Möten i Maine Den 28 augusti tar vi adjö av våra vänner på Winthrop Yacht Club och kastar loss från bryggan där vi fyllt på våra batterier och vattentankar, det är dags för ett nytt besök i Maines skärgårdar. Så snart vi lämnat Bostons hamnbassäng bakom oss och kommit ut på havet kör vi rätt in i tät dimma. Vår radar ger oss dock all information vi behöver för att fortsätta och vår AIS varnar oss för alla större fartyg och båtar. Det är spännande och trolskt att segla i dimma. Alla ljud blir förstärkta men är samtidigt svåra att lokalisera och bestämma riktningen till.

När vi kommer upp till udden Cape Ann väljer vi att gå in mellan de två små öarna Milk och Thacher Islands. Vi passerar dom på ett avstånd av bara ett par hundra meter men vi ser ändå inte land. Däremot hör vi hur Atlantens vågor bryter mot klipporna och ljudet av fåglarna som häckar på ön. Vi undrar hur fåglarna gör för att navigera i den här dimman. Dom kan ju inte bara sitta kvar på marken och hoppas att dimman ska lätta. Den kan ju ligga kvar flera dagar och fåglarna måste ju skaffa sig mat på något sätt. Det här måste vi försöka forska vidare i så småningom.

Framåt kvällningen närmar vi oss vår natthamn, den lilla skärgården som kallas Isles of Shoals. Vi passerar den sydligaste ön White Island och går in mellan öarna Lunging och Star Islands. Nu är vi bara knappt 100 meter från land men vi kan fortfarande inte se öarna i den tjocka dimman. Försiktigt letar vi oss in på ankarplatsen Gosport Harbour och lyckas hitta en ledig boj. På radarn ser vi att det ligger ganska många båtar längre in i viken men vi kan inte se dem. Vi äter en sen middag innan vi kojar för natten.

När vi vaknar nästa morgon är dimman borta och vi kan konstatera att vi ligger bara 50 meter från land. Vi hade lite tur som hittade vår boj i går kväll utan att behöva söka oss in bland de andra båtarna längre in i viken. Vår fina sydostliga bris som vi hade i går har förbytts till en kraftig nordlig kuling. Att kryssa de drygt 50 sjömilen upp till Maine i den vinden känns inte så kul så vi seglar över till fastlandet och staden Portsmouth som ligger i delstaten New Hampshire. Det blir en rykande frisk halvvind innan vi går in i lä vid inloppet till den stora och kraftigt trafikerade floden. Vi följer farleden in till staden och tittar lite nyfiket på US Navy’s stora varv där man reparerar och underhåller atomubåtar. Det är alltid lika skrämmande men också fascinerande att se de svarta, strömlinjeformade skroven.

Vi lämnar den inre hamnen och går tillbaka ut till den fina ankringsplatsen som heter Pepperell Cove. Här ligger vi tryggt utan att besväras av de kraftiga vindarna ute till sjöss och av tidvattenströmmarna i farleden. Vi tar jollen in till land för att försöka hitta något ställe där vi kan fylla på vårt kontantkort till telefonen. Ovanför jollebryggan ligger en restaurang och en liten mataffär. Där träffar vi Al Damico som berättar att han äger både affären och restaurangen. Vi får låna hans telefon för att ringa till telefonbolaget och Hjalle lyckas efter några tappra försök få fart på vår egen telefon igen. Nu har vi samtalstid på den som förhoppningsvis räcker ända tills vi kommer ner till Florida om några månader. Vi avslutar besöket iland med att äta en god skaldjurspasta på Als restaurang.

 

 

Nästa morgon har vinden som väntat mojnat lite och vridit till väst och så småningom sydväst vilket passar oss betydligt bättre. Vi får en fin segling i vackert väder upp till Maine där vi skall träffa våra amerikanska vänner Tatja och Pablo och deras två söta tjejer Mia och Remy. De har en svensk båt från Hallberg Rassy som heter Borealis, en HR 37:a, och vi träffade dem för två år sedan då vi var här senast. Pablo är professor på MIT i Boston och hade då tagit ett år ledigt för att segla ner till Karibien med familjen. Vi har hållit mailkontakt med dem sedan dess och det blir ett kärt återseende när vi kommer in till ankarplatsen vid Snow Island i Casco Bay. Vi blir bjudna på drink och snacks ombord på Borealis och senare kommer dom på middag hos oss där vi bjuder på Spagetti Carbonara.

