden med den grönmålade fyren och glider sakta förbi staden med sina många fiskebåtar som ligger förtöjda längs kajerna. Längst bort ligger Rio Grande Yachtklubb men strax innan ser vi en fin brygga som tillhör Museo de Oceanografi. Det är bästa platsen för oss långseglare att lägga till har vi hört så här förtöjer vi ”Pingisen”. Bara några minuter senare öppnar sig himlen och regnet öser ner och åskan dundrar. Perfekt timing således.

 

Här ligger också den franska båten ”Taifa” som vi träffat tidigare både på Itaparica i Brasilien och i Mar del Plata i Argentina. Förutom kajplats bjuder museet på landström, vatten och WiFi helt gratis. Eftersom det här är första hamnen vi kommer till i Brasilien denna gång måste vi besöka alla tre myndigheterna, Policia Federal, Receita Federal och Capitanian. Chefen på museet som heter Lauro gillar seglare och står därför ofta på bryggan och vinkar in gästande segelbåtar. När vi träffar honom berättar han att han har lärt upp en taxikille att köra runt oss gästande seglare till alla myndigheter. Honom utnyttjar vi naturligtvis och med hans hjälp går inklareringen väldigt smidigt.

 

Det kommer många barn till museet, ofta hela skolklasser, och de kommer gärna och kollar på båtarna vid vår brygga efter att de varit på museet. Alla, verkligen alla vill bli fotograferade när de är ombord på ”Pingisen”, så det är tidvis trångt på däck. En dag kommer det ett bröllopspar som sonika går ombord för att bli fotograferade stående i fören på ”Pingisen”. De går ombord i högklackat och finskor med svart sula. Ajabaja, av med skorna så var det ok.

 

På en brygga bredvid vår står ett litet grönt hus. Det är Lauros kök och matsal. Han älskar att laga mat och många seglare har här fått avnjuta hans kulinariska konster. Vi kommer dit lite sent för lunch och för tidigt för middag men blir bjudna på kaffe och nybakat bröd. Lauro berättar med en glimt i ögat att om man gifter sig i Brasilien så skall man gifta sig rikt, annars följer hela brudens familj med i paketet. Han hade själv gift sig rikt men äktenskapet höll bara i 12 år. Nu är hans son rik (vi träffade honom) och han själv ”fattig”.

 

Lauro har jobbat i 20 år på museet och planterat vartenda träd som finns i parken. En av museets uppgifter är att ta hand om oljeskadade djur. När vi går runt i parken hittar vi en stor bassäng där två Magellanpingviner håller till. Bredvid ligger en annan bassäng och där bor ett sjölejon. Det tar i genomsnitt 6 månader för en pingvin att komma sig efter ha blivit nerkletad med olja, några gånger kan det ta så lång tid som ett år.

 

Rio Grandes Yachtklubb ligger mycket nära Museo de Oceanografi, vi går dit en dag för att äta lunch. Det är helt fullsatt i restaurangen, varför förstår vi snart, här äter man en billig och mycket god lunch. Det är en buffé där man väljer det man vill ha och sedan vägs det och man betalar efter vikt. 40 kr per person för mat och dryck.

 

Lauro gillar som sagt var seglare och innan vi skall segla vidare tar han fram två tjocka böcker där seglare har skrivit på temat ”Vad är segling för er?” Nu skall vi skriva, rita och berätta vad segling är för oss. Vi skriver om friheten på havet, om den stora gemenskapen mellan långseglare från olika länder, i olika åldrar och med olika bakgrund och erfarenhet. Vi skriver om möten med djur och natur som man nog inte kan uppleva på något annat sätt än från en segelbåt. Som tack för visad gästfrihet lämnar vi över Jeppe Vikströms fina bok om Stockholms Skärgård och önskar Lauro välkommen till Sverige om han får tillfälle framöver.

