Vi lämnar Port Antonio och den fina Errol Flynn Marina på Jamaica vid lunchtid den 17 mars. Målet för den första etappen av seglingen till St. Martin är Ile a Vache, en ö i Haiti. Haiti, som är en av världens fattigaste länder, anses ha en mycket hög kriminalitet och risken att bli rånad som turist är hög. Enligt guideböckerna skall det dock vara relativt säkert att gå till Ile a Vache som ligger en bra bit ut från fastlandet och på en lagom distans för oss från Port Antonio. På vägen dit passerar vi söder om det beryktade sundet Windward Passage mellan Kuba och Haiti och i nattens mörker ser vi flera åskväder som kommer ut över sundet från Haitis berg. När vi närmar oss Ile a Vache påföljande eftermiddag kommer ytterligare ett rejält åskväder och det ligger tungt över Ile a Vache så vi bestämmer oss för att avstå från att gå in här och i stället fortsätta mot Isla Beata i Dominikanska Republiken. Isla Beata är en vacker ö som bebos av fiskare och som med sin nord-sydliga sträckning ger bra skydd för vind och sjö. Efter nästan två dygn ankrar vi strax utanför ön.

Snart kommer det en fiskebåt ut till oss och meddelar glatt att de representerar tullen. De kommer ombord och tittar på våra papper och skriver ned information om Pingisen och om oss. Det var mycket jobb det här så en färdknäpp skulle sitta fint berättar de, så vi ger dem en halv flaska rom. Dessutom har de med sig en 20 liters plastdunk som de artigt frågar om de kan få fylld med sötvatten. Det finns nämligen inget sötvatten på ön. När de har fått vad de önskat ger de sig vinkande i väg och säger att vi är välkomna att komma i land. Vi bestämmer oss dock för att stanna ombord och känner oss mycket osäkra på om vi är inklarerade i Dominikanska republiken eller inte.

Nästa dag fortsätter vi i frisk motvind vår segling västerut genom Beata Passage. Vi har laddat ned Frank Vitigianos gratisguider (freecruisingguides,com) som ger oss bra information om Dominikanska Republiken och var det är lämpligt att stanna på vägen österut. Vi gör ett nattstopp i Palmar de Ococ innan vi fortsätter mot staden Boca Cica och dess marina som heter Marina Zarpar. När vi passerar utanför huvudstaden Santo Domingo kommer vi in i ett område med mängder av skräp som ligger och flyter i vattnet. Det är plastpåsar, McDonalds förpackningar, lådor och sopor av alla de slag. Det känns som att segla genom en soptipp.

Drygt 4 dygn efter vi att vi lämnade Jamaica ligger vi nu tryggt förtöjda i denna fina nya marina. Det är just Frank Vitigiano som är mannen bakom den här marinan, som ligger väl skyddad bakom en ö och ett rev. Inloppet är smalt och ganska grunt men sjökortet stämmer bra. Vi får hjälp med förtöjningen och snart kommer representanterna för tull och immigration, nu skall den riktiga inklareringen ske. Detta kostar 63 dollar plus ytterligare 100 dollar som påstås gå till marinans underhåll. Ett par av tjänstemännen får en öl som de verkligen uppskattar, det är mycket trevliga och artiga. De informerar oss om att marinan stängs på kvällarna och de rekommenderar att man stannar i marinaområdet när det är mörkt. Vi tycker oss redan första kvällen höra skottlossning från pistol eller möjligtvis gevär på avstånd.

 

Marinan är väldigt fin och behöver man handla kan man bli körd till en stor supermarket med marinans bil. Den servicen utnyttjar vi förstås för nu behöver vi proviantera Det fanns ju inte så mycket att köpa på Jamaica och dessutom är nu all maten från USA slut. Affären heter Olé och har det mesta man behöver och lite till och priserna är mycket rimliga. Olé har också en bil som kör oss tillbaka till marinan. Det blir lite diskussion med chauffören som påstår att det är bara en person per inköp som kan få skjuts. Det löser vi genom att Hjalle också går in och handlar en påse så får han också åka med.