Vi ligger kvar ett dygn i den fina viken där vattentemperaturen är riktigt behaglig för att vara i Maine, så det blir mycket bad. Småflickorna på Borealis åker surfingbräda efter deras jolle och har hur kul som helst. Vi tar vår jolle och gör en utflykt mellan öarna in till den lilla marinan längst in i viken. Här ligger ett litet café och vi beställer in en lobsterroll, gott hummerkött på ett välsmakande bröd.

 

 

 

 

 

Det blir ännu en middag ombord på ”Pingisen” med våra amerikanska vänner, denna gång Spagetti Bolognese. Tatja och Pablo bidrar med sallad och rödvin och vi får ännu en trevlig kväll tillsammans.

 

 

Det har nu hunnit bli den 1 september och det börjar redan kännas lite höstlikt. Vi lättar ankar och går en liten bit söderut till Sebasco Harbour. Här ligger en liten resort, en fin hotellanläggning med pool och andra bekvämligheter. Vi tar en boj som Borealis beställt åt oss och på eftermiddagen dyker även Unicorn upp och ankrar bredvid oss. Det blir ännu en middag ombord hos oss där Håkan och Anna-Karin bidrar med kycklinggryta och Tatja och Pablo med pastasallad och öl. Det är alltid trevligt med dessa knytkalas eller ”Pot Lock” som det kallas här.

Nästa dag kommer en kallfront förbi med åska och regn så vi ligger kvar här och sysslar med lite båtunderhåll och administration. Vi sätter på vår värmare som ger varmt och skönt klimat i båten. Det är faktiskt mysigt att kura ombord i en torr och varm båt medan regnet smattrar på däck och vinden ylar i riggen. Men nästa dag är inte så mycket bättre, inget regn visserligen men däremot dimma. Vi beslutar att lämna vår boj i alla fall och med radarns hjälp styr vi söderut. Vi snirklar oss fram mellan alla tusentals lobsterpots, de färggranna flöten som utmärker var hummertinorna ligger, och vi kommer så småningom fram till den lilla staden South Freeport där vi fyller på diesel och vatten vid den fina marinan som ligger här. Vi får en boj att lägga båten vid och köper levande humrar vid fiskebryggan i hamnen, stora fina humrar som kostar ungefär som en hamburgare, 5 dollar styvk. Det blir en smaskig middag tillsammans med vännerna på Unicorn.

Medan vi ligger vid kaj i marinan kommer ett par fram och börjar prata med oss. Det är Ron och Nancy Hames som också är seglare och som bor här. De frågar om vi verkligen seglat hit från Sverige och när vi kortfattat berättar vår historia erbjuder de oss att låna en av deras bilar om vi behöver åka in till stan för att handla, ett erbjudande som vi naturligtvis tackar ja till. Visst är det fantastiskt att människor vi aldrig träffat tidigare erbjuder sig att låna ut sin bil, men det är faktiskt inte så ovanligt här i USA där folk är väldigt vänliga och hjälpsamma. Hjalle får skjuts hem till dem, blir bjuden på ett glas juice på altanen med en makalös utsikt över skärgården nedanför, och hoppar sedan in i deras SAAB 9-5 och hämtar Brittis som under tiden utnyttjat marinans tvättmaskiner för att tvätta sängkläder mm. Vi kör in till stadens supermarket en halvmil från marinan och köper massor av god mat. Även idag blir det hummer till middag med en god dessertost till efterrätt.

Vi tar en tur ner till Portland för att hälsa på Håkan som ligger här ensam med Unicorn medan Anna-Karin har rest till Sverige ett tag. Vi får hyra en boj av Portland Yacht Club, men vi tycker att platsen är lite väl öppen och oskyddad så nästa dag lämnar vi bojen och sätter kurs ut mot skärgården igen. Målet är en mycket skyddad, lagunliknande vik som lämpligt nog heter The Basin. Här ankrar vi i skydd av den omgivande granskogen som susar precis som i Sverige. Vi får nästan en känsla av att befinna oss någonstans längs norrlandskusten.

