Nu hade vädret på Biscaya lugnat ner sig, och på måndagen den 8 september går vi vid högvatten ut genom ”sea-locken” i La Rochelles ”Vieux Port” tillsammans med våra norska vänner ombord på ”Pigalopp”. Det känns skönt att efter en vecka i hamn åter vara på väg ut på havet. Kursen sätts mot Gijon på spanska nordkusten, 250 sjömil längre söderut. Vi får en fin slör i den ostliga vinden med sol och blå himmel. Natten blir stjärnklar och vi får för första gången med nya ”Pingisen” uppleva den fantastiska stjärnhimmel som vi förhoppningsvis kommer att få se många nätter framöver. I väster håller Karlavagnen på att stå på huvudet och i öster ser vi Orion stiga upp över horisonten. Rakt upp lyser alla miljoner stjärnor i ”The Milky Way”, som Vintergatan kallas i de engelska astronomiska böckerna, och förut lyser den röda stjärnan Aldebaron i Oxens stjärnbild.Väderprognosen säger att vinden skall vrida mot sydväst och vid 5-tiden på efternatten mojnar vinden. Hjalle, som har vakten, rullar in genuan och startar motorn. Några minuter senare kommer vridet och vi får nu vinden rakt emot oss. Söderut ser vi ett kraftigt åskväder som lyser upp himlen med täta mellanrum. Ann Kristin på ”Pigalopp” anropar oss på VHF:en och frågar vad vi ska göra. Med radarns hjälp kan vi fastställa att åskmolnet rör sig österut och Hjalle föreslår en kursändring 30 grader styrbord för att undvika att gå in i ovädret. Det fungerade perfekt.
Tisdagen bjöd på lätta vindar och strålande sol. När vi kommit ut från kontinentalsockeln, ut på flera tusen meter djupt vatten, fick vi besök av en val som makligt simmade parallellt med oss några hundra meter bort på vår babordssida. Det är fantastiskt att se sådana mäktiga djur på nära håll. Naturligtvis hade vi då och då också sällskap av delfiner, dessa fantastiskt vackra och sällskapliga djur. De lägger sig ofta bara några decimeter framför fören och följer elegant med i båtens alla rörelser. Då och då simmar de lite på sidan, tittar upp mot däcket och kontrollerar att vi ligger där på fördäck och beundrar dem. Är vi inte där så dröjer det oftast inte länge innan dom försvinner. Vi passar naturligtvis också på att stanna till i det vackra vädret och ta en simtur runt båten. Det är 23 grader i vattnet och under oss är det mer än 4 kilometer till botten. En kittlande känsla.
Efter 37 timmar på havet går vi klockan 2 på natten in i marinan i Gijon. Den franska gästflaggan har bytts ut mot den spanska under styrbords vantspridare. Nu har vi klarat av Biscaya och kommit fram till ”Costa Verde” – den gröna kusten – som den här delen av spanska kusten kallas. Viva Espana! Vi korkar upp en flaska champagne och firar detta tillsammans med Öystein och Ann Kristin från Pigalopp.
Efter några timmars sömn vaknar vi till ännu en strålande dag. Vi klarerar in på hamnkontoret och får en kajplats anvisad innan vi går ut på stan för att söka efter en lämplig restaurang att inta en rejäl ”brunch”. Restaurangerna öppnar först klockan 13, så vi hinner med att gå en lång promenad och beundra de vackra gamla husen i typisk spansk stil. Vädret är fantastiskt, runt 30 grader och sol. Precis klockan 13 sätter vi oss vid ett bord på ett litet torg i gamla stan. För 10 Euro var får vi en fyrarätters lunch med serranoskinka med tomat, paella, sjötunga och spanska efterrätter och därtill både vin och vatten.
Vi blir kvar i Gijon i 3 dagar och får tillfälle att lära känna Asturien, denna del av Spanien, lite mer. Asturien blev aldrig ockuperat av morerna och år 718 inleddes härifrån återerövringen av Spanien av de kristna arméerna. Morerna besegrades i slaget vid Covadonga som ligger i den mäktiga bergskedjan Picos de Europa. Det stod nog aldrig något om detta i våra historieböcker i skolan vad vi kan komma ihåg. Spännande att lära sig lite mer om historien från de länder vi besöker.