Resan fram och åter till snabbköpet Ole påminner oss om hur det såg ut på havet. Överallt är det fullt med skräp. Det verkar som Dominikanska Republiken saknar renhållning och sophämtning varför de drygt 9 miljoner invånarna slänger sitt skräp där de står. Men det finns hopp om att det ska bli bättre. Landets ekonomi är en av de snabbast växande i denna del av världen sedan 1998 då en svår orkan slog ut mycket av landets näringsliv i form av jordbruk och gruvindustri. Den sektor som nu ökar snabbast är turistnäringen där flera stora resorts har byggts under 2000-talet.

Det är stora inkomstskillnader mellan rika och fattiga i landet vilket skapar sociala spänningar. Flera diktaturer har avlöst varandra och USA har varit mycket aktivt i landet då man har varit orolig att Dominikanska Republiken skulle kunna utvecklas till ett nytt Kuba. Så sent som 1965 ockuperades landet av USA. Folkökningen har varit snabb, landet är tättbefolkat och arbetslösheten är ett svårt problem. Myndigheterna uppmuntrar utvandring och försöker hejda invandring från Haiti där haitierna utnyttjas som billig arbetskraft på plantagerna. Huvuddelen av befolkningen är ättlingar till spanska kolonisatörer och svarta slavar. Den indianska urbefolkningen utrotades i hårt tvångsarbete och ersattes på plantagerna av importerade svarta slavar. Den katolska kyrkan har en stark ställning och det officiella språket är spanska.

När vi legat några dagar i marina Zarpar kommer det in en svensk båt, Swea af Sweden med PG och Pia ombord.De är ute på en sk 1-åring, en segling Sverige – Karibien tur och retur på ett år. Vi får en trevlig kväll tillsammans på Pingisen och bestämmer att vi tillsammans skall ta en tur till huvudstaden Santo Domingo. Det är den största staden i Karibien med sina närmare 3 miljoner invånare. Staden grundades av spanjorerna redan 1498 och dit kan man åka buss, så nästa morgon träffas vi alla fyra på busshållplatsen. Dessutom ansluter holländska Peter som också vill följa med på dagens utflykt. Marinapersonalen följer oss till bussen för att säkerställa att vi kommer med rätt buss. Det är en liten mysig buss med bekväma stolar och gardiner för fönstren. Ännu en gång slås vi av hur skräpigt det är längs vägarna.

 

 

Väl framme i Santo Domingo så stiger vi av bussen vid det som kallas den koloniala staden.

Strax kommer en guide fram och erbjuder sina tjänster och det tackar vi naturligtvis ja till. Han har ett ID-kort hängande runt halsen som visar att han är en licensierad guide. Här finns en massa spännande gamla byggnader att titta på och kyrkor att besöka.

 

 

Rundvandringen inkluderade ett besök på en verkstad där de gör smycken av den blåa stenen Larimar som endast finns i Dominikanska Republiken. Både Pia och Brittis går därifrån med varsin ring som deras kära makar förärat dem efter en intressant prisförhandling.

Den fina rundturen avslutas på en spansk restaurang där vi äter en riktigt god paella.

 

 

 

 

 

 

När det är dags att åka tillbaks till båten erbjuds vi lift till busshållplatsen med ett ungt par som har en liten hyrbil. Vi tittar tvivlande på den lilla bilen men vi lyckas märkligt nog få plats allihop. Men gissa om det blev trångt. På bussresan tillbaka har vi inte riktigt koll på var vi skall gå av, så vi åker för långt. Vi kommer ända fram till staden Boca Chica som ligger ca 3 km från marinan. Det blir en rejäl promenad att traska tillbaka. Vi går längs med vattnet så vi är säkra på att hitta rätt, och långt i fjärran ser vi marinan. Vi passerar massor av små stånd som säljer mat och dryck och nere på stranden står bord och stolar där man kan äta inköpt eller medhavd mat. Det ser väldigt mysigt ut, men holländske Peter var livrädd att vi inte ska hinna tillbaks innan det blir mörkt för då kommer alla banditerna. Så vi går i mycket rask takt mot marinan och kommer lyckligt och väl fram innan det blir mörkt.

Nästa dag är det dags för fortsatt segling österut. Efter att ha tankat diesel lämnar vi marina Zarpar och motorseglar till Isla Saona. Vi kommer fram på förnatten och får ankra i mörker. Nästa förmiddag fortsätter vi färden mot nästa mål som är Ponce i Puerto Rico. Under dagen passerar vi söder om det illa beryktade sundet Mona Passage mellan Hispaniola och Puerto Rico. Vi har ingen vind och havet är platt, säkert ett tämligen ovanligt väder på det här stället, men med hjälp av motorn kan vi bekvämt ta oss vidare österut. På natten får vi en behaglig nordostlig vind som gör att vi kan sätta fullt ställ och segla under en stjärnklar himmel och vid tiotiden på morgonen kan vi förtöja i marinan i Ponce.