Det blir en lugn och skön natt och nästa förmiddag använder vi till att städa båten. Det är många prylar ombord och ibland glömmer man att lägga tillbaka dom på sin plats, och då dröjer det inte länge innan båten börjar se rörig ut. Så ett par städtimmar skadar inte. När vi går upp på däck igen ser vi till vår förvåning att det ligger en annan Najad ankrad bredvid oss, och det är en Najad 440, en systerbåt till oss. Den har en amerikansk flagga i aktern och besättningen vinkar glatt åt oss när vi kommer upp. ”Come over for a glass of wine” ropar de till oss och vi kliver i jollen och kör över till dem. Oj vad kul att besöka en systerbåt, titta på vad de har för utrustning och inredning och prata med ägarna och höra dem berätta sin historia om båten. Det är Nick och Phyllis Orem som äger båten som heter Wassail och är två år äldre än vår. Vi pratar och jämför seglingsupplevelser, vad som har funkat bra med båten och vad som varit bekymmersamt. Nick berättar att de hämtat båten på Orust, seglat en säsong i Sverige, både på väst-och ostkusten och även gått genom Göta Kanal.

Nick berättar att han är medlem i en amerikansk yachtklubb som heter ”The North American Station of the Royal Scandinavian Yacht Clubs”. Han undrar om vi känner till den och vi bekräftar att det gör vi verkligen. Det är en förening för seglare i USA som har en eller annan anknytning till Skandinavien. Det kan vara amerikanare med skandinaviska förfäder, utflyttade skandinaver men även medlemmar i KSSS, GKSS, KNS KDY eller NJK med intresse att hålla kontakt med amerikanska seglare. Varje år arrangerar något av de skandinaviska segelsällskapen en regatta där medlemmarna i klubben inbjuds att delta i lånade båtar. Nästa år skall Nick och Phyllis delta i det arrangemanget som då skall seglas i Danmark.

Vi får ett häfte om föreningen och de berättar att i samband med årsmötet, som varje år äger rum den första fredagen i december, så ordnas en ”Dinner Dance” på den berömda New York Yacht Club som har sina lokaler i centrala New York. Vi lovar att läsa igenom broschyren, titta på medlemsförteckningen och se om det är några namn som vi känner igen. Nästa morgon kommer Nick och Phyllis förbi och frågar vi är intresserade av att gå med i sällskapet och det är klart att vi vill. För att bli medlem måste man rekommenderas av två medlemmar. Nick, som är sekreterare i klubben, ställer gärna upp men vi behöver ytterligare en person som stödjer vår ansökan. Det får vi ordna själva.

Vi ligger kvar i ”The Basin” under dagen och ägnar oss åt ”Båtfix” då vi plötsligt hör någon som ropar på oss. När Hjalle kommer upp ser han att vi har draggat och närmar oss en klippudde. Han tackar människorna i båten som slagit larm och vi får bråttom att starta motorn och dra upp ankaret. Vi går tillbaka till Sebasco Harbour där vi återknyter bekantskapen med vår boj. Här ligger vi tryggt i natt.

Då väderleksprognosen utlovar fortsatt hårda vindar och dessutom regn och åska, beslutar vi oss för att gå tillbaks till Freeport. Det är ju en vik som ligger lite utanför de vanliga seglingsstråken, men den är väl skyddad för hårda vindar. Vi går in till marinan för att fylla på våra vattentankar. Då kommer en av killarna som arbetar på marinan förbi och berättar att hans föräldrar är svenskar och att de bor i närheten. Han undrar om han får ringa dem och berätta att det ligger en svensk båt i hamnen, och det har vi förstås inget emot. Efter en liten stund får vi besök av Ingrid och Henry Thomas. De har bott i USA i över 40 år men besöker Sverige ett par gånger om året och har till och med en lägenhet i Stockholm. Det verkar faktiskt finnas svenskar överallt dit vi kommer.

Så är äntligen det dåliga vädret över, och när vi sitter ombord och njuter av den blåa himlen kommer en kvinna i motorbåt förbi. Hon stannar till bredvid oss och berättar att hon är en hängiven seglare och gärna skulle vilja segla ner till Karibien men att hennes man inte har något intresse för sådana äventyr. Vi förstår att hon gärna skulle vilja mönstra på ombord på Flying Penguin men vi svarar undvikande att vi aldrig har gäster ombord förutom möjligen barn och barnbarn. Då frågar hon om vi gillar ostron; ”Ja absolut” svarar vi unisont. ”Då kommer jag tillbaks lite senare med ostron som jag vill ger er som ett treat, en present”. Mycket riktigt, någon timme senare var Deanie tillbaks med jättefina ostron som vi avnjöt som förrätt till dagens hummermiddag. Var kommer all denna gästfrihet ifrån som amerikanarna visar upp, gång efter gång?