 

Den 15.e maj lämnar vi Rio Grande i strålande solsken. Vi har svaga NE vindar och går för motor norrut efter att ha passerat ut mellan de enormt långa vågbrytarna. Väderrapporten säger att en kallfront skall passera i morgon bitti med en vindvridning till SW. Natten blir stjärnklar och mild, men vid 6-tiden på morgonen kommer kallfronten med ökande vind och moln. Vi susar fram i 8 – 9 knop i den SW kulingen men glädjen blir inte så långvarig. Natten mot Norges nationaldag den 17 maj blir kolsvart med avtagande vindar, regn och skvalpig sjö. I gryningen kommer en plötslig vindkantring mot NW och vi får en ofrivillig jipp. Preventergajen slits av och storseglets skotlås får storskotet runt sig och går sönder. Väderprognosen spår fortsatt regn med åska och vi beslutar att gå in till den fina ankarviken Caixa d’Ago utanför Porto Belo. Här låg vi i tre dygn förra året då vi var på väg söderut.

 

När vi i mörkret rundar udden och styr in i viken ser vi på radarn att det ligger många båtar för ankar här. Vi hittar dock en fri yta i mitten av viken där vi kan ankra. Plötsligt tar det tvärstopp. Vi har kört in i ett fiskenät. Någon fiskegubbe har lagt nät tvärs över denna populära ankringsvik. Hjalle går ner i vattnet och lyckas så småningom skära loss oss från det mesta av nätet. Vi tar oss så småningom längre in i viken och lägger ankaret. Ingen vidare 17:e maj för vår del. Stämningen ombord är inte i topp den här kvällen, det kan vi försäkra.

 

Nästa morgon ösregnar det och Hjalle går åter ner i vattnet för att försöka ta bort det som är kvar av nätet från propeller och roder. Trots långvariga försök går det inte att få loss allting från propellern, linor och nät har satt sig fast alltför hårt. Trots att det är drygt 20 grader i vattnet så är Hjalle ordentligt nedkyld när han väl kommer ombord igen. En varm dusch och en whisky som Brittis häller upp gör dock underverk. Vi blir kvar i viken hela dagen och på natten hör vi hur åskan mullrar och regnet smattrar på däck.

 

På morgonen har regnet och åskan dragit bort och vi ger oss av. När vi får upp ankaret är det helt inlindat i fiskenät. Det tar Brittis ett bra tag att skära bort allt som sitter fast i ankaret. Vi får nu två dygns segling i måttliga västliga vindar mot Ilhabela som är vårt nästa mål. Vädret klarnar successivt och den 20:e maj får vi fin segling i strålande sol och på natten en sprakande stjärnhimmel. Som vanligt är det en intensiv fartygstrafik utanför Santos, men med vår AIS kan vi relativt enkelt och säkert hålla oss undan från de stora fartygen. Vi kommer fram till Ilhabela Yacht Club klockan 5 på morgonen och klubbens marineros kommer ut och hjälper oss att ta en boj. Snart ligger vi i våra sängar och somnar sött.

 

När vi så småningom vaknar tar vi kontakt med marinan och ber dem hjälpa oss in till kaj. Vårt S-drev har gått sönder igen och vi kan inte använda motorn. Ett gäng duktiga marineros kommer ut med flera båtar och ser till att vi kommer tryggt in till vår anvisade bryggplats. Vi har haft kontakt med Bosse Falk, som har sin båt och ett hus här på Ilhabela, och med OSK:s ombud Peter Hultén som också har hus här. Dom ser till att vi blir väl mottagna på den annars privata klubben. Ilhabela Yacht Club är verkligen mysig, här finns allt, pool, sandstrand och till och med ett fitness center.

 

Vi enas om att Ilhabela inte det sämsta stället att tillbringa ett par extra dagar på för att åtgärda ett tekniskt problem. Den här helgen är det dessutom en regatta som sponsras av bilföretaget KIA, så den ska vi naturligtvis titta närmare på. Det är också vår bröllopsdag och vi kommer ihåg den goda sushimin vi åt när vi var här senast, så vi beslutar att äta bröllopsmiddagen på klubben och naturligtvis skall det bli sushimi. Men nej, det går inte idag, det är vinter och lågsäsong här nere så pizza och en kötträtt är allt som står på menyn. Men nu börjar det komma fler och fler människor till restaurangen.

Det är seglare som skall vara med i regattan, och det dukas upp en härlig tappasbuffé som vi blir bjudna på. Det är en härlig stämning på klubben och vi får en riktigt trevlig kväll med nya seglarvänner.

 

På söndagen tar vi en skön promenad i den lilla staden och då upptäcker vi till vår stora glädje att alldeles i närheten av yachtklubben har det öppnat en ny japansk restaurang. Nu kanske vi kan få vår sushimi. Jajamen, det går alldeles utmärkt. Vi beställer 20 bitar och en flaska mineralvatten. De dukar vårt bord snyggt och prydligt och efter ett tag kommer de in med en liten tallrik med rå fisk som smakar sisådär. Vi blir naturligtvis lite besvikna, så här skall väl inte sushimi smaka och serveras. Det visar sig lyckligtvis att detta bara är en liten appertiser som restaurangen bjuder på och snart kommer den gulliga servitrisen ut igen med ett stort fat med härlig sushimi, så otroligt gott, man kan nästan höra änglarna sjunga. Restaurangen bjuder dessutom på en god ”efterrätt”, så det blir en jättelyckad måltid.

 

När vi kommer tillbaka till klubben har regattafestligheterna börjat igen. En riktigt bra orkester spelar brasilianska toner medan flinka kypare dukar upp ännu en härlig buffé. Vi sätter oss ner för att lyssna på musiken och en av kyparna kommer och serverar oss champagne. När det mörknar blir det ett storslaget fyrverkeri till alla kappseglares ära.  Vi får ännu en helkväll på klubben med god mat och dryck som KIA bjuder på.

 

Men nu är det dags att ta itu med att försöka få S-drevet reparerat. Våra svenska vänner Peter Hultén och Bo Falk har tagit kontakt med en firma i Sao Sebastio som kan Volvo Penta. På måndag förmiddag kommer således Gustavo – som talar bra engelska – och en ingenjör från företaget Nautimar tillsammans med Bo Falks marineros ombord. Det är troligen ett lamellpaket i drevet som är sönder. Gustavo lovar undersöka om det finns reservdelar och ge ett kostnadsförslag. Vi har även kontakt med en annan Volvo Penta firma, Oceania och naturligtvis med MIKAB på Lidingö, vår utmärkta svenska leverantör av reservdelar.

 

När vi väl får offerterna på reparationen visar det sig att det inte finns några reservdelar i Brasilien. För att få hit reservdelar behöver man minst tre veckor och priserna är mer än dubbelt så höga som i Sverige beroende på de höga tull- och transportkostnaderna. Dessutom finns inga möjligheter att lyfta ”Pingisen” här utan vi måste antingen segla tillbaka till Santos eller upp till Angra dos Reis. Vi kan bara konstatera att det billigaste och snabbaste sättet att klara reparationen är att Brittis flyger till Sverige och köper en ny växellåda och sedan smugglar in den till Brasilien medan Hjalle seglar båten upp till Angra. Detta är naturligtvis helt sanslöst, men så usel är Volvo Pentas serviceorganisation här i Sydamerika. Med en Yanmarmotor ombord hade det inte varit något problem.

 

Nu får vi i alla fall ett glädjande meddelande, Peter och Kicka Hultén kommer ner från Sao Paolo för att träffa oss och tillbringa några dagar i sitt hus på Ilhabela.  Vi träffas första gången på den mysiga restaurangen ute på piren där vi äter en trevlig fiskmiddag tillsammans. Nästa morgon sitter vi i timmar framför datorn för att hitta en billig biljett till Brittis för att flyga Brasilien – Sverige t.o.r. men utan framgång. Då ringer Peter och bjuder hem oss på lunch. När vi kommer till Hulténs, det tar ungefär 15 minuter att gå, så är det uppdukat med snacks och Caiprinhas på deras fina terrass med utsikt över hamnen. Vi berättar om problemet med flygbiljetterna. Deras som Marcus jobbar med resor, vi ringer honom och 10 minuter senare är biljetten bokad. Nu kan vi äntligen koppla av.