Nu är vi i USA igen och vi rapporterar in vårt gamla Cruising Permit från USA till tullen. Puerto Rico är nämligen ett land under amerikansk överhöghet men är ingen stat i USA. Invånarna får således inte rösta i presidentval t ex. Vi får besök av Homeland Security och blir upplysta om att vi absolut inte får slänga skräp från Dominikanska Republiken. När vi lovar att inte göra det får vi klartecken att gå iland. Vi tänker bara vara här en natt så när allt det praktiska är avklarat tar vi en taxi in till staden. Vi vandrar runt ett tag och tittar bland annat på den berömda brandstationen.

År 1883 drabbades Ponce av en mycket förödande brand som hotade förstöra stora delar av den södra kusten. Men tack vare heroiska insatser från Ponces brandmän kunde mycket räddas. Brandstationen Parque de Bombas har sedan dess utvecklats till ett museum som bland annat berättar om händelserna under branden. Stationen fortsatte tjäna Ponce fram till 1990 när den stängdes och numera är den en turistattraktion. Huset är målat svart och rödrandigt och ser lite lustig ut bredvid en vitmålad kyrka. Vi äter en sen lunch på en argentinsk restaurang innan vi återvänder till båten.

 

Nästa dag motorseglar vi vidare österut i 5 timmar, delvis i skydd av ö-barriären och reven innan vi hittar en mysig vik vid en mangrove-ö där vi ankrar för natten. Vi grillar oxfilé och njuter av en utsökt middag i en ostörd vik. Tidigt nästa morgon fortsätter seglingen och när vi är på väg ut genom en passage i revet ringer VHF:en. Det är våra gamla vänner på Scott Free, en engelsk båt som vi träffat i Karibien och USA. Vi får en trevlig pratstund och bestämmer att vi skall träffas på St Martin.

Dagens mål är Culebra i den ögrupp som kallas Spanish Virgin Islands. Efter en tidvis lite skumpig segling i motsjö kommer vi i kvällningen fram och tar en i Bahia de Sarlinas. Men vi gillar inte viken så efter en god natts sömn flyttar vi oss till andra sidan Culebra och ankrar i Ensenada Honda. Här ligger många båtar för ankar och vi tar jollen in för en lätt lunch och för att handla lite. När detta är avklarat fortsätter vi till den lilla grannön Culebrita där det finns en skyddad vik på norra sidan av ön. Detta är fantastisk plats med en härlig vit sandstrand med susande palmer och man kan förtöja vid utlagda bojar. När nattmörkret faller är vi ensamma i denna underbara vik.

Nästa dag gör vi en utflykt till den gamla fyren högst uppe på ön. Härifrån har vi en fantastisk utsikt. Ute vid den östra udden av viken ligger en klippbassäng där vågorna skapar kraftiga virvlar. Platsen kallas av naturliga skäl för Jacuzzin. Tyvärr kan vi inte stanna längre utan kl 13 tuffar vi iväg. På St Martin väntar Håkan och Anna-Karin och deras föräldrar som hyrt vår lägenhet. Dem vill vi naturligtvis träffa innan de åker hem.

Det blir ett stopp på St. John i US Virgin Islands och ett stopp i Bitter End på Virgin Gorda i BVI innan vi kan styra mot St. Martin. Klockan 6 avseglar vi från Bitter End, det är en vacker morgon med lite vind. Det blir motorgång hela vägen och sent på kvällen ankrar vi i Margot Bay. Nu är vi nästan hemma och nästa morgon kommer Håkan och Anna-Karin med färsk baguette och färska croissanter till vår frukost. Jättemysigt återseende, sist vi träffades var när vi firade påsk tillsammans året innan.

Den 4 april kl 17..30 går vi in i lagunen på St. Martin genom holländska bron. Det är faktiskt nästan ett år sedan vi med Pingisen lämnade St. Martin, ett år av många härliga och spännande upplevelser och åtskilliga tusen sjömil seglad distans.