På kvällen sitter vi och bläddrar i broschyren om ”North American Station” för att se om vi kan hitta någon lämplig bekant som tillsammans med Nick kan rekommendera oss som medlemmar i föreningen. Vi upptäcker att en av medlemmarna faktiskt bor här i Freeport. Kanske vore det enklare att be en lokal medlem om denna tjänst än att försöka få någon av våra svenska bekanta att ställa upp. Efter en viss tvekan, kan man verkligen ringa en vilt främmande människa och be om något sådant, så ringer i alla fall Hjalle upp. Det är Mark Nordenson som svarar och när han får höra vårt ärende blir han mycket intresserad. Vi bestämmer att träffas nästa dag klockan 9 för att bekanta oss med varandra.

Klockan 9 kommer Mark och hämtar oss med sin bil och vi åker in till Freeport för en typisk amerikansk kaffe frukost. Mark berättar att hans pappa var svensk och att hans familj en gång i tiden ägde Liljeholmens Stearinfabrik. Han själv hade studerat några år i Sverige i övre tonåren. Han bodde då i Saltsjö-Duvnäs, det samhälle där Hjalle växt upp. Och inte nog med det, han hade arbetat i ett företag som utvecklade kompressorer, precis som Hjalle också gjort. Snacka om att världen är liten.

Mark är också en hängiven seglare och brukar varje år resa till den årliga musikfestivalen på Anguila, den närmaste grannön till St Martin. Vi har verkligen många beröringspunkter. Även Mark kommer med frågan om vi gillar ostron och återigen svarar vi ja. Vi åker in till Portland till en ostron-och skaldjursrestaurang som heter Eventide. Det är en liten men tydligen mycket populär restaurang. Den är proppfull av gäster när vi kommer. Vi får vänta och passar på att prova några lokala ölsorter under tiden.

Menyn består bl.a. av ett tjugotal olika ostron. Vi bestämmer oss för att prova 6 olika ostron från lokala fiskare. Till ostronen väljer vi olika såser, pepparrot, gurka och ingefära samt en rödvinsvinäger med schalottenlök. Det smakar otroligt gott,  varje ostronsort har sin smak och vi hittar vår favorit. Det är nästan som vinprovning. Vi fortsätter med rostade salta pepparfrukter som doppas i en limeaioli, lobsterrolls och stora steka ostron med rödkål. Inte svensk husmanskost precis men allt är fantastiskt gott, och när räkningen kommer så vill Mark bjuda. Alla protester från vår sida avslås så vi hoppas att få bjuda tillbaks så småningom, antingen på St Martin eller i Sverige.

Vädret med höstrusk är tillbaka så vi kryper ner i båten och sätter på värmen. Nästa morgon är Mark tillbaka, denna gång med svenska läckerheter som han inhandlat i en affär som importerar svenska matvaror. Dessutom får vi en lobsterpot, ett sånt där flöte som utmärker alla tusentals hummertinor här i Maine, men detta flöte är målat i svenska flaggans färger. Verkligen en kul souvenir. Nästa dag när vädret åter är vackert tar vi med oss Mark och hans fru Moira ut på en liten utflykt med Pingisen. Vi ankrar i en trevlig lunchvik och Brittis bjuder på sin utsökta Cesarsallad.

 

 

Vi har upptäckt att här i viken ligger en annan Najad, en liten Najad 332 som heter Mostly Love. När vi sitter med vår lunch i sittbrunnen kommer ägarna Douglas och Leslie Hall förbi och frågar om vi verkligen har seglat över Atlanten. Vi berättar kortfattat vår historia och de blir mycket intresserade och vill bjuda hem oss på middag för att få höra mer.

Men vi blir tyvärr tvungna att tacka nej då tiden inte räcker till. Vi har ett fint väderfönster nästa dag för att segla söderut. Så det är dags att lämna Maine för denna gång, men innan vi kastar loss åker vi förbi Mark och Moira och överlämnar en liten present som tack för visad gästfrihet. När vi styr ut mot havet med sydlig kurs pratar vi om alla fantastiska möten med människor vi haft här i Maine. Vi har mött ett intresse och en gästfrihet som är helt otrolig. Det har verkligen varit märkliga, mysiga möten i Maine.