Picos de Europa är en lång bergskedja vars klippiga toppar höjer sig bakom den gröna kusten som är klädd med pinje-och eukalyptusskogar. Här i denna vildmark finns ett rikt djurliv med bl.a. tjäder och brunbjörn. Längs kusten ligger många trevliga fiskehamnar och härliga sandstränder. Spanjorerna själva söker sig ofta hit på sina semestrar. Här är det inte lika hett på somrarna som längs sydkusten och betydligt fridfullare. Horderna av charterresenärer syns inte till och stränderna är inte förstörda av stora, fula hotellkomplex. En härlig, orörd spansk idyll, knappt känd av oss i Norden. Återigen tog vi fram våra cyklar för en stärkande och intressant tur längs kusten.
Nästa mål på vår seglats var landskapet Galicien och långseglarnas traditionella hamn i A Coruna. På vägen dit gick vi tillsammans med våra norska vänner på ”Pigalopp” in i två av de fina fiskehamnarna längs kusten, Cudillero som vi också kom till på vår förra resa 2005,
och Viveiro där det var rena rama svenskmötet med inte mindre än 5 andra svenska långseglare.
Kusten härifrån ner till portugisiska gränsen har en helt annan karaktär är ”Costa Verde”. Den består av höga vassa klippuddar avbrutna av små skyddade vikar med sandstränder, en vild och isolerad, ibland lite skrämmande kust. Den kallas ”Costa da Morte” – dödens kust – eftersom så många fartyg under århundradena har gått under här. Allra längst västerut ligger den ensliga klippudden ”Cabo Fisterra” – ”udden där landet slutar” – hos oss mer känd som Cap Finisterre. Här kan man för det mesta räkna med hårda vindar och hög sjö.
Vi tillbringar 2 dagar i A Coruna med besök i Europas äldsta fyrtorn, ända från romartiden, ”Torre de Hercules”. Efter en klättring på 242 trappsteg nådde vi den lilla plattformen på fyrens topp, 120 m över havsytan. Härifrån har man en magnifik utsikt över havet och den berömda hamnen. Det var härifrån som Kung Filip II:s oövervinnerliga spanska armada, bestående av inte mindre än 133 skepp, avseglade mot England 1588. Det hela slutade i katastrof när det protestantiska Englands flotta sköt armadan sönder och samman.
Året efter kom en engelsk flotteskader under befäl av ingen mindre än Sir Francis Drake till A Coruna för att inta staden. Trots stor överlägsenhet i antal soldater och kanoner misslyckades anfallet som ägde rum den 5 maj (Hjalles födelsedag)!!! Huvudorsaken till engelsmännens misslyckande sägs vara en vacker kvinna, Maria Pita, som med sitt mod och sitt ledarskap manade sina medborgare till heroiskt motstånd. Hon högg själv ihjäl den engelske standarbäraren när han klättrade över stadens mur. Idag är hon A Corunas mest kända historiska person. Stadens centrala torg heter Plaza Maria Pita och där står också hennes staty.
Galiciens största turistattraktion är annars staden Santiago de Compostela med sin katedral, kristenhetens tredje viktigaste pilgrimsmål efter Jerusalem och Rom. Här sägs kvarlevorna efter Jesus lärjunge Jakob vara begravda. Hjalle besökte staden och katedralen för 10 år sedan då han seglade ner Swan 76:an ”Travel” till Kanarieöarna. Nu passade Brittis på att göra detsamma medan Hjalle var kvar hos ”Pingisen” och skötte om den. Brittis fick uppleva en stad full av pilgrimer i alla åldrar och nationaliteter, alla med sina ryggsäckar och stavar och ibland kunde man se skavsår och trötta knän. Samtliga verkade mycket nöjda med att ha genomfört sin pilgrimsvandring. Staden är väl värd ett besök för sin historia, sina vackra byggnader och fina restauranger.
Nu ser vi fram mot nästa mål – 40:e latituden – belägen strax norr om Lissabon. Skeppsbjörnen Charlie säger alltid att det bara är fakirer och självplågare som seglar norr om 40:e. Men för att komma dit ska vi först ¬¬klara av att runda Cap Finisterre och ”Costa da Morte”. Om det berättar vi i nästa resebrev. Ha det bra så länge och sköt om er – och skriv gärna en kommentar till resebrevet. Vi läser dem med stort intresse!