Har du någonsin varit på banken på natten? Nej, jag tänkte väl det, det är ju inte så vanligt. Men nu ska vi i alla fall prova på det. Och det är inte vilken bank som helst. Det är faktiskt Bahamas största bank, Great Bahama Bank heter den. Det här ska bli både intressant och spännande.

Så vi lämnar vår fina marina på ögruppen Bimini på förmiddagen den 5 januari och går ut genom den muddrade rännan som är väl utmärkt med röda och gröna prickar. Egentligen skulle de inte behövas för det syns tydligt i det klara vattnet var det är djupt och var det är grunt, men det är klart att det känns säkrare med dessa prickar.

Väl ute på havet girar vi norrut och sätter kurs mot den lilla klippa som kallas North Rock. Framför oss ligger en hel hop med båtar som också verkar ha bestämt sig för att besöka banken på natten. Det är mest kanadensiska båtar och de verkar riktigt nervösa, de har aldrig besökt en bank på natten tidigare och inget annat ställe heller som det verkar. De tjattrar på radion och lovar varandra att höras av varje timme och förhoppningsvis berätta att allt är bra ombord.

När vi väl har rundat North Rock sätter vi kurs österut, rakt ut på banken som är grund. Det är därför den kallas bank, grundbank brukar vi ju kalla sådana här områden på svenska. Framför oss ligger mer än 150 sjömil som vi ska segla under natten. Det är en märklig upplevelse att forsa fram i full fart medan ekolodet visar mellan 3 till 6 meters djup. På vår radar ser vi kanadensarna som väljer en lite annan väg än vad vi gör. De ligger tätt ihop och påminner lite om de fiskstim som man ofta kan se här och som håller sig tätt samman i hopp om att rovfiskarna ska käka upp kompisen i stället för mig.

Förutom att det är grunt finns det andra spännande saker att uppleva här på banken. En sådan är de lokala fiskebåtarna. De far runt i natten utan några som helst ljus. De är dessutom så små så att de sällan kan ses på vår radar. Följaktligen är det en stor risk att man brakar rakt in i en sådan liten fiskeeka som ligger där utan ljus. Den risken begriper naturligtvis även de fiskare som sitter i ekan så därför har man med sig något som närmast kan liknas vid en cigarett tändare. När de ser våra lanternor närma sig tänder de sitt lilla ljus, ofta när vi bara är några 10-tal meter ifrån dem. Eftersom vi seglar med en fart av 3 – 4 meter per sekund har vi inte många sekunder på oss för att koppla ur autopiloten och gira undan. Bankpersonalen verkar minst sagt lite vårdslösa.

I norr ligger den djupränna som heter Northwest Providence Channel och som är flera tusen meter djup. Den skiljer den stora banken där vi befinner oss från andra lite mindre bankar runt omkring. Här är trafiken av stora fartyg intensiv, fartyg på väg mellan Europa och USA eller Panamakanalen. De flesta fartyg är dock jättestora kryssningsfartyg som med flera tusen passagerare ombord kryssar mellan olika turisthamnar. De ser ut som flytande städer och deras enorma ljussken syns på många mils avstånd.

Framåt midnatt ser vi ett mindre sådant fartyg som dock verkar vara helt ur kurs. Det ser ut som om de har navigerat fel och befinner sig hos oss inne på banken. Men det är ju inte möjligt, deras djupgående gör ju att de absolut inte kan befinna sig här. Vi tittar oroligt på vår radar men kan inte upptäcka något eko i närheten. Hjalle tar fram kikaren och ser plötsligt ett större fiskefartyg strax förut med kurs rakt mot oss. Vi gör en undanmanöver och så snart vi fått dem lite snett föröver dyker deras eko upp på radarn. Det verkar som vårt försegel på något sätt gjort radarn blind för något som befinner sig bakom seglet. Och inte nog med det, runt omkring sig har fiskefartyget en mängd små fiskeekor utan ljus Vi passerar en sådan liten båt på bara ett par meters avstånd. Det här börjar bli lite väl spännande.

Vi bestämmer oss för att lämna banken och sätter kurs ut mot den lilla ögrupp som heter Berry Islands. Här är det för djupt för fiskebåtar att hålla till. Efter att ha ätit en sen middag i sittbrunnen går Brittis ner och lägger sig. Efter ett tag kommer vi in i ett band av regnskurar, s.k. squalls. Förutom att det regnar intensivt får vi också en kraftig vidökning. Det är helt normalt så Hjalle har minskat segel i god tid. När väl regnskurarna har passerat och efter att ha rundat ögruppen sätter vi kurs mot sydost ner mot Eluthera. Det är en liten arkipelag som ligger allra längst ut mot Atlanten och dit kommer man genom att segla över Northeast Providence Channel. Nu får Brittis komma upp och ta över vakten medan Hjalle får sig några timmars sömn. Natten är nu klar och stjärnhimlen ovanför oss är oerhört vacker.