 

Vi har det jättemysigt på terrassen, kollar alla småfåglarna som matas med papaya och banan. Peter grillar lite korv till drinkarna. På eftermiddagen sätter vi oss till bords på ovansidan av huset där de har sin BBQ-grill. Vi får fint grillat oxkött med olika såser, sallader och rött vin, därtill kaffe, kaka och calvados. Vid åttatiden på kvällen är vi tillbaka på ”Pingisen” efter en jättemysig eftermiddag och kväll.

 

Nästa morgon är det frukost hos den gästfria familjen Hultén och vi njuter återigen av den härliga utsikten och beundrar alla fåglar i regnbågens alla färger som äter av Kickas frukter som hon lagt ut på fågelborden.

 

 

 

Sedan tar Peter fram bilen och kör oss till norra delen av ön. Här ligger flotta villor och fina hotell varav ett som vår kung och drottning bodde på då Volvo Ocean Race hade ett stopp här. Många berömda brasilianare har sina sommarvillor här, bl.a. kända fotbollsspelare och F-1 förare.

 

Vi stannar till vid en trevlig lunchrestaurang där det nere vid stranden ligger några stenar som. när man bankar på dem, låter som kyrkklockor. Vi äter en god skaldjurslunch här innan vi blir körda tillbaka till ”Pingisen”.

 

Vi får nu tillfälle att visa vår båt för Peter och Kicka som intresserat lyssnar till Hjalles föreläsning om alla våra tekniska finesser ombord medan Brittis bjuder på ett glas champagne. Men dagen är långt ifrån slut. På kvällen blir vi upphämtade för att lyssna på en musikensemble från nordvästra Brasilien som uppträder på en scen på stora torget. Det är en sprittande glad föreställning med mycket värme och dans. Efteråt bjuder vi på en sen middag på en japansk restaurang innan vi dödströtta störtar i säng långt efter midnatt.

 

Sista dagen på Ilhabela börjar som vanligt med en god frukost hos Hulténs. Resten av dagen ägnas åt att förbereda Brittis resa till Sverige och Hjalles ensamsegling till Angra med bl.a. segelbyte från kutterfock till stora genuan. På kvällen får vi hjälp av klubbens marineros att bogsera ut ”Pingisen” till en boj. Härifrån kan Hjalle sedan segla norrut. Den kvällen övernattar Brittis hos Hulténs, så att hon kan åka med dem till Sao Paulos flygplats följande dag.

 

Vi vaknar på olika håll, Brittis uppe i Hulténs hus och Hjalle i båten, av att vinden tjuter. Det har blåst upp till en rejäl kuling och ute i sundet fräser vitskummande vågor fram. Just som Hjalle är klar för avfärd går bojkättingen av och ”Pingisen” börjar driva. Snabbt ut med genuan och sedan en liten slalomtur mellan alla båtar innan vi är ute på fritt vatten. Det blir en häftig seglats i hård vind och hög sjö mot målet Praia Dentista, vår favoritvik i Ilha Grande skärgården. Hjalle hinner fram precis innan det blir mörkt och gör en snygg ankring utan motorhjälp i den fina viken. Det var som på gamla stjärnbåtstiden då Hjalle seglade runt i skärgården utan motor och lärde sig att ankra och landa med bara seglen som hjälp. Det var bara storlek på båt och den annorlunda omgivningen som skilde.

 

Under tiden skall Brittis och makarna Hultén ta sig till Sao Paulo. Den hårda vinden gör att risken är stor att färjan över sundet till fastlandet skall ställas in. Men färjan går som planerat och väl över på andra sidan känns allt mycket bra. Det är en vacker väg som går upp till Sao Paulo med pittoreska dammar och eukalyptusodlingar. Efter den tre timmar långa bilresan är Brittis framme på flygplatsen, i god tid innan avgång. Det blir en stor kram som tack till våra nya vänner Peter och Kicka.