Vid halvfemtiden är det dags för nästa vaktombyte och Hjalle får uppleva en vacker soluppgång. Vid niotiden kommer vi in på Eluthea banken där djupet återigen plötsligt går från 2000 meter till 4 meter. Vi sätter kurs mot den skyddade ankarplatsen på Royal Island. Nu får vi ett upprop på vår VHF. Det är Håkan på Unicorn som har sett oss på sin AIS och berättar att de ligger för ankar i viken. Vi går in och förtöjer bredvid dem och Hjalle kan äntligen ta sig ett efterlängtat dopp.

Väderprognoserna berättar att det är en kallfront på ingående med kraftiga nordliga vindar. Vi bestämmer oss för att gå några sjömil österut till den skyddade lilla byn Spanish Wells. Här förtöjer vi för kulingvindar, sätter oss i sittbrunnen på Pingisen tillsammans med Håkan och Anna-Karin och berättar för varandra om våra nattliga besök på banken.

Nu är det dags för PG att fira sin 70-årsdag. Den infaller den 21 december och skall enligt hans egna planer ske i någorlunda ordnade former i Fort Lauderdale tillsammans med familjen bestående av hustru Margareta, sonen Håkan och barnbarnen Isak och Ima. Sedan ska man åka på kryssning en vecka till Jamaica, Cayman Islands och Key West. Den 20:e skall P-G och Margareta anlända till fort Lauderdale med flyg från St Martin.

PG är en mycket god vän som bor granne med oss på St Martin och dessutom nästan granne med oss i Sverige. Han har ett sommarhus på Ljusterö och vi vårt på Vättersö, inte särskilt långt ifrån varandra således. Till yttermera visso är vi också gamla jobbarkompisar. Det är klart att vi inte tänker missa tillfället att fira honom på något sätt.

Vi har därför sett till att vi är i Fort Lauderdale när de kommer dit. Vi har tänkt att det ska bli en överraskning för PG att vi dyker upp. Men hur skall vi kunna hålla våra planer hemliga? PG håller koll på allt så det gäller att på något sätt runda honom. Vi löser detta genom att all kommunikation sker med gulliga Cecilia på St Martin. Hon tar reda på alla nödvändiga detaljer och vidarebefordrar dem till oss. Det blir flera mail fram och tillbaka innan vi har alla planer klara. Dagen innan de skall resa får Hjalle tag på Margareta och inviger även henne i våra planer.

Vår plan går ut på att ordna en anständig mottagning när PG och Margareta landar i Miami. Så på morgonen den 20 december klär vi upp oss. Hjalle tar på sig smoking och Brittis en smokingklänning. Klockan 11 kommer vår beställda limousin, en svart förlängd Lincoln limo med en stilig chaufför från Jamaica, och hämtar upp oss utanför marinan. Vi har med oss ett par flaskor Champagne, lite tilltugg samt en stor svensk flagga. Planet skall landa 11.55 men när vi kollar ankomsttiden på vår dator visar det sig att de är 20 minuter före tidtabell. Dessutom råkar vi ut för en broöppning på väg ner till Miami och blir stående i bilkön i 15 minuter. Nu blir vi lite nervösa för om vi skall hinna fram i tid. Vår chaufför kör oss i expressfilen på den enorma motorvägen så vi slipper fler trafikproblem.

Det är fullt av väntande personer utanför den internationella ankomsthallen, här talas märkligt nog nästan bara spanska. Vi har utrustat vår chaufför med en skylt där det står ”P-G Nilsson, The Swedish Lion, 70 år” och med den och den svenska flaggan står han nu beredd att ta emot våra gäster medan vi gömmer oss i folkmängden. Det kommer massor av folk ut från ankomsthallen men ingen P-G och Margareta. Nu blir vi oroliga igen, kan de ha kommit till inrikeshallen eller har de missat flyget. Efter en dryg timmes orolig väntan dyker de äntligen upp. ”Vad kul att ni är här” säger PG förvånat, ”men varför är ni så finklädda? Ska ni på kalas?”

När vi kommer ut till bilen kommer nästa överraskning. Det är ingen vanlig taxi utan en riktigt flott Limo med alla tillhörande attiraljer som TV, kylskåp, bar och soft belysning mm. ”Nu har tydligen ribban höjts för hur man ska hämta folk på flygplatser” säger PG glatt och sjunker ner i en av de sköna fåtöljerna medan Hjalle korkar upp den första flaskan champagne. Vi har en jättetrevlig resa medan vår chaufför mycket smidigt tar oss ut från Miamis flygplats och sätter kurs mot Fort Lauderdale. Vi njuter av den kalla champagnen och uppdaterar varandra på senaste nytt. Resan till hotellet går nästan alltför fort, den hade gärna fått vara lite längre.

Efter att herrskapet Nilsson checkat in på sitt hotell går vi till den närbelägna restaurangen BubbaGump. Det är restaurangen som har filmen Forest Gump som tema och här serveras skaldjur av alla sorter. Det blir en lång härlig lunch med många skratt innan vi skiljs åt. Vi promenerar tillbaks till båten som ligger i Las Olas Marina. Brittis som kommit från Sverige föregående dag dyker direkt ner i sängen för en eftermiddagslur, nöjd med hur dagen har utvecklat sig.

Nästa dag är det så PG:s 70-årsdag. Vi har bestämt att träffas i baren på restaurang Mai-Kai. Det är en polynesisk restaurant som öppnades 1956. Restaurangen är inredd i polynesisk stil, designkostnaden lär har varit mer än en miljon dollar, det var den dyraste restaurangen som byggdes det året. Mai-Kais design är fantastisk, här finns åtta polynesiska matsalar, Molokai Bar, en souveniraffär, flera vattenfall, en tropisk trädgård och en vackert utsmyckad scen. Här finns också en imponerande samling av polynesiska artefakts.

I baren ser de söta tjejerna ut precis som i turistbroschyrerna nere från Söderhavet. Vi beställer varsin Mai-Tai medan vi inväntar på födelsedagsbarnet och hans sällskap. Charlie är förstås också med. Han har till och med köpt en present till PG, en nallebjörn som heter Godiva. Charlie vill gärna ha lite sällskap när han besöker PG och Margareta. Snart dyker de upp och vi dricker våra drinkar och pratar innan det är dags att sätta oss till bords. Bordet har paret Nilsson bokat redan för ett halvår sedan, så vi hamnar allra längst fram vid scenen.

Håkan har fått den stora äran att hålla ett tal, skrivit av PGs gode vän Ove. Det är för oss ett mycket lärorikt tal då det handlar om 10 oförglömliga saker som de två herrarna gjort tillsammans. Det var en hel del bus, så PG:s strikta direktörsgloria hamnar lite på sned, men roligt är det att höra om alla tokigheter.

Klockan 9 så börjar den polynesiska showen. Det är ett antal danser och sånger från Hawaii, Samoa, Tonga etc. Det är många i publiken som firar något den här kvällen, bröllopsdagar och födelsedagar. Alla som har något att fira får en tårtbit. Inte helt oväntat blir några av jubilarerna ombedda att komma upp på scenen och dansa med de undersköna flickorna. Naturligtvis är PG en av de som får chansen och han är inte nödbedd. Han gör en riktigt bra show, kolla på videon här:

PG Dansar from Britt-Marie Schibbye on Vimeo.

En av de mest spektakulära danserna är elddansen. Med brinnande facklor dansar de proffsiga killarna en våldsamt häftig dans till ljudet av trummor och flöjter. Vi som sitter närmast känner verkligen av värmen från facklorna och vi ser oss lite oroligt om efter närmaste eldsläckare. Men allt går väl. Vill ni också bli imponerade så kolla videon här

Elddansen from Britt-Marie Schibbye on Vimeo.

Efter avslutad show och middag tar vi en promenad i den fina trädgården, Det finns mycket att titta på, små vattenfall, polynesiska skulpturer, tropiska växter, allt upplyst av brinnande facklor, väldigt stämningsfullt. Vi delar en taxi tillbaka och tackar PG för en fantastiskt trevlig kväll och önskar gänget en härlig kryssning i de karibiska farvattnen. Ja nog var det ett födelsedagskalas alltid.

Vi vaknar till en härlig morgon ombord på vår kära ”Pingis”. Solen skiner från en klarblå himmel och termometern visar på 25 grader. Det är den 5:e december och idag skall vi flyga härifrån Ft. Lauderdale till New York för att vara med på en spännande middag på New York Yacht Club. Vår gulliga kompis Helen, som numera bor här nere, hämtar oss med sin bil där vi ligger tryggt förtöjda vid Las Olas Marina och kör oss till flygplatsen. Vi skall flyga med Spirit Airlines, ett för oss okänt flygbolag men som har en bra tidtabell och bra priser härifrån. Vi checkar in i deras automat, men då visar det sig naturligtvis att vi måste betala 45 dollar för incheckat bagage och 50 dollar för vårt handbagage och sedan kostar det 50 dollar extra för att vi skall få sitta bredvid varandra. Så var det med den billiga biljetten.

Vi köper en flaska vatten och en flaska juice för att ha lite att dricka på vägen upp till New York. Vi vet ju att på amerikanska inrikesplan ska man inte förvänta sig någon service. På skylten vid gaten står att planet är “on time” och boardingen börjar mycket riktigt vid den planerade tidpunkten. Men när det är vår tur att gå ombord blir det tvärstopp. Vi frågar markvärdinnan vad det är för problem och efter några telefonsamtal meddelar hon att det är dåligt väder i New York. Det är omöjligt att landa pga. tät dimma. Planet kommer att bli minst en timme försenat.

Dimma! Hur länge tänker den ligga kvar och stoppa flygtrafiken till New York? Vi går till en bar och beställer lite lunch och ringer till vår vän Håkan som förutom att han för det mesta är uppkopplad till Internet även är pilot. Vi berättar om läget och frågar om han kan kolla förutsättningarna för att komma till New York idag. Efter ett tag ringer han tillbaka och berättar att han varit inne på den vädersajt som flygledarna använder för väderprognoser till piloterna. Dimman är tät, vertikalsikten är bara 30 fot vilket är långt under säkerhetsnivån även för automatlandningar och all flygtrafik är nu omdirigerad till andra flygplatser.

Det här känns inte så roligt. Vi hade under vårt besök i Washington för några veckor sedan köpt en fin smoking till Hjalle och en snygg cocktailklänning till Brittis. Det är ju kläder som vi vanligtvis inte har med oss ombord på Pingisen. Har vi gjort den här investeringen förgäves? Visserligen är middagen inte förrän i morgon kväll, men vi kan tänka oss vilket kaos det är i New York nu när tre storflygplatser är stängda. Vi ser på dataskärmarna att det ena flygbolaget efter det andra ställer in sina flygningar. ”Canceled” står det på American Airlines och United Airlines flighter till New York, men märkligt nog inte på vår. Där står det ”Delayed until 14.00”.

Och mycket riktigt, vid halv tvåtiden får vi gå ombord och planet kommer iväg. Kommer vi trots allt att kunna landa i New York eller kommer vi att hamna i Chicago eller Philadelphia eller på något annat kul ställe. Efter ett par timmar i luften börjar planet gå ner och vi försvinner in i dimman. Utanför fönstren är det bara vitt, vitt, vitt och vi känner hur planet svänger lite hit och dit. Men så plötsligt ser vi banljus och ögonblicket senare dunsar planet ner på landningsbanan och vi taxar in till vår gate. Vi är framme och när vi går av planet står kaptenen stolt i dörren in till cockpit och önskar oss trevlig vistelse i New York. Tack Spirit Airlines.

Vi har planerat att gå på musical på Broadway i kväll, men som tur är har vi inte bokat något. Med förseningen och rusningstrafiken in till Manhattan finns inte en chans att vi ska hinna innan föreställningarna börjar. I stället kopplar vi av i taxin och tittar storögt på alla vackra julbelysningar. Den första natten bor vi på Milford Hotel som ligger mycket nära Times Square. Här sjuder det av liv och rörelse från tusentals julfirande turister. Vi får ett rum på 21:a våningen och sedan ger vi oss ut på stan för att se om vi kan hitta någon trevlig restaurang där vi kan äta middag.

Vi kommer förbi ett ställe som heter ”Dr Jekyll and Mr Hyde”. Det ser ut att vara en minst sagt märklig restaurang där spöken, skelett, vampyrer och andra hemska varelser håller till. Vi tittar på varandra, ok det här måste vi prova. Det är en stor restaurang och överallt är det något att titta på. Skulpturer, tavlor, skådespelare, en pratande elefant och då och då liveuppträdanden. Vi tittar på en tavla med HC Andersen som sakta förvandlas till en vampyr och plötsligt kommer Frankensteins Monster upp genom en lucka i golvet, ja mycket tokigt finns det att beskåda. Vi beställer varsin drink, en ”Soft Poison” och en ”Bermuda Triangel”. De ser riktigt giftiga ut men smakar utmärkt. Hela tiden händer det saker. Vi delar en thairätt till förrätt och sedan äter vi en god lax. Efter ett par timmar i denna märkliga miljö går vi mätta och belåtna tillbaka till hotellet.

När vi vaknar nästa dag regnar det. Efter en god frukost ger sig Brittis ut på stan för att handla några småsaker. Sedan tar vi en taxi till Lotos Club där vi skall tillbringa 2 nätter. Lotos Club är en riktigt förnäm Gentleman’s club i New York som grundades 1870 av en grupp unga författare och konstnärer, bl.a. var Mark Twain en av de tidiga medlemmarna. Klubbens hus ligger på East 66 alldeles bredvid Central Park och är en mycket vacker byggnad som Mr Vanderbilt lät bygga till sin dotter när hon skulle gifta sig. Taxin hinner knappast stanna utanför klubben förrän en välklädd, stilig ung man kommer ut och tar hand om vårt bagage. Vid receptionen säger flickan ”Welcome Mr Schibbye. Ert rum är klart klockan 2 och vi tar hand om ert bagage så länge och ser till att det kommer upp på rummet. Under tiden är ni välkommen till vår restaurang om ni önskar äta lunch”.

Trevligt mottagande tycker vi och tar hissen till nedervåningen där ”The Grill” ligger, en vackert inredd matsal. Väggarna är prydda med spännande tavlor, det märks att detta är en klubb som har sitt ursprung i de fria konsterna. Vi sitter och njuter den fina miljön medan vi äter vi en utsökt lunch. Vid efterrätten kommer Phyllis, vår nya seglarvän från Maine, vars man Nick sitter i styrelsen för North American Station of The Royal Scandinavian Yacht Clubs. Han är även medlem i Lotos Club och initiativtagare till att vi nu är medlemmar av North American Station. Vi pratar en stund om vad som hänt sen sist och bestämmer att träffas klockan halv sex för ett glas vin innan vi tar en bil till New York Yacht Club.

Nu är det dags för den stora förvandlingen. Med spänning packar vi upp våra nya finkläder och börjar den omständliga processen att förvandla oss från yachtisar till fint herrskap. Smokingskjortan ska ha sina guldknappar och byxorna sina hängslen. Brittis halsband och armband ska knäppas på liksom Hjalles fluga. Till slut är vi klara och vi tittar förtjust på varandra. Himmel vad snygga vi är. Sålunda klädda i smoking och cocktailklänning träffar vi Phyllis framför den öppna spisen i biblioteket och tar ett glas vitt vin framför brasan. Phyllis berättar vad vi kan förvänta oss av kvällen och vilka människor vi kommer att träffa.

Bilen hämtar oss i god tid och kör oss den relativt korta sträckan till New York Yacht Club. Det här är hjärtat i det som i många år varit världens mest prestigefyllda segeltävling, Americas Cup. Vi ser oss andäktigt omkring när vi går upp för den eleganta entrétrappan och nickar vänligt till den stilige vaktmästaren. Vi fortsätter upp en trappa och kommer in i det allra heligaste, ”The Model Room”. Det är en jättestor sal, två våningar hög med kristallkronor i taket, hundratals halvmodeller av berömda J-båtar och 12:or på väggarna och enorma prisskåp med mängder av silverpokaler. Festklädda människor står i grupper och samtalar och servitörer går omkring och serverar champagne i vackra kristallglas.

Phyllis lotsar oss fram till Nick och vi skålar glatt med varandra. Tänk att det fungerade, det som vi talade om för snart ett halvår sedan då vi träffades i den fina viken The Basin uppe i Maine. Vi har blivit medlemmar av North American Station och vi har lyckats ta oss hit till denna årliga Dinner Dance i New York. Vi känner oss riktigt välkomna och nu vill Nick gärna presentera oss för det andra nya paret i föreningen och säger: ”May I introduce you to Peder and Johanna”. Brittis tittar på Peder och sedan på hans fru Johanna och skrattar. ”Men er känner vi ju redan, vi träffades för två år sedan på Bermuda när vi var på väg upp till USA från Västindien”. Alla ser först förvånade ut och sedan börjar vi skratta. Seglarvärlden kan verkligen vara liten.

Efter en god stunds mingel i ”The Model Room” är det dags att gå in i matsalen. Det är dukat vid runda bord och på varje bord finns den amerikanska, danska, finska, norska och svenska flaggan. Var och en får dessutom ett litet häfte med snapsvisor. Förrätten kan vara från vilket svenskt julbord som helst, några olika sorters sill, gravlax, potatis, ost, men också en liten köttbit. På bordet står en flaska Linjeaquavit så här skall drickas snaps och sjungas snapsvisor. Amerikanarna har tydligen inga snapsglas utan snapsen serveras i något slags portvinsglas som rymmer ganska mycket. Vi äter, sjunger, dricker snaps och pratar och har det väldigt trevligt. Vid bordet bakom oss är majoriteten finländare och de stämmer upp i en egen sång, jättefint.

Till huvudrätt serveras lammkotletter och därtill ett gott rödvin. Efter huvudrätten släcks ljuset ner och in kommer ett Luciatåg. Det är ett 20-tal unga svenska tjejer som sjunger flerstämmigt på både svenska och engelska. De är verkligen duktiga och det blir en underbar musikupplevelse. Det är inte utan att vi blir lite sentimentala och minns de fina Luciatågen i Sverige. Vi har inte upplevt Lucia på 6 år så det är väldigt speciellt.

Vid vårt bord sitter bland annat Nick o Phyllis, Peder och Johanna och finska Lars Colliander med sin amerikanska fru Norah. Lars är dessutom kvällens toastmaster och han lockar fram många skratt med sina presentationer. Men så reser han sig upp och säger att nu skall Hjalmar tala och berätta om varför han och Brittis blivit medlemmar av detta illustra sällskap. Det kommer lite oväntat men när jag går fram till mikrofonen kommer jag osökt att minnas en annan gång då vi skulle hålla tal på en Dinner Dance. Det var på Royal Prince Alfred Yacht Club i Sydney, Australien då vi vunnit bronsmedaljerna i VM för Soling. Det blir delvis en hyllning till min gamle seglarkompis ”Greven”, Arved von Gruenewaldt och av döma av applåderna uppskattades den historien.

Kvällen fortsätter med efterrätt och dans till levande musik, men vi hinner inte med så mång danser eftersom festen slutar redan klockan 12. Vi tar en taxi tillbaks till Lotosklubben tillsammans med Nick och Phyllis. Vi har ingen lust att gå och lägga oss redan men förgäves försöker vi hitta en nattöppen bar i närheten. Vi löser detta genom att nyttja våra minibarer på rummen och sedan blir det eftersnack på deras rum. Vi har hur trevligt som helst och klockan hinner bli närmare tre innan vi kommer i säng. Vi har haft en verkligt trevlig kväll.

Nästa dag äter vi frukost tillsammans med Nick och Phyllis innan de skall resa tillbaka till Massachusetts. Det är kallt ute, men vi vill gärna se om vi kan köpa några julklappar och kanske se en musical på Broadway. Vi promenerar 7:e avenyn söderut men det är så mycket folk i rörelse att det är svårt att ta sig fram på trottoarerna och i affärerna är det nästan omöjligt. Vi får tag i en taxi som kör oss ner till Times Square där vi ställer oss i jättekön till biljettkontoret där man kan köpa rabatterade biljetter till dagens föreställningar. Det är jättekallt ute och Hjalle har ingen överrock utan står i kön i bara kostymen. Brittis har en hyfsat tjock jacka på sig. Medan vi står i kön är det många agenter som försöker övertyga oss om att köpa biljetter till sina musicals. Vi får också många råd om vilka musicals som anses bäst. Bland annat får Janis Joplin många rekommendationer, men Brittis har läst på och kommit fram till att Jersey Brothers är den föreställning vi vill se.

Efter 1 timme kommer vi fram till kassan, men då finns bara enstaka biljetter kvar till Jersey Brothers, och inga platser bredvid varandra. Så det blir “A night with Janis Joplin” och föreställningen börjar klockan 14 dvs. om en dryg timme. Vi hittar en irländsk restaurang nära teatern där de lovar att servera en snabb lunch. Maten är god och vi kommer till teatern i lagom tid för insläppet.

Vilken musical! Det blir en häftig musikupplevelse. Sångarna och musikerna är enastående, folk står upp och klappar händerna och sjunger med i de kända melodierna. Hjalle tycker framför allt att två av gitarristerna är av världsklass. Det är inte bara Janis Joplin som gestaltas på scenen, det är även Aretha Franklin, NIna Simone och många andra berömdheter som är med. När Janis sjunger Me and Bobby McGee”. och Mercedes Benz är det nästan så taket lyfter.

Efter musikalen vill Hjalle tillbaks till rummet då han känner att han blivit för kall när han stod i kön. Han hittar tar en svarttaxi tillbaks till klubben medan Brittis beger sig till Macy’s för att se om hon kan hitta några julklappar. Det är fortfarande alldeles för mycket folk så några julklappar blir det inte. Inte heller någon idé att försöka få tag på en taxi så det blir en lång promenad tillbaka i trängseln. En av de stora begivenheterna i stan är granen vid Rockefeller Center, den vill alla se. New York är vackert julsmyckat och när man försöker tränga sig fram på trottoaren står folk med sina kameror eller smartphones i högsta hugg för att fota, och det gör det inte lättare att ta sig fram. Men samtidigt är det en skön och glad stämning.

Brittis kommer tillbaks till rummet där Hjalle nu tinat upp och vi bestämmer oss för att gå ut och äta en god middag. Vi hittar en liten italiensk restaurang runt hörnet där vi beställer lasagne och en flaska Chianti. När vi kommer tillbaka till vårt fina rum sätter vi på TV:n för att se en film, men efter ca 5 minuter sover vi bägge två. Det har varit ett par minst sagt intensiva dygn.

Så är det söndag och vi går upp tidigt. Efter en god frukost är det dags för shopping. Vi tar vi en taxi till den märkliga affären som heter BoH där allt vad inom foto och data säljs till bra priser. Affären öppnar halv tio och vi hänger på låset. Affären ägs av judar och de flesta som arbetar här är judar. De har också en mycket effektiv internetshop vilken vi använt några gånger. På mindre än en vecka brukar vi ha grejorna på St Martin.

Sedan tar vi en tur till Macy’s och eftersom det är tidigt på förmiddagen är det fortfarande relativt lugnt. Här handlar vi lite flera julklappar och fortsätter sedan till en affär som heter Victoria Secret och som älskas av alla unga flickor i Sverige. Här handlar vi mer presenter till barnbarnen innan vi tar oss tillbaka till till vår klubb. Vi lyckas få plats med alla våra nya inköp i väskorna och så är det dags att ge sig av till flygplatsen La Guardia.

Spirit Airlines tar oss säkert tillbaka till Fort Lauderdale där vi blir mötta på flygplatsen av Helen. Vi åker till en mysig restaurang nere vid vattnet och äter Seafood och berättar om våra äventyr i New York. Vid tiotiden på kvällen är det dags att åka till flygplatsen igen. Nu är det Bosse som kommer tillbaka från ett jobb i San Fransisco. Helen kör oss till krogen Quarterdeck som ligger väldigt nära vår marina. Här tar vi några öl och pratar gamla minnen. Det är så mysigt att vara tillsammans med våra kompisar igen som vi seglade med i Key West, runt Kuba och till Jamacia. Så småningom somnar vi i våra kojer ombord på Pingisen. Vilken härlig helg vi haft!

Nu när våra hopfällbara Brompton cyklar är nyservade är de jättehärliga att cykla på, rena drömmen faktiskt. Med våra tre växlar tar vi oss både uppför backarna och kan sätta full fart när det planar ut igen. Vi har länge haft en dröm om att cykla i New York och speciellt i Central Park. Så dagen efter vi kommit fram till Port Washington, som ligger 45 minuter med tåg från New York, cyklar vi till stationen för att förverkliga drömmen. Man får gärna ha med hopfällbara cyklar på tåget.

Vi kommer fram till Penn Station och tar oss uppför rulltrapporna. Folk tittar nyfiket på de underliga apparaterna vi har med oss. Vi kommer ut på 7:e avenyn och börjar cykla upp mot Central Park. Bilarna verkar inte gilla cyklister så det är ett evigt tutande. Men det är inte så långt till Central Park så vi kan stå ut med det och vi vinkar glatt åt alla stressade chaufförer. Det är söndag och i parken är det en enda stor folkfest, här promeneras det, joggas, cyklas eller åks ”roller blades” eller hästdroska. På gräsmattorna har man dukat upp för picknick eller också spelar man fotboll, rugby, baseball och andra sporter. Det finns så mycket att se på.

Men att cykla är nog det bästa sättet att ta sig runt i parken. Cykelslingan som går runt stora delar i parken är mycket välgjord. I uppförsbackarna finns det en “slow” fil och en ”fast” fil för de som har lite bråttom. Vi cyklar och njuter av det fina vädret. Vi stannar till vid Jackline Kennedy Onassis Reservoir, en stor damm eller kanske ska man säga en liten sjö. På stigen runt sjön är det bara joggare och promenerande människor för cyklar är inte tillåtna. Vi fortsätter runt i parken och stannar till för att lyssna på en parkguide. Han berättar att sedan man öppnade den här cykelslingan så har antalet sålda cyklar i New York ökat betydligt. CitiBank har ordnat med hyrcyklar och cykelställ runt om i stan, det kostar 10 dollar att hyra en cykel för en dag. Sedan kan du lämna cykeln i ett annat cykelställ om du vill. Det är korta avstånd mellan de olika ställen så det är inget problem.

Efter den härliga cykelturen i Central Park är vi hungriga. Vi kommer ihåg vårt besök I New York för drygt 2 år sedan då vi hälsade på vännerna Helen och Bosse på Seaqwest som då låg i Boat Bassin på 79:e gatan. Där ligger en mysig restaurang. Sagt och gjort, vi cyklar dit, fin cykelväg på 79:e gatan ner mot Hudson River. Vi får ett fint bord med utsikt över marinan, en öl och en macka och så är vi redo för den fortsatta cykelturen.

Nedanför restaurangen går det en cykelväg längs vattnet som kan ta oss runt hela Manhattan. Vi cyklar söderut mot Lower Manhattan och ser hela tiden den nya byggnaden Freedom Tower som skall ersätta de två skyskraporna som störtade samman 9/11. Den är nästan färdig och det är en imponerande och vacker byggnad som kan ses på långt håll.

På vägen passerar vi det spännande sjöfartsmuseet med den imponerande fullriggaren Peking och det mäktiga hangarfartyget Intrepid. Vid Pier 17 har man riggat upp en märklig anordning för att lära folk cirkuskonster med trapets. Folk står i kö för att svinga sig ut i en trapets, slå en frivolt i luften och sedan försöka fånga an annan trapets. De flesta hamnar i skyddsnätet nedanför men vi har ingen lust att stå i kö så vi fortsätter

Vi fortsätter ner mot Battery Park. Här ligger det gamla fortet som försvarade inloppet till Hudson River och härifrån går färjorna till Ellis Island. Om man vill besöka toppen av Frihetsgudinnan måste man boka två månader i förväg och immigrationsmuseet är stängt. Så vi fortsätter upp längs East Lower Manhattan, kollar de berömda broarna över East River och kommer så småningom fram till 34:e gatan. Här lämnar vi cykelvägen längs stranden och ger oss av rätt in i stan. Efter att ha kunnat cykla i lugn och ro är vi tillbaks där vi började, många bilar tutar på oss och vi undrar vad de vill uppnå med det. När de väl kört om oss trycker de gasen i botten och tvärbromsar vid nästa rödljus och när vi cyklar förbi dem igen ler vi uppmuntrande mot dem. Allt går dock bra och snart är vi tillbaka på Penn Station. På tåget tillbaka till Port Washington och vår kära Flying Penguin pratar vi om dagens fantastiska upplevelse, att cykla i New York, i Central Park och bland Manhattans skyskrapor.

 Idag är det den tredje februari och vi sätter oss i bilen tillsammans med våra vänner Anna-Karin och Håkan och handlar på Leaderprice i Hope Estate på norra St Martin. Det är dags att påbörja provianteringen inför ett par veckors segling till BVI(British Virgin Islands), de amerikanska jungfruöarna och kanske Puerto Rico. Med en fullastad bil med vatten, vin och konserver beger vi oss så till Grand Case, restaurangbyn. Husen längs huvudgatan i Grand Case består till 90% av restauranger, resten är gallerier eller souvenirshopar. De flesta restaurangerna här är riktiga gourmetställen med priser därefter.

Men på restauranggatan finns också sex stycken Lolos, barbequeställen som är mycket rimliga i pris och där 1€ = 1 USD, så då kan ni kanske gissa i vilken valuta man vill betala. Vi väljer den Lolo som ligger närmast vattnet så att vi kan njuta av havsutsikten.

Vi har tur som kommer lite sent, för på söndagar är här fullt och då är det svårt att få ett bra bord. Det ligger många båtar ankrade i viken utanför och havet är härligt turkosblått. Vi beställer färserad krabba, räkspett och revbenspjäll som sköljs ner med vin och öl, Notan blir mycket rimlig, 25 USD per par.

Efter lunchen strosar vi längs huvudgatan och besöker några gallerier, de blir så glada för besök och snackar gärna om sin konst.

Vi åker tillbaks till Marigot och ser att gatorna är avspärrade, ja visst, det är ju idag som karnevalen börjar.

Det är barnens karnevalsdag idag och det är så kul att se dom underbara ungarna som tidvis dansar med glöd men ibland blir upptagna av något annat som gjör att de glömmer att det är karneval.

Barnen är otroligt fint sminkade och låter sig gärna fotograferas. Här finns öns alla skolor representerade och varje skola har sitt tema. Ett tema är bin och bikupor, ett annat är blommor och trädgård, ett tredje är havet med fiskar och delfiner etc. Volymen på högtalarna är enormt hög men samtidigt mycket medryckande. Vi själva går runt och smådansar medan vi beundrar alla glada och söta barn.

Mitt i kortegen kommer en barvagn som delar ut gratis CocaCola och öl. Naturligtvis passar vi på att svalka oss med en kall öl innan vi beger oss hemåt efter ännu en härlig söndag på St Martin.

Om ni vill se lite av karnevalen så titta på filmen nedan.

Barnkarneval på SXM from Britt-Marie Schibbye on Vimeo.

På flickornas önskelista när de är på St Martin står förstås ridning. Lotta är ju en erfaren ryttare och Hedvig och Beata har börjat rida hemma och nu vill de förstås gärna prova på att rida här också. Brittis är inte sen att hänga på, så vi tar bilen till Lucky Stables där vi hört att man kan hyra hästar. Det är lite krångligt att hitta dit, för på vägen passerar vi ett industriområde med en petroleumsfabrik och ett kraftverk vilket får oss att tro att vi kört fel, men så är det som tur är inte. Continue reading →

Efter att ha förberett oss med en god middag på vår favoritrestaurang Tropicana,  sett till att flickornas hår blivit flätat på Västindienvis  och fyllt Pingisen med god mat och dryck, så är det dags för lite segling.

Vi har planerat att tillbringa några dagar i den härliga skärgård som heter British Virgin Islands. Den ärmaste ön, Virgin Gorda, ligger drygt 80 sjömil från St Martin, en sträcka som brukar ta runt 12 timmar. Continue reading →

Den 28 december är det Gustavs födelsedag, han blir 14 år. Hjalle och Brittis har i god tid bokat något alldeles speciellt för att fira födelsedagsbarnet, en dag på Loterie Farm. Continue reading →

Lotta, Nicke och barnen Gustav, Hedvig och Beata landar på St Martin dan före dopparedan. De flyttar in i lägenheten medan Hjalle och Brittis bor i Pingisen som ligger för ankar strax utanför. Så efter att ha sett till att våra gäster blivit ordentligt installerade tar vi vår jolle Pingelina ut till Pingisen. När vi kommer in på morgonen så börjar tjejerna med ett dopp i poolen, vi andra följer snabbt efter när vi fått i oss lite frukost. Continue reading →

Den 10 november lämnar vi St Martin för att flyga ner till Pingisen som legat på Trinidad under orkansäsongen. I lagunen och på ankarplatserna runt ön är det inte så många båtar och de flesta platserna i marinorna gapar tomma. Det är fortfarande lågsäsong, bara en megatyacht har hittat hit. Det ska bli intressant att se hur det ser ut när vi kommer tillbaka med båten om en dryg månad. Continue